Viktopererad och amma

Att amma kan vara bökigt för vem som helst och jag är tacksam att lillgrisen varit så duktig på att suga ända från början.

Problemet är, och jag vet inte om det beror på min viktoperation, att jag inte har någon som helst aptit eller sug efter någonting. Jag känner inte hunger men inte heller mättnad när jag ätit. Jag kan gå väldigt länge utan mat tills det faktiskt värker i magen och jag inser att det värker för att jag inte har ätit.

Mannen försöker påminna mig men mitt i all amning, blöjbyten, mys, tupplurar och tvättning av kissiga små pyjamaser så glömmer man lätt bort sina egna behov. De kommer definitivt i sista hand, även om jag försöker prioritera lite käk både för att orka själv och för att bilda mjölk.

Alla säger att man får jättesug och jättehunger av att amma, för mig är det tvärtom. Idag ska jag försöka hinna/komma ihåg att väga mig också och se vad som försvann i förlossningen och därefter. Magen är borta men herreminjeee vad jag samlat på mig höfter, rumpa och lår. Hjäääälp…

Vi båda dricker mjölk på natten, en ur tutte och en ur vinglas.

3 år som viktopererad

Men hallå! Jag missade helt och hållet treårsdagen för min viktoperation! Normalt sett hade det ju varit en enorm milstolpe i bloggen (som i samma veva fyllde 3 år och lite till) men tydligen var mina tankar på annat håll (undrar just var…) Här ovan hittade jag några före/efterbilder, från 105kg till 75-80 kg.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vad vill ni veta?

Det blir nog bara en upprepning av vad jag skrev på tvåårsdagen, det vill säga att livet och maten lunkar på och vikten har, förutom just nu av förklarliga skäl, pendlat mellan 75-80 kg beroende lite på hur jag skött mig på matfronten och hur mycket jag har kunnat och hunnit träna. Jag har inte blivit en pinne och kommer aldrig att bli – jag är lite orolig över hur jag ska komma tillbaka till min normalvikt efter graviditeten – men det visar sig. Kanske går det per automatik, kanske får jag kämpa mig ner. Man vet ju aldrig riktigt vad kroppen bestämmer sig för efter att ha odlat bebis. Jag har ju som känt gått upp mer än jag någonsin trodde i samband med att bebis bor där inne, trots att jag inte har kunnat äta mer än normalt.

Hur som helst, summa summarum; jag är fortfarande glad och nöjd över att ha gjort operationen och jag skulle göra om det igen. Jag har bara positiva erfarenheter och jag har mått så bra genom allt. Tre år har bara svischat förbi – vart tog de vägen? Nu väntar resten av livet och helt nya utmaningar.

Några saker som inte har ändrats under dessa tre år:

• Jag äter fortfarande med 3 timmars mellanrum
• Jag äter fortfarande på en mindre assiett (hemma i alla fall)
• Jag kan äta allt (tur eller otur?)
• Jag dricker fortfarande laktosfri mjölk
• Jag kan äta godis, chips och fet mat (otur, kanske)
• Jag tampas fortfarande med känsloätande
• Jag dricker alltid en liten mängd vätska tillsammans med matmål

That’s it! Lämna gärna kommentarer om ni undrar något för jag kommer inte på något mer om ämnet just nu. Hejhopp!

Lukta

Vi grillade så gott till middagen idag, satt på altanen och myste i kvällsvärmen. Lille skutt i magen gjorde en vurpa så hela magen gick som i en våg, maten måste ha varit riktigt god…
Sen korkade mannen en flaska vintage vin från italien. Jag har inte hjärta att dricka, men han hällde upp en skvätt åt mig som jag luktade på och doppade tungan i! Haha, ja men det räckte gott och väl.

Ps… Jag gjorde lite research på det där med räkor och skaldjur eftersom jag reagerar så hårt varje gång jag äter det (förutom musslor). Tydligen är det ganska vanligt att man i vuxen ålder utvecklar känslighet mot just räkor, kräftor, krabba och hummer. Symtomen stämmer in exakt så det är förmodligen det detta handlar om och har nog inget speciellt samband med viktoperationen.

Skaldjursmisstag

Jag får nog ge mig nu och inse att jag inte kan äta skaldjur. Tredje (eller är det fjärde?) gången gillt, jag ger upp.
Vi hade en jättefin middag på B.A.R i Stockholm och mannen beställde skaldjursfat och jag några få friterade fiskar och skaldjur, det var en super-mini-portion som knappt fyllde min mage ens. Så jag nallade tre über-mini-räkor, en halv krabbklo och en halv lobster-klo från fatet. Sedan tog jag en gaviskon (mot halsbränna) bara utifall att, och ganska snart började jag få ont i magen fast tabletten mildrade det hela.
När vi sen kom hem senare på kvällen fick jag magkramper, precis som alla andra gånger, och avslutade dagen på badrummet.
Så ja: jag får nog ge mig nu. Ligger i sängen och hoppas att den sprattlande krabaten i magen inte känner av mitt dumma misstag!

Är det fler vikt-opade där ute som inte klarar av skaldjur???

Lukten av människor

Veckans yes-yes: Melon och fetaost, helst med grekisk dressing på. Det är veckans shit! Andra cravings just nu:

• Jordgubbar
• köttfärslimpa
• Mjölk (aaaah!)
• stark prästost
• sallad
• Donuts och bakelser… oh no
• leverpastej
• sill
• lakrits

Veckans no-no’s:

• Vitlök
• Tacos
• Kaffe (ibland bara, ibland är det jättegott)
• smågodis
• Mat som luktar starkt
• Gurka (blääh)
• Lukten av människor (ni vet, diverse parfymer, kroppslukter, rapar….)

Vikten

Jag vill bara säga en sak:

Det spelar NOLL ROLL vad jag gör, min vikt rör sig inte. Jo, den pendlar med två kilo upp/ner, thats it.
Jag har ätit onyttigt i perioder. Nada. Jag har ätit nyttigt och regelbundet i långa perioder. Nada. Jag har tränat, jag har inte tränat. Enda skillnaden är att fläsket och kroppen blir fastare och jag mår bättre, men viktmässigt händer inget. Så är det.
Jag har ingen aning om hur jag ska komma neråt i vikt UTAN att banta, och jag tror inte ens att det skulle hjälpa att banta. Och jag vill inte banta.

Så ser det ut. Min lägsta vikt efter operationen var 76 kg, med två kilo upp och ner är min standard.

MEN jag är glad ändå, utan operationen skulle jag väga 120 kg idag. Det är typ 50 kg mer än dagens vikt så its all good. Jag mår bra :)

Utveckling

Jag känner mig så glad, nu har vi äntligen flyttat upp gästrummet på övervåningen och fotostudion till det gamla gästrummet. Perfekt! Känner mig så oerhört professionell nu när jag sitter här och skriver, på mitt kontor – min studio. Började dagen med att beställa hem en 3 meter bred bakgrund och två bakgrundslampor, sen är det komplett för den här gången. Me happy.

 

Jag är van att fotografera ”on location” när det gäller både bröllop och porträtt, så det ska bli jätteroligt att utveckla studiofoto, mest blir det nog barn och porträtt. Något som också gör mig glad är att se hur man utvecklas genom varje fotoprojekt, jag är oerhört stolt över mina senaste bröllopsbilder tillexempel. Jag önskar att jag hade möjlighet att fota mer och oftare, tyvärr är det ju bara en bisyssla. Men å andra sidan vet jag inte om jag vill ha det som min primärsyssla – det vore svårt att få det att gå ihop, jag skulle bli tvungen att skyhöja priserna och jag vill inte ha den ekonomiska pressen. Det ska vara roligt att fota, jag vill inte mista glädjen i det hela.

www.fotoanne.com

På tal om foton så vill jag visa er något som jag hittade hemma hos mamma och pappa. Det är en chock varje gång, men samtidigt ett bevis på hur långt jag kommit och en pepp-bild att ta fram när man känner sig tjock… Känner ni igen strategin med att alltid ha en kudde i famnen? Som om det döljer något!

Och en bonusbild på mig som mörk- och långhårig. Här hade jag precis avslutat min tredje viktväktarrunda typ 2007 och jag vägde väl ca 85kg tror jag.

Jaha ni, nu ska jag försöka få klart mitt senaste bröllop, och här sitter jag och skriver… Så, hejdå – ha en toppenfin dag :)

 

 

 

Latmask 100%

Jag insåg just att jag varit viktstabil i typ ett år. Inte på den vikt jag vill vara, men helt ok. Insåg också att min ”sista chansen” rann ut i sanden som så många andra av mina viktprojekt, inget nytt på den fronten om inte någon slags viktlobotomi uppfinns snart. Lite nedslående men sånt är livet.
Jag har i allafall inte gått upp i vikt. Alltid nåt!

Men hur som helst, sanningen är den att jag inte har kämpat mig ner i vikt – inte alls. Det har gått av sig självt, på gott och ont. Jag äter allt, ganska mycket av sådant jag inte borde. Utan att det händer nåt. Än. MEN, jag äter också nyttigt, fastän det slinker ner ett och annat sött i perioder.
Jag önskar att jag hade diciplin och uthållighet att kämpa mig lite neråt i vikt, skaffa mig en snygg kropp nu när jag har förutsättningarna. Jag känner mig lite smått dum i huvudet som inte gör det. Varför? Kanske är det inte viktigt nog för mig, eller kanske är jag lat. Kanske både och. Mest känner jag mig trött, nattjobbet suger allt ur mig nu för tiden – jag orkar inte så mycket annat.
Dags att byta jobb och skaffa mig en superkropp?

Snart tar mitt kort på Friskis&Svettis slut, kanske borde jag joina samma gym som Mannen i närheten där vi bor? Gångavstånd, går man dit oftare då?

HJÄLP! Hur ska jag få inspiration att slutföra min resa, gå ner 5 kg till och skaffa mig en stark, snygg kropp?!

Röv

Ok. En riktig röv-dag. Dåliga nyheter på jobbet, jackan från zalando var asful och oformlig, en tradera-köpare sket i att betala en sak* (*dyr!!!), jag är konstant hungrig och vill trycka i mig både mat och sötsaker tills det rinner ut ur öronen. Inte bara idag, utan hela tiden på sistone.
Katten klagar, det snöar och inget går som det ska. Fast forwarding, tack. Eller en spade så jag får gräva ner mig för dagen. Jag har inte ens råd att tröstshoppa!

…och hur har ni det?

Roll the bollen

Nu är ärendet med min förhöjda livförsäkringspremie i rullning. The boll is rulling.

Jag pratade med en av läkarna på cftk idag och det verkar som att i överlag är det så att en överviktsoperation höjer premien pga risken för komplikationer. Vilka komplikationer försäkringsbolagen baserar sina beslut på kunde läkaren självklart inte säga, bara gissa.
MEN: eftersom gastric sleeve innebär mindre risker och komplikationer än ex. bypass och banding så trodde han att jag kunde åberopa just det. Om jag inte har haft komplikationer hittills så är risken obefintlig att jag skulle råka ut för några nu.
Så jag har knåpat ihop ett väldans professionellt brev till försäkringsbolaget och det ska postas imorgon. De är då inte så lätta att få tag på per telefon…

Just nu är livet väldigt mycket jobb jobb jobb, efter i natt har jag jobbat lååångt över heltid och det är inte allt för enkelt när man jobbar natt. Nå väl, det blir kul när lönen kommer. Men för att orka och peppa mig själv lite bokade jag in en skön massage på måndag morgon. Mmm…
Nacken värker nåt fruktansvärt efter alla vakennätter och storstädning av huset idag gjorde inte saken bättre.

Ja ja jaa jag vet, intresseklubben antecknar. Jag lägger ner nu, men först en fullständigt ointressant bild av dagens mat (själv är jag ofantligt imponerad av den gröna geggan som faktiskt är en mycket god ärthoummus)

Sjukt

Jag har inte vägt mig (vågen måste ha halkat av flyttlasset och blivit överkört av grinchens släde) men idag fick jag dra åt skärpet ett extra hål och jeansen känns fladdriga. Bh:n blev lös runtom, kan man plötsligt tappa 5kg på en dag?! Eller så har jag vart så inriktad på huset att jag inte har haft nån koll på mig själv. Ja, det är nog så för fram tills i lördags kändes det som om jag inte sett mig själv i spegeln sen flytten. När jag sen såg min reflektion blev det lite av en chock… Något smalare, glad, men med mörka ringar under ögonen och riktigt nasty hud. Örk. Jag skulle inte vilja ligga med mig.

Med lite smink och spray vågade jag mig utanför dörren, det var julbord med jobbet så lite var jag tvungen att piffa. Det var knappt jag mindes hur man gör…
Sjukt hur det där med vikten påverkar humöret, det var det som skulle vara poängen med inlägget. Trots att jag vet att viktnedgången (?) beror på att jag misskött mitt ätande och drickande katastrofalt så är humöret på topp, just pga känslan att ha tappat en liten bilring runt midjan. Sjukt, sjukt. Det som är sunt är att jag tänker bättra mig, inte fortsätta på detta viset. Hälsan först!!

Ps… på tal om hälsan, för er som undrar hur det gått med bölden i ljumsken kan jag berätta att den är kvar, well and alive, frodas. Jag har fått remiss till gyn och blir kallad inom 90 dagar…hurrraaaah… Tills dess får jag försöka stå ut med den, inte kul. Men jag vägrar fortsätta avstå från spinning pga det, efter helgerna kör vi hårt igen! Döööd åt djävulsbölden!!

Svälj o svälj

Tack för alla tips när det gäller tablettsväljandet, jag har experimenterat hejvilt! Det där med sugröret hade jag velat testa men har glömt att köpa sugrör.

Jag vet inte hur det är med er andra som har minimagar, men det tycks som att mina tabletter vare sig hela eller delade fastnar vid magmunnen. Det spelar ingen roll hur mycket jag dricker, jag känner exakt var tabletterna fastnar. Sen börjar det så klart bränna, det är ju inga snälla piller… Det enda som funkar är att svälja med en massa vatten och sedan äta knäckebröd för att trycka ner tablettbitarna. Detta är ju ingen höjdare med tanke på hur liten min magsäck är!! Det andra som funkar är att svälja med mjölk eller kaffe. Jaaa jag vet, man ska inte – men det funkar och jag slipper ha pillerbitar i matstrupen i en kvart. ”Bara” 6 dagar kvar av denna tablettplåga… Men ljumsken är bättre nu!

Hurraa, bankbesök kl 8 på morgonen… Men sen blir det nya naglar senare idag. Hejhopp!

Konstnärsådern tittade fram härom kvällen. Hittar ni ”ordleken”?

Matchvikt

Enligt mina arkiv har jag nu haft samma vikt i ca ett år, plus minus 2kg. Men ändå ser jag skillnad på utseendet och måtten. Ansiktet och halsen är mycket smalare än ett år sen, låren är ca 5-7 cm smalare. En del kläder sitter lösare.
Är det kanske dags att acceptera att 76-78 är min ”normalvikt” och att det får lov att vara min matchvikt? Att jag är kurvig och att några kilon är spinningmuskler? Det tar tydligen tid att komma till insikt.

Och när ska jag tröttna på att göra stavfel på varannat ord och skriva om samm inlägg fyrahundra gånger pga mina alldeles för långa naglar? Får psykbryt när jag skriver sms och det blir fullständig rappakalja. Kolla här:

jag åker fynn atlansa mu, drt rar nog ca vnå tommar innan jag är benma igen.

Översättning:
Jag åker från arlanda nu, det tar nog ca två timmar innan jag är hemma igen.

Dags att klippa naglarna.

Osmakliga halloweenbakelser.

Ultimat

Det känns som om mina föräldrar alltid varit gamla, som att de var 70 redan när jag föddes. Det var de naturligtvis inte. Precis som jag inte vägde 70kg när jag föddes även om det känns som om jag aldrig vägt mindre än sju noll.
Hur som helst, mina föräldrars respektabla ålder berättigar dem till en del roliga leksaker som vi andra inte får ha hemma, så som en egen blodtrycksmätare. Självklart var vi tvungna att prova den.

Jag hade 100/68 och maskinen sa att det var ultimat blodtryck. Mannen hade 120/70 och det var bara bra. Men jag hade minsann ultimat blodtryck! Jag har kanske inte ultimat vikt, men jag kan i alla fall stoltsera med något.

Idag har vi fått in två till bud på lägenheten, yeee!! Och jag gör min sista natt för den här helgen, imorgon är jag leeeediiiig!!

Finsk gudinna

Idag vågade jag mig på morgonspinning igen. Nu är klockan 10 och jag mår bra än så länge, åt precis min andra frukost.

Förra gången åt jag havregrynsgröt efter träningen och det slog ut mig helt. Idag valde jag ägg och 1 dl yogurt med hallon. Vi får se hur det går… So far so good. Man får prova sig fram när man har en minimage, även om min mage oftast är med på noterna.

Det regnar och jag pysslar om mig själv lite idag, bland annat mina tår. Nu när jag har så snygga naglar måste jag ju fixa tårna också. Vill ju inte ha osämja mellan kroppsdelarna…

Vi var och tittade på ett hus igår. Det är inte mitt drömhus men det är close enough – det skulle passa oss perfekt storleksmässigt och planlösningen är super. Och hör här: där finns en kamin och en bastu. Min inre gudinna som är finsk jublar och gör kullerbyttor! (förlåt alla E.L James fans) Det för mina tankar till Finland och farmors hus. Sjön utanför stugan, bastun och brasan där inne. Doften av björkved, fårskinnsfällen på trägolvet och musklerna mjuka efter kvällsbastun. Så här vill jag bo, det vore lycka. Och nu har jag chansen inom räckhåll.

Fortsätt håll tummar och tår för att våra spekulanter slår till och köper lägenheten!

Före & Efter

Tack för alla hållna tummar igår, det kom 6 sällskap på visningen trots ösregn och jag är såå glaad!! Nu inväntar vi bud…

Visst är det kul med före- och efterfoton? Här ska ni få en som jag inte tycker är så kul. Skillnaden slog mig som en svettig hand i ansiktet när jag rensade inför visningen och hittade detta:

Från 85DD till 80C. Jag tror att jag sa följande någon gång för länge sen:
Jag önskar att jag hade mindre tuttar, det skulle inte göra nåt.
FEEEL! Jag tar tillbaka det! Gimme back my DD’s!

Dammråttshämnden

Jag tog mig till spinningen trots att jag jobbat natt och ska jobba natt OCH trots att det ösregnade. Känner mig så duktig. Den sanna orsaken var att jag ville inviga mina nya adidasbyxor som fraktar bort svett, andas i knävecken och supportar lårfläsket. Rena rama science fiction. Och de höll faktiskt vad de lovat, vi hade ett bra pass, Adidas och jag. Det syns inte på bilden för salen var nersläckt (och jag skämdes liiite för mycket för att ta några självporträtt) men min flaska, min väska, handduk och bh är alla matchande knallrosa.

Medan jag cyklade för kung och fosterland pågick den sjuttioelfte visningen av vår lägenhet. Den är jättefin och vi fattar inte varför vi inte har fått den såld. Mäklaren är lika förbluffad. Så när vi för tusende gången städade kände jag mig lite bitter, det ösregnar och spekulanterna lär utebli. Jag hämnades genom att lämna en dammråtta i sovrumshörnet och tre smulor under bordet. Hallskåpet knökte jag så fullt att när mäklarn skulle hänga in sin jacka blev han attackerad av ikeapåsar, hinkar och otvättade kläder. Oj, här ska vi inte öppna, sa han och la tillbaka ett slitet nattlinne som landade på hans axel.
Till vår förvåning kom det sex olika sälkskap och nu hoppas vi innerligt att någon lägger bud så att vi kan bli husägare någon gång.

vår bullerby

Berätta!

Hörni! Jag gissar att ni som läser här inne även läser andra bloggar? Jag gör det sporadiskt, jag har några som jag kikar in på dagligen och andra som jag håller ett halvt öga på nån gång i månaden. Vissa återkommer jag till även om jag inte är speciellt intresserad av innehållet, för mig handlar det mest om personlighet och sättet att skriva. Om det är välskrivet kan jag läsa om vad som helst egentligen. Men jag är nyfiken på er! Berätta!

1. Vad hatar du att läsa om på bloggar? Vad får dig att skumma igenom eller till och med lämna sidan?

2. Vad tycker du om att läsa på en blogg? Favorittema eller stil?

3. Vad skulle du vilja läsa mer om på ex. min blogg?

Så här svarar jag:
1. Jag hatar ”idag har jag…” när det skrivs på ett redogörande sätt, som en rapport utan poäng. Jag faller väl i det träsket ibland jag med och jag lovar att försöka åtminstone ha en poäng nästa gång. Centrerad text eller jobbig bakgrundsfärg kan få mig att sluta läsa också…
Jag orkar inte titta på en enda till bild av ett ”vitt, lantligt hem” eller ”så här lyckas du med cupcakes och macaroons”…. Eller läsa vidare på ett inlägg som börjar med ett självporträtt taget uppifrån, med två stora silikonbröst i vitt linne, pumpade läppar och rådjursögon med tre meter långa fransar, överexponerat blondt hår och hälsningsfrasen ”nyvaken och bakis”.

2. Humor och ironi, det kan till och med få mig att läsa klart ”idag-har-jag-listor”. Jag gillar när man lyckas skriva om helt vardagliga saker med glimten i ögat. Jag gillar att läsa om människor som är modiga, utmanar sig själv eller helt enkelt skriver ärligt och öppet om hur usla de är ;) Och så följer jag några vänners bloggar så klart.
Bilder är alltid kul och ett stort plus. En blogg som är anonym och utan bilder lämnar jag ganska snabbt.
Tips och idéer är också något som funkar för mig.

Historisk hurtbulle

För flera år sen gick jag på ett tidigt morgonpass (spinning alltså). Jag höll på att dö, det dånade i öronen och jag hade ingen kraft i kroppen, jag bokstavligen stapplade hem illamående. Aldrig mer tänkte jag då.
Men så idag skedde något historiskt, jag gick på spinning kl 7 på morgonen! Det var som att iaktta sig själv utifrån, jag kunde knappt tro att det var jag som släpade mig ut till bilen i gryningen för att träna! Men det gjorde jag och hör och häpna: det var riktigt skönt, jag mådde bra och kände mig som en tvättäkta hurtbulle.

…men sen… Efter en dusch och en segerdans gud-vad-jag-är-bra i bara mässingen hände nåt. Jag åt havregrynsgröt och däckade kort därefter på soffan! Jag mådde jätteilla och magen gav ifrån sig oroväckande ljud. Jag sov i en timme, i någon slags konstig fällknivsställning, helt väck. Vid 11 vaknade jag av att katten vässade sina klor på mitt ben och kände hur otroooligt hungrig jag var.
Nu har jag ätit kyckling till lunch och känner mig rätt normal, men VAD var det som hände?! Kanske bör jag inte träna på morgonen?!

Chokladcroissant i duschen

Den här helgen har varit fullspäckad. Just nu sitter jag på tåget med en snosande äkta man sovandes mot min axel, ömma fötter och lyckopirr i hjärtat, på väg hemåt.

I fredags åkte jag och mina salongsbrudar till Sthlm för att gå på Raw comedy club, äta och dansa. Måns Möller drev järnet med vår danska vän och det slutade med att vi alla fyra stämplades som ”de kåta danskorna på rad nio”! Vi skrattade så vi skrek och sedan åt vi en fantastisk pepparstek på Blå Dörren.
Därefter svängde vi på de lurviga på nattklubb ”Patricia”, en båt nere vid slussen. Det var kvällens felsteg, jag tror att alla stans extremt envisa, påträngande, ihärdiga killar fanns där. Om jag dansar med ryggen mot dig i en timme, försöker gömma mig på motsatt sida av golvet, knuffar dig med armbågen och skriker NEJ så vill jag inte dansa med dig, svårt att förstå kanske?! Aargh…
Vi sov på hostel Skeppsbron, enkelt men mysigt och rent!

Eller sov och sov, det blev nog tre timmar för min del. På morgonkvisten kom jag på att det ju var min 2-årsdag som viktopererad, grattis till mig tänkte jag och drack en resorb.

När vi åt Pizza Hut (!!!) till frukost (!!!???!!) fick jag ett sms av Mannen. ”Åk inte hem, jag kommer till Stockholm.” Så jag vinkade av tjejerna och kramade Mannen välkommen. Det var vår bröllopsdag och han kom med min finklänning i väskan, en bokning på hotel Stureplan och dinner&drinks på menyn. Ååh så härligt! Jag fick vila i en dunderskön säng i Mannens famn, sedan åt jag en chokladcroissant i duschen (ja, på riktigt!) och lallade runt i en fet morgonrock medan Spy bar började spela musik någonstans under oss. Vi hade en fantastisk kväll, det är väl värt att fira sex år som gifta och fortfarande fasansfullt kära i varandra. Eller hur?

Det pirrar fortfarande av lycka i kroppen (och av croisanter i magen…)
När vardagen börjar igen gör jag ett ”2 år som opererad”-inlägg. På återseende!