Hejdå!

Hörni, nu är det slut på riktigt. Det här är mitt sista inlägg och det känns både sorgligt och befriande på samma gång.

Jag önskar att jag hade tid att skriva, tid att få ner mina virriga tankar till vettiga textrader. Jag älskar ju att skriva, men jag hatar att inte hinna göra det ordentligt och att bara haspla ur mig ”idag har jag”-inlägg gör mig bara irriterad.

Tusen tack för att ni läst, följt, kommenterat, tipsat och peppat. Ni anar inte hur viktiga era kommentarer var bl.a i min mörkaste amningsstund och när jag kämpade som värst med sömnbristen.

Bloggen startade ju i samband med min viktoperartion för tre år sedan och därefter förvandlades det till en mammablogg i takt med att jag blev gravid och fick finaste Elvin.
Jag lämnar er 10 kg från målvikt, lite smått hopplös i fråga om hur jag ska nå dit men i övrigt så lycklig över livet och min lilla familj och framför allt vår nu ettåriga pöjk som förgyller våra dagar (…och nätter…).

Jag önskar er allt gott i livet. lycka och framgång i allt vad ni gör – ta hand om er, älska som om ingen morgondag fanns och så ses vi kanske någonstans någon dag :)

Ps…saknar ni mig så finns jag på instagram under @annesallt

Tusen kramar!

IMG_0995.PNG

Annonser

Lördagskalas

Ni förstår ju att jag inte hade tillfälle att leka fotograf speciellt framgångsrikt med köksansvar, mammig ettåring och 18 gäster under vårt tak (inte mannen heller, han sköter den sociala biten och fastnar i långa samtal med kameran/iphonen slappt hängandes i handen)….

Sköna Helena var snäll nog att föreviga med sin kamera men de bilderna hinner inte med till detta inlägg, eller denna blogg överhuvudtaget innan ”stängningsdags”, för detta är faktiskt det nästsista inlägget signerat Systerlyster.
Men här kommer en lite mindre (och sämre) bildbomb a la diverse mobiler!

IMG_2025.JPG

IMG_2023.JPG

IMG_2021.JPG
Elvin fick sitt livs första tårta med ett ljus, grädde, bananmos och hallon. Tänk själv att äta medan 18 personer och 13 mobilkameror glor på dig, det blev stundvis lite för mycket för honom och han fick flytta ner i min famn för att forsätta äta.

IMG_2077.JPG

IMG_2055.JPG

IMG_2047.JPG

IMG_2048.JPG
Efteråt blev det klädombyte för både Elvin och mig, så att säga… Hittade hallonkärnor i mina trosor i natt.

IMG_2076.JPG

IMG_2049.JPG

IMG_2059.PNG
På kalasbordet fanns chokladbollar, frysta chokodippade bananer, kokosmums, päron/vaniljbiskvier, finska piroger med äggsmör och skink/fetarullar av smördeg. Den stora tårtan var hallonmousse, vit chokladmousse och knäckig chokladbotten. Den var god men hann inte stelna ordentligt och därmed kunde jag inte dekorera så fint som jag hade velat.

IMG_1861.PNG
Så skulle den sett ut, fast grön…

IMG_2033.JPG

IMG_2030.JPG

IMG_2050.JPG
Elvin fick en enorm mängd leksaker, nu behövs verkligen inga nya leksaker i julklapp. Tusen tack allihop!

IMG_2067.JPG

IMG_2063.JPG

IMG_2073.JPG
Och vad är bättre än att vakna upp morgonen därpå, hitta en massa nya leksaker i vardagsrummet och fortsätta utforska!

Denna gråa söndag ligger vi mest i sängen, utslagna efter ett lyckat kalas men också pga en av flertalet jobbiga nätter. Elvin är med buller och bång i den 8:e fasen och den är helt klart värst hittills. Den påverkar hans humör enormt, han vill inte sova och inte äta. Allt är lite upp och ner så vi försöker ta det lugnt. På tisdag far vi på julbordskryssning till Helsingfors tillsammans med Elvins tjejkompis, det blir ett härligt avbrott i denna supergråa november.

Ha en skön söndag!

Elvin 1 år idag!

Hipp hipp hurra för vår gosse idag!!
I morse fick han några paket och majskrokar (…) men det riktiga kalaset blir imorgon. Här hemma har vi städat och pyntat hela dagen lång.

IMG_2016.JPG

IMG_2015.JPG
Igår natt var tydligen riktigt usel här hemma och vår ettåring var supertrött idag, precis som jag som har jobbat natt.

IMG_2014.JPG
Men lite paket blir ju vem som helst glad av, trött eller inte!

IMG_2003.JPG

IMG_2008.JPG

IMG_1998.JPG
Nu ska denna trötta kalasfixande morsa gå och sova. Imorgon blire kaläääs!

Gilla olika!

Lustigt hur man är så mån om att alla vuxna får vara olika, olikheter berikar och uppmuntras, helst SKA man vara lite annorlunda och inte ”medelsvensson”.

Men när det kommer till barn så ska de helst vara stöpta i samma form. De ska börja äta mat och lära sig att tugga vid en viss ålder, de ska somna vid en viss tid, helst ska de lära sig att både somna och sova ensamma och de ska absolut inte vakna på natten och gör de det så ska man bara tala om för dem att somna om, helst genom dörrspringan så att de inte får för sig att vilja ha närhet eller att komma upp. Klockan 19 i säng, sov hela natten och vakna 8.00 glad som en mört.

Sover alla vuxna lika länge? Lägger sig alla lika tidigt? Sover alla lika lugnt? Nä, så hur kommer det sig att man förutsätter att alla barn är lika på det området?

Orsaken varför jag funderar är en instagrambild som fick folk att reagera. En supersöt ettåring är ute på kvällspromenad kl 19, ser glad och nöjd ut på bilden. Folk blir som tokiga och undrar vad det är för en mamma som låter sitt barn vara uppe så sent! Mamman förklarar att det inte funkar att somna vid 19, de har provat allt. I kommentarsfältet får hon både pepp och tips, men också ”förståsigpåare” som skuldbelägger och kritiserar henne för hennes barns sömnmönster (!!!???!!!)

Hur sjukt är inte det? Alla föräldrar känner väl sitt barn bäst, alla gör olika och alla gör de vad de tror är bäst för just sitt barn. Och så kommer någon och säger att ”på 1177.com står det att 1-åringar SKA somna kl 19 och att de SKA sova en hel natt på 12 timmar itan att vakna.” My ass.

Alla barn är, precis som vuxna, olika! En del somnar tidigt, andra sent, vissa sover hela nätter och andra inte (…ähum…). Vissa vill ligga intill sina föräldrar, andra fixar att sova själva.
Sluta forma ditt barn efter ”så ska det vara-modellen” och möt hen istället där hen är, acceptera, uppmuntra och gå till mötes. Gilla olika!

IMG_1975.JPG

IMG_1981.JPG
Elvin fick förtids-presenter av mormor. Tänk att imorgon blir han 1 år…

Spara honom i en burk

På fredag blir han 1 år. Jag söker mig bakåt i bloggen och i fotoalbum och inser hur fort man glömmer. Hur såg han ut när han var 6 veckor? Hur gjorde vi på nätterna? Hur funkade hans mage? Hur doftade hans nackfjun? När började han le? Jag trodde att jag skulle minnas allting i evighet, men tydligen är även jag bara människa och glömmer som alla andra.

Jag minns hur jag nästan föraktfullt såg på världen och undrade hur allt kunde fortsätta som förr nu när vi hade fått Elvin! Det var ju årtiondets händelse, det här att jag fött barn! Allt hade förändrats för oss och det verkade så konstigt att övriga världen bara fortsatte som förr.

Han har verkligen förändrat världen, den där pojken – då menar jag vår värld förstås. Jag tänker inte längre på mitt eget bästa först, utan på hans bästa. Allt annat kommer i andra hand. Det är en stor förändring i en egoistisk människas värld, att inte kunna göra det man vill, när man vill, hur man vill. Och ändå ”försakar” man sig själv så gärna, kärleken för den där lilla människan är så obeskrivligt stor.

Och så förändrades vår yttre ”värld”, också. Det första som hände var att nästan alla mattor i vårt hem plockades bort (och jag ääälskar mina mattor!!!). Först pga mina skräcktankar om att snubbla på en mattkant och tappa Elvin i golvet, sedan pga att han började röja runt med sin gåstol. Det är leksaker överallt, köket är konstsnt kladdigt och vårt sovrum ser ut som stryk med en minisoffa som Elvins förlängning till vår säng, en stol som hindrar honom från att klättra ur soffan på natten och till sist ett nattygsbord som hindrar stolen från att glida iväg om han nu skulle klättra mot den. Inredningsstil: kaos.

Jag vet exakt hur hans mjuka hår känns under min handflata idag, hur hans små tänder ser ut, hur han ler när jag kommer hem från jobbet och hans goseljud när han vaknar efter tuppluren och borrar in sitt huvud mot min hals. Jag vet hur lycklig han ser ut när han får en ostskiva i handen, hur hans morgonvarma mage känns mot mina läppar, hur vassa hans naglar är när han nyper mig och hur ljuvliga hans pussar är. Men kommer jag att minnas om ett år? Jag önskar att man kunde spara stunder, känslor, dofter och ljud i glasburkar med små etiketter.

IMG_1938.JPG

Känslor

Att småbarnsföräldrar i det stora hela är slitna, trötta och irriterade vet man ju, så är det bara. Men när jag själv är sådär äckligt trött-tjurig och hemsk så har jag bara lust att slå mig själv på käften, säga åt mig att skärpa mig och be hela världen om ursäkt.

För jag är hemsk. Hemsk! Jag skulle då inte vilja vara gift med mig, speciellt inte de dagar då jag har jobbat natt. Min underläpp hänger, min överläpp är så spänd att den nästan spricker och hela ansiktet strålar återhållen ilska. Oftast helt utan orsak! Och jag hatar mig själv när jag är så, jag klagar på allt Mannen gör, tycker att allt är orättvist och utgår helt (ir)rationellt från att alla kan läsa mina tankar och förstå mina behov. Och när de inte gör det, good lord help them.

Det är som att iakkta sig själv utifrån. Jag ser hur töntig jag är, men jag kan inte sluta. Jag kan inte bara gräva ner trött-yxan och bete mig som en människa, jag kan bara fortsätta tjura och sucka och spänna läppen. Urjobbigt.

När jag sedan åker till jobbet på kvällen ångrar jag mitt beteende så fort jag gått ut genom dörren. Jag måste ringa Mannen och säga förlåt och hur bra han är, jag längtar ihjäl mig eftet Elvin och skickar tvångsmässigt emoji-hjärtan till alla i min adressbok. Jag bannar mig själv för att jag inte kunde släppa det där med utebliven sovmorgon eller oplockad diskmaskin, för vad gör det i slutändan? Vi har världens sötaste pojke som vi har förmånen att få ta hand om och njuta av varje dag – vem vill ens ha egentid?!

…men tröttheten gör mig till en häxa. Och så fortsätter det, dag ut och dag in. Varför är det så svårt att bara vara normal? Lite glad och tacksam så där? Och snäll mot sin partner?

IMG_1796.JPG
Världens sötaste hockeyfrilla.

Maten, livet, leken

Vi försöker ge lilleman så mycket hemlagad mat som möjligt och nu när han i princip kan äta allt som vi äter så är det verkligen kul.

Han smakar på allt han bara får och han tycks gilla allt, under hela sitt liv har han spottat ut en enda sak: avokado.
Idag fick han en helt egen portion av köttbullar och mos (på ikea) och ett litet smakprov av glasspinne till efterrätt. Mmm, succé!

IMG_1859.JPG

Förut har han inte vart så intresserad av att äta själv, men sedan någon vecka tillbaka vill han inte äta alls om han inte får pilla själv. Jag är usel på att klara av kladd (urrrh…) och får konstant öva mig på att låta honom kladda och smeta in sig i mat. Det är roligt att se hur mycket han gillar det och hur duktig han är på att få i sig maten – jag får helt enkelt gå i kladd-terapi och bara acceptera läget (självklart!)

IMG_1634-0.JPG

En eller två gånger i veckan försöker vi komma iväg till biblioteket och elvin är verkligen en bokslukare (hö hö…)

IMG_1841.JPG

IMG_1840.JPG

IMG_1846.JPG
Utöver böcker så är det mest bara ”riktiga” saker som duger som leksaker nu. Mobiler, fjärrkontroller, kastruller och byttor, vispar och slevar. Ja, och musikinstrument. Inget är så kul som pappas gitarr!

Vi sitter just i bilen på väg hem från ikea, lilleman somnade och jag passar på att blogga då. Jag förstår inte hur småbarnsmammor har tid att blogga, NÄR gör de det liksom?! Hos oss är det fullt ös från morgon till kväll och när han sover så sover jag. Blogga?! Nä inte vet jag, tiden bara rinner iväg. När vi kommer hem ska vi göra klart lite finlir i Elvins rum och sedan flyter det på med mellisar, lek, sova middag, äta, bada…. och så är dagen slut.

IMG_1853.JPG