Vikten

Jag vill bara säga en sak:

Det spelar NOLL ROLL vad jag gör, min vikt rör sig inte. Jo, den pendlar med två kilo upp/ner, thats it.
Jag har ätit onyttigt i perioder. Nada. Jag har ätit nyttigt och regelbundet i långa perioder. Nada. Jag har tränat, jag har inte tränat. Enda skillnaden är att fläsket och kroppen blir fastare och jag mår bättre, men viktmässigt händer inget. Så är det.
Jag har ingen aning om hur jag ska komma neråt i vikt UTAN att banta, och jag tror inte ens att det skulle hjälpa att banta. Och jag vill inte banta.

Så ser det ut. Min lägsta vikt efter operationen var 76 kg, med två kilo upp och ner är min standard.

MEN jag är glad ändå, utan operationen skulle jag väga 120 kg idag. Det är typ 50 kg mer än dagens vikt så its all good. Jag mår bra :)

Viktuppgång och rädsla?

Det susar i säven (på internet) om viktopererade som börjar gå upp i vikt igen. Jag funderar, men inte jättemycket.

– Jag har inte nått målvikt ännu, snart 2 år sedan op

– Jag har gått ner i vikt väldigt sakta jämfört med andra opererade, sammanlagt snart 30 kg.

– Jag gick upp 2 kg på 6 månader efter att ha slarvat med mellisar. Sedan gick jag ner igen

– Jag äter inte större portioner idag än för 1 år sedan. Oftast äter jag för lite

– Jag kan äta mer socker än tidigare, men inte mer mat. Jag dumpar aldrig.

– Jag motionerar av och till, borde självfallet motionera mer

– Jag dricker lightdrycker ibland, kaffe väldigt ofta. De skapar sötsug

Jag tror att alla är i riskzonen för att gå upp i vikt igen. Vi ska inte banta men jag är helt hundra på att vi måste hålla koll på våra matvanor och vårt beteende resten av livet. Här kommer balansgången – leva för att äta (tänka på kosten+vikten hela tiden) eller äta för att leva (ge din kropp vad den behöver men hålla ”kopplet stramt” utan att fokusera på det hela tiden) Var hamnar ni?

Några frågor som jag slänger ut i luften:

– Är du rädd för att gå upp i vikt? Du kanske har gått upp i vikt?

– Vad gör du för att inte gå upp i vikt?

– Hur mycket kretsar dina tankar kring mat och motion? Hela tiden? Varje dag? Varje vecka? Sällan?

– Känner du någon som har misslyckats trots operation?

– Känner du någon som har lyckats behålla sin nya vikt?

Lämna gärna en kommentar om du vill, jag är intresserad av att höra era åsikter.

Vad jag menar är, att man ofta hör om misslyckanden och människor som inte har nått önskat resultat. Men de som lyckas då? Var är deras historier? Ser vi till det positiva i olika undersökningar eller blir vi nedslagna av procentantalet som misslyckas? Jag vet inte var jag står, jag tänker inte speciellt mycket på det. Jag hoppas att min historia blir en lyckad sådan och att jag kan göra ett blogginlägg om 10 år och skriva ”jag gick ner 35 kg och har sedan dess bara gått upp 5 kg”. Jag är nöjd och mår bra”! Jag kommer aldrig bli pinnsmal, det vet jag. Men om jag håller mig inom ramarna för normalvikt för min längd så är jag mer än nöjd.

Vecka 28 – Gamla spöken

Jag har gått in i någon slags viktdvala för tillfället. Jag skrev om det förut, att jag inte kan tänka mig att jag skulle bli smalare än så här. Det känns overkligt att vågen skulle röra sig neråt nåt mer. Jag blir inte normal.

Så på något sätt lever väl ”kvinnan med gummimagen-känslan” kvar i mig, att operationen hjälpt mig så här långt men inte längre. Att min trivselvikt (eller min kropps trivselvikt) ligger här och mindre blir det inte. Att dietisten skulle skaka uppgivet på huvudet och säga ”jag vet inte vad vi ska göra, du äter rätt men ändå händer inget”. Jag ser Tinas ansikte framför mig, med uppspärrade ögon och halvöppen mun. Mysteriet med gummimagen…

Nä, jag vet ju att magen inte kan töjas och jag ser ju på det lilla jag äter att mängden är helt rätt för en sleeve-opererad. Men på något sätt föreställer jag mig att min kropp revolterar mot mig, vägrar släppa ett enda gram ifrån sig.

Min nästa föreställning är att jag sitter med i något tv-program och säger ”För mig tog det tre år att gå ner min övervikt trots operation, de sista tio kilona tog mig två år att tappa”…. ”För mig tog det bara lite längre än för alla andra….” *hah* Ja, man är nojig fortfarande. För oss (mig) som fastnar på sjukt långa platåer fortsätter viktångesten tills jag kommit i målvikt och behållit den i några år, tror jag. De första 4 månaderna efter op kände jag mig fri som en fågel när det gällde vikten, men sen har det inte varit lika enkelt längre. Skillnaden mot innan op. är att jag inte bantar, jag korrigerar inte min mat för att tappa mer vikt osv – men tankarna är fortfarande detsamma. Kommer det att lyckas? Vad gör jag för fel? Gamla bantar-spöken viskar åt mig.

Ni förstår förstås att detta är mina innersta rädslor – Dessa känslor och tankar är inte för den skull sanna! Det är bara mina farhågor och mitt bagage som talar om för mig att jag kommer att misslyckas. Bantar-spöket som jag levt med över halva mitt liv är svårt att vräka och bli kvitt. Alla bevis tyder på att jag KOMMER LYCKAS, jag har alla förutsättningar för det, vågen har börjat säga det igen och jag VET, men spöket är så himla högljutt.

Tills vidare tänkte jag visa er två supergoda mellisar: Italien-mackan (med pesto, tomat, getost och valnötter) och Margarita-smoothie (frysta jordgubbar, citronsaft, färsk mynta, ägg och grädde – ni ser vilken som är min och vilken som är Mannens va?) NU: PROMENAD I SOLEN!

———————————————————————————————————

Utmaning dag 14: Favoritmellis: Dää ni! Det är keso från Lidl (den är godare än arlas) blandat med coctailfrukt eller banan/vindruvor. Såå gott såå gott!

….och en kopp kaffe en liten stund senare….