Glittrig odd molly-mamma och kropp

Vi har en ungefärlig rutin nu, vilket gör livet lite mer hanterbart. (hoppa gärna över kommande avsnitt så slipper du bli irriterad över helt onödig och irrelevant info, i allafall om du inte råkar vara mamma till en 5-månaders)

Gå upp gör vi mellan 7-8. Sedan lek för Elvin och frukost för mig fram till 9.30. Sedan gröt och amning och tupplur fram till ca 11.00. Jag ligger bredvid Elvin och vilar/surfar och mår illa för att jag är så kaffe/macka/fikasugen. Därefter brukar vi försöka åka iväg någonstans. Amning igen vid 12-13. Tupplur nr 2 vid 14.00 ungefär. Amning vid 15. Lek eller utflykt på eftermiddan och liten tupplur igen vid 16-17, oftast ute på prommis. Amning därefter och sedan lek hemma, pyjamas/bad och flaska vid 19. Sedan somna för natten mellan 19:30-20.

Inrutat, eller hur? Fast det är skönt, jag är spontan men också en inbiten rutinmänniska (klock-hitler!) som mår bra av att ha en plan och veta vad vi har framför oss. Dagarna flyter på hur bra som helst, om vi fick lite mer sammanhängande sömn nattetid skulle jag förmodligen förvandlas till en sprudlande, rosaglittrande odd-molly-mamma i högklackat och med perfekt målat läppstift.

Nu är jag ju då bara en helt vanlig sliten morsa i rosa vagabond-sneakers, h&m-leggins och diverse slitna men bekväma koftor som hängt med ett tag. Mina rynkor under ögonen har djupnat varje gång jag passerar en spegel och råkar kasta ett öga däråt, men ändå känner jag mig som mig själv just nu. Jag börjar landa och finna mig själv mitt i allt det nya. De första månaderna efter Elvins ankomst kände jag inte igen min spegelbild, jag såg ut som innan operationen. Eller kände mig åtminstone så. Det var jobbigt, inte pga extrakilona utan känslan av att allt jobb jag gjort, pengarna för viktoperationen och allt det hade varit förgäves. Jag var åter i känslan av att inte få plats i mina kläder, inte kunna köpa det jag ville, att rynka på näsan när jag såg en bild av mig själv. Till Elvins välsignelse köpte jag en kjol från H&M’s pluskollektion, det kändes som ett stooort fail.
Men nu faller den där kjolen av mig. En annan kjol som jag inte ens fick upp över höfterna då passar perfekt nu. Jag gör lite av min viktresa på repris, vilket känns både bra och konstigt. Lite ytligt också kan hända, för man ska ju acceptera sig själv och acceptera att man förändras efter en graviditet. Ja visst, det vet jag. Men pga min historia så är en så mycket större kroppshydda svår att acceptera och älska. Därför är jag så glad att den minskar igen och att jag börjar känna mig hemma i den och även känna igen den i spegeln.

Jag och min kropp innan graviditeten, så som jag känner igen den och trivs i.

3 år som viktopererad

Men hallå! Jag missade helt och hållet treårsdagen för min viktoperation! Normalt sett hade det ju varit en enorm milstolpe i bloggen (som i samma veva fyllde 3 år och lite till) men tydligen var mina tankar på annat håll (undrar just var…) Här ovan hittade jag några före/efterbilder, från 105kg till 75-80 kg.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vad vill ni veta?

Det blir nog bara en upprepning av vad jag skrev på tvåårsdagen, det vill säga att livet och maten lunkar på och vikten har, förutom just nu av förklarliga skäl, pendlat mellan 75-80 kg beroende lite på hur jag skött mig på matfronten och hur mycket jag har kunnat och hunnit träna. Jag har inte blivit en pinne och kommer aldrig att bli – jag är lite orolig över hur jag ska komma tillbaka till min normalvikt efter graviditeten – men det visar sig. Kanske går det per automatik, kanske får jag kämpa mig ner. Man vet ju aldrig riktigt vad kroppen bestämmer sig för efter att ha odlat bebis. Jag har ju som känt gått upp mer än jag någonsin trodde i samband med att bebis bor där inne, trots att jag inte har kunnat äta mer än normalt.

Hur som helst, summa summarum; jag är fortfarande glad och nöjd över att ha gjort operationen och jag skulle göra om det igen. Jag har bara positiva erfarenheter och jag har mått så bra genom allt. Tre år har bara svischat förbi – vart tog de vägen? Nu väntar resten av livet och helt nya utmaningar.

Några saker som inte har ändrats under dessa tre år:

• Jag äter fortfarande med 3 timmars mellanrum
• Jag äter fortfarande på en mindre assiett (hemma i alla fall)
• Jag kan äta allt (tur eller otur?)
• Jag dricker fortfarande laktosfri mjölk
• Jag kan äta godis, chips och fet mat (otur, kanske)
• Jag tampas fortfarande med känsloätande
• Jag dricker alltid en liten mängd vätska tillsammans med matmål

That’s it! Lämna gärna kommentarer om ni undrar något för jag kommer inte på något mer om ämnet just nu. Hejhopp!

Vikten

Jag vill bara säga en sak:

Det spelar NOLL ROLL vad jag gör, min vikt rör sig inte. Jo, den pendlar med två kilo upp/ner, thats it.
Jag har ätit onyttigt i perioder. Nada. Jag har ätit nyttigt och regelbundet i långa perioder. Nada. Jag har tränat, jag har inte tränat. Enda skillnaden är att fläsket och kroppen blir fastare och jag mår bättre, men viktmässigt händer inget. Så är det.
Jag har ingen aning om hur jag ska komma neråt i vikt UTAN att banta, och jag tror inte ens att det skulle hjälpa att banta. Och jag vill inte banta.

Så ser det ut. Min lägsta vikt efter operationen var 76 kg, med två kilo upp och ner är min standard.

MEN jag är glad ändå, utan operationen skulle jag väga 120 kg idag. Det är typ 50 kg mer än dagens vikt så its all good. Jag mår bra :)

Sjukt

Jag har inte vägt mig (vågen måste ha halkat av flyttlasset och blivit överkört av grinchens släde) men idag fick jag dra åt skärpet ett extra hål och jeansen känns fladdriga. Bh:n blev lös runtom, kan man plötsligt tappa 5kg på en dag?! Eller så har jag vart så inriktad på huset att jag inte har haft nån koll på mig själv. Ja, det är nog så för fram tills i lördags kändes det som om jag inte sett mig själv i spegeln sen flytten. När jag sen såg min reflektion blev det lite av en chock… Något smalare, glad, men med mörka ringar under ögonen och riktigt nasty hud. Örk. Jag skulle inte vilja ligga med mig.

Med lite smink och spray vågade jag mig utanför dörren, det var julbord med jobbet så lite var jag tvungen att piffa. Det var knappt jag mindes hur man gör…
Sjukt hur det där med vikten påverkar humöret, det var det som skulle vara poängen med inlägget. Trots att jag vet att viktnedgången (?) beror på att jag misskött mitt ätande och drickande katastrofalt så är humöret på topp, just pga känslan att ha tappat en liten bilring runt midjan. Sjukt, sjukt. Det som är sunt är att jag tänker bättra mig, inte fortsätta på detta viset. Hälsan först!!

Ps… på tal om hälsan, för er som undrar hur det gått med bölden i ljumsken kan jag berätta att den är kvar, well and alive, frodas. Jag har fått remiss till gyn och blir kallad inom 90 dagar…hurrraaaah… Tills dess får jag försöka stå ut med den, inte kul. Men jag vägrar fortsätta avstå från spinning pga det, efter helgerna kör vi hårt igen! Döööd åt djävulsbölden!!

Berätta!

Hörni! Jag gissar att ni som läser här inne även läser andra bloggar? Jag gör det sporadiskt, jag har några som jag kikar in på dagligen och andra som jag håller ett halvt öga på nån gång i månaden. Vissa återkommer jag till även om jag inte är speciellt intresserad av innehållet, för mig handlar det mest om personlighet och sättet att skriva. Om det är välskrivet kan jag läsa om vad som helst egentligen. Men jag är nyfiken på er! Berätta!

1. Vad hatar du att läsa om på bloggar? Vad får dig att skumma igenom eller till och med lämna sidan?

2. Vad tycker du om att läsa på en blogg? Favorittema eller stil?

3. Vad skulle du vilja läsa mer om på ex. min blogg?

Så här svarar jag:
1. Jag hatar ”idag har jag…” när det skrivs på ett redogörande sätt, som en rapport utan poäng. Jag faller väl i det träsket ibland jag med och jag lovar att försöka åtminstone ha en poäng nästa gång. Centrerad text eller jobbig bakgrundsfärg kan få mig att sluta läsa också…
Jag orkar inte titta på en enda till bild av ett ”vitt, lantligt hem” eller ”så här lyckas du med cupcakes och macaroons”…. Eller läsa vidare på ett inlägg som börjar med ett självporträtt taget uppifrån, med två stora silikonbröst i vitt linne, pumpade läppar och rådjursögon med tre meter långa fransar, överexponerat blondt hår och hälsningsfrasen ”nyvaken och bakis”.

2. Humor och ironi, det kan till och med få mig att läsa klart ”idag-har-jag-listor”. Jag gillar när man lyckas skriva om helt vardagliga saker med glimten i ögat. Jag gillar att läsa om människor som är modiga, utmanar sig själv eller helt enkelt skriver ärligt och öppet om hur usla de är ;) Och så följer jag några vänners bloggar så klart.
Bilder är alltid kul och ett stort plus. En blogg som är anonym och utan bilder lämnar jag ganska snabbt.
Tips och idéer är också något som funkar för mig.

2 år

Två år som viktopererad. Vad ska jag säga? Jag har ännu inte nått min målvikt men jag har normal BMI och jag mår toppen. Min irriterade mage blev bra i samband med operationen och jag har ytterst lite besvär och kan äta allt.
För mycket socker flera dagar i sträck gör att jag får ont i magen och obehag i tarmarna, stark mat ger mig halsbränna. Chili och vitlök i kombination funkar inte, då mår jag uselt. Jag tål sprit precis som förr, ganska normalt tror jag. Jag menar att jag inte är känsligare än normalt.
Jag kan dricka kolsyrat men rapar som en galning.
Min mage har konstiga ljud för sig ibland men inte så det stör.
Jag fryser som en nakenhund och sover nästan alltid med en värmeflaska, investerar i varma tröjor och tjocka vinterjackor och hackar tänder så fort tempen går under +5.
Jag är fortfarande usel på att dricka vatten, jag har inte lyckats göra det till en vana.
Jag tränar 1-2 ggr/v men har haft långa uppehåll emellanåt. Det är min akilleshäl!
Jag äter oftast 6ggr/dag men slarvar ibland med mellisar när man tröttnat på keso, ägg och yogurt. I perioder är jag jätteduktig och ibland mindre duktig.
I det stora hela ser mitt liv helt normalt ut, vikt och mat tar inte upp någon större del av min tankeverksamhet vilket är såå skönt. Jag tampas fortfarande med känsloätande och ”att unna sig”, men det är inte något större problem. Jag mår bra mentalt och har koll på läget. Jag är inte rädd för att gå upp i vikt igen, men jag är vaksam och försöker förebygga och ha kontroll så att det inte smyger sig på.
Ärren ser bra ut, här är mitt största som sitter under naveln:

Jag tar b12-sprutor var tredje månad och alla mina värden ser bra ut. Jag tar inga andra tillskott. Jag är känslig mot vanlig mjölk men kan dricka det utan katastrofala följder och jag kan äta all annan laktosmat.
Ja vad ska jag säga, jag är fortfarande nöjd och skulle ta samma beslut idag.

Chokladcroissant i duschen

Den här helgen har varit fullspäckad. Just nu sitter jag på tåget med en snosande äkta man sovandes mot min axel, ömma fötter och lyckopirr i hjärtat, på väg hemåt.

I fredags åkte jag och mina salongsbrudar till Sthlm för att gå på Raw comedy club, äta och dansa. Måns Möller drev järnet med vår danska vän och det slutade med att vi alla fyra stämplades som ”de kåta danskorna på rad nio”! Vi skrattade så vi skrek och sedan åt vi en fantastisk pepparstek på Blå Dörren.
Därefter svängde vi på de lurviga på nattklubb ”Patricia”, en båt nere vid slussen. Det var kvällens felsteg, jag tror att alla stans extremt envisa, påträngande, ihärdiga killar fanns där. Om jag dansar med ryggen mot dig i en timme, försöker gömma mig på motsatt sida av golvet, knuffar dig med armbågen och skriker NEJ så vill jag inte dansa med dig, svårt att förstå kanske?! Aargh…
Vi sov på hostel Skeppsbron, enkelt men mysigt och rent!

Eller sov och sov, det blev nog tre timmar för min del. På morgonkvisten kom jag på att det ju var min 2-årsdag som viktopererad, grattis till mig tänkte jag och drack en resorb.

När vi åt Pizza Hut (!!!) till frukost (!!!???!!) fick jag ett sms av Mannen. ”Åk inte hem, jag kommer till Stockholm.” Så jag vinkade av tjejerna och kramade Mannen välkommen. Det var vår bröllopsdag och han kom med min finklänning i väskan, en bokning på hotel Stureplan och dinner&drinks på menyn. Ååh så härligt! Jag fick vila i en dunderskön säng i Mannens famn, sedan åt jag en chokladcroissant i duschen (ja, på riktigt!) och lallade runt i en fet morgonrock medan Spy bar började spela musik någonstans under oss. Vi hade en fantastisk kväll, det är väl värt att fira sex år som gifta och fortfarande fasansfullt kära i varandra. Eller hur?

Det pirrar fortfarande av lycka i kroppen (och av croisanter i magen…)
När vardagen börjar igen gör jag ett ”2 år som opererad”-inlägg. På återseende!

Viktuppgång och rädsla?

Det susar i säven (på internet) om viktopererade som börjar gå upp i vikt igen. Jag funderar, men inte jättemycket.

– Jag har inte nått målvikt ännu, snart 2 år sedan op

– Jag har gått ner i vikt väldigt sakta jämfört med andra opererade, sammanlagt snart 30 kg.

– Jag gick upp 2 kg på 6 månader efter att ha slarvat med mellisar. Sedan gick jag ner igen

– Jag äter inte större portioner idag än för 1 år sedan. Oftast äter jag för lite

– Jag kan äta mer socker än tidigare, men inte mer mat. Jag dumpar aldrig.

– Jag motionerar av och till, borde självfallet motionera mer

– Jag dricker lightdrycker ibland, kaffe väldigt ofta. De skapar sötsug

Jag tror att alla är i riskzonen för att gå upp i vikt igen. Vi ska inte banta men jag är helt hundra på att vi måste hålla koll på våra matvanor och vårt beteende resten av livet. Här kommer balansgången – leva för att äta (tänka på kosten+vikten hela tiden) eller äta för att leva (ge din kropp vad den behöver men hålla ”kopplet stramt” utan att fokusera på det hela tiden) Var hamnar ni?

Några frågor som jag slänger ut i luften:

– Är du rädd för att gå upp i vikt? Du kanske har gått upp i vikt?

– Vad gör du för att inte gå upp i vikt?

– Hur mycket kretsar dina tankar kring mat och motion? Hela tiden? Varje dag? Varje vecka? Sällan?

– Känner du någon som har misslyckats trots operation?

– Känner du någon som har lyckats behålla sin nya vikt?

Lämna gärna en kommentar om du vill, jag är intresserad av att höra era åsikter.

Vad jag menar är, att man ofta hör om misslyckanden och människor som inte har nått önskat resultat. Men de som lyckas då? Var är deras historier? Ser vi till det positiva i olika undersökningar eller blir vi nedslagna av procentantalet som misslyckas? Jag vet inte var jag står, jag tänker inte speciellt mycket på det. Jag hoppas att min historia blir en lyckad sådan och att jag kan göra ett blogginlägg om 10 år och skriva ”jag gick ner 35 kg och har sedan dess bara gått upp 5 kg”. Jag är nöjd och mår bra”! Jag kommer aldrig bli pinnsmal, det vet jag. Men om jag håller mig inom ramarna för normalvikt för min längd så är jag mer än nöjd.

Sista chansen + vikt

Det har, som några av er säkert förstått, varit mycket sjukdom och svåra situationer i familjen/släkten den senaste tiden. Min egen kropp och vikt har hamnat i skymundan och jag har ätit det som funnits när det har passat. Det blir ju lite så när livet inte lunkar på som vanligt.

Så ”andra chansen” har därför blivit lidande. Mitt mål att gå ner ytterligare 2 kg till och med 16/9 nåddes inte (tror jag, har ej vägt mig). Från och med idag ska jag föra matdagbok så gott jag kan för att komma igång igen, jag vill slutföra det jag påbörjat trots att livet har kommit emellan.

Jag tröstäter när det är jobbigt, det har inte förändrats trots operationen. Bara mängden mat har förändrats så klart. Men jag dämpar känslor och lugnar nerver med mat, tröstmat. Comfort foods. Jag gillar att laga mat på hösten och som tur är blir det mest relativt nyttig husmanskost.Min senaste drog är höstkläder, jag har beställt mängder från nätet. Sen får jag väl ångest och skickar tillbaka allt, haha! Ja ja ja, ingen behöver oroa sig – jag vet exakt vad jag gör och varför och jag har koll på läget. Det ordnar sig. Med 50 kg ny övervikt och med kronofogden bankandes på dörren och ansökningar till lyxfällan. ;)

Första veckan av resten av mitt liv

Då är första ”hårda” veckan snart över. Början av sista chansen att nå målvikt! Med maten och mellisar har det gått jättebra, jag har skött mig exemplariskt förutom några små bakslag (tryffeln i torsdags och minitårtbiten i måndags)

Magen mår jättebra, den gläds över all protein och det minskade antalet kolhydrater och minskade mängden kaffe. Jag är inte lika sockersugen idag som jag var i början av veckan vilket är en stor vintst för mig. Jag har uteslutit kolhydrater till stor del när jag jobbar natt, vilket har funkat jättebra.

Med motionen däremot har det gått si så där, 50/50. När jag jobbar natt och sover bort dagarna är det svårt att både orka och hinna röra på sig aktivt. Och ibland kommer livet emellan, det blir inte som man har planerat. Detta ska bättras på till nästa vecka.

Summa summarum: Det har gått skitbra. Imorgon är en dejt inbokad med vågen, sen får vi se om jag skrattar eller gråter. Hur det än blir så gäller det bara att fortsätta tills målet är nått.

Hur går det för er andra? HÄR kan ni se min matdagbok över första veckan!

Veteran – en avstämning efter 1,5 år

Det har ju snart gått 1,5 år sedan min operation och jag känner mig som en veteran. De flesta bloggare som jag har följt under min tid som viktopererad har tappat runt 40 kg medan jag har tappat 27-28 kg. Så där ligger jag i lä. Jag tror (eftersom jag inte har vägt mig på senaste månaden) att jag har typ 1-2 kg kvar till min målvikt på 75 kg och jag vet att jag kommer nå dit, men att det kommer ta sin lilla tid. 

KROPP

Jag är lååångt ifrån en speta, men jag är nöjd med min kropp. Kurvig, men jag tror inte att jag ser speciellt överviktig ut även om mitt bmi fortfarande är 26. Jag har ungefär ett kilo per centimeter på min kropp, haha! Det kan jag gott ta! Framför allt känner jag mig inte ett dugg överviktig, jag mår så sjukt bra rent fysiskt. Jag hade aldrig för avsikt att bli supersmal, därför är jag så nöjd med hur jag ser ut idag. Sakta men säkert drar även huden ihop sig, låren är inte längre ica-kassar, bara små fryspåsar. Mot all förmodan ser brösten bättre ut än tidigare, magen likaså. Det enda som skvallrar om min operation är några bleka ärr och hängiga lår (fast det kan man väl ha ändå?) Ibland måste jag ”spegla av” min kroppsuppfattning hos mannen, jag kan fråga ”är jag ungefär i hennes storlek?” när vi tittar på tv. Ofta svarar han att jag är mindre, vilket får mig att inse att jag fortfarande tror att jag är något större än jag är.

MAT

Jag tänker inte på att jag är opererad. Hur mycket jag kan äta varierar på hur och vad jag har ätit innan, men aldrig mer än 2,5 dl. Jag äter ungefär som ett 4 år gammalt barn, om jag jämför med min guddotter och vad hon äter. Ja, om man bortser från de fyra koppar kaffe som jag häller i mig per dag. Jag har aldrig i hela mitt liv druckit så mycket kaffe som jag gör idag! Jag kan dricka lite samtidigt som jag äter, men också det beror helt på vad jag äter och hur mycket. Om jag äter en smörgås till frukost kan jag ofta dricka 1 dl kaffe till, vilket jag är glad över. Om jag inte precis har ätit, så kan jag halsa ett helt glas vatten utan problem.

Jag får ont i magen av smågodis, choklad och chili. Jag får ont i magen om jag inte sover tillräckligt och om jag äter för snabbt. En normal lunch tar mig ungefär 7 minuter att äta, när det egentligen borde ta 15-12 minuter. Jag äter 5-6 gånger per dag och blir hungrig med 2-3 timmars mellanrum. Ganska ofta fuskar jag med mellisar och tar bara kaffe och en frukt när jag borde äta proteinrikt. Jag överlever, men sådan behandling gör att jag mår dåligt efter ett tag.

LIVET

Jag anser fortfarande att gastric sleeve är en av de bästa besluten som jag tagit i hela mitt liv. Hade jag inte gjort det, skulle jag förmodligen väga 130 kg idag och vara miserabel. Jag vill inte ens tänka på hur det scenariot skulle ha sett ut. Jag kämpar fortfarande med tröstätandet, att äta utav tristess, att äta för att fira, att äta för att belöna sig själv. Mys-äta. Humör-äta. Operationen är ett verktyg för mig att inte äta för mycket, att inte tappa kontrollen. Men jag har fortfarande samma problem, bara att jag kan hantera det bättre nu. Min syn på mat har förändrats och var också drastiskt förändrat under det första halvåret som opererad, men ju mer tiden lider, desto mer återgår det till vad det var förr. BARA att mängden är mycket mindre och att fokus inte längre ligger på maten. Jag gör det omedvetet, och när jag kommer på mig själv slutar jag. Monstret är ute ur garderoben och får sig en omgång varje dag. Så ser dagens sanning ut för mig.

TANKARNA

Jag tänker ytterst lite på operationen, maten och vikten. Jag väger mig inte längre, mer än en gång per månad eller varannan. Bara för att ha lite koll på hur man ligger till, men jag har ingen viktnoja. Jag klarar inte av folk som hela tiden pratar om vikt, mat och klädstorlekar. Jag ser rött när någon skryter med att de nu kommer i en stl 34. Jag vet inte varför, kanske för att det är så oviktigt. Alla kroppar ser olika ut och klädstorleken säger lika mycket om dig som din skostorlek – inget. Däremot ser jag upp till människor som pratar om sina drömmar, sina mål i livet, glädjen över att fokus ligger på något annat än vikten och maten. DET är att leva. Som jag sagt förut – Jag gjorde operationen för att slippa fokusera på vikt, mat och kropp. Jag vill leva för allt det andra, allt det viktiga.

Med det sagt får jag väl säga att jag har nått i mål – om inte med vikten, så med allt annat. Och det är det som spelar roll för mig.

Vecka 36 – Ny design

Då fick bloggen nya ”kläder” igen, hoppas ni gillar’t! I vanliga fall orkar jag inte jobba så mycket med bilderna som jag lägger upp här, eftersom det blir mycket bildpyssel pga mina fotouppdrag för övrig – men nu har jag skärpt mig lite. Bloggen måste ju vara snygg :)

Igår tog vi en fika-tripp till ett slott i närheten av stan´. Det är så vackert på sommaren och där finns tusentals båtar som ligger och guppar i hamnen. Här spenderade vi förresten vår bröllopsnatt också, stället bär på en massa minnen. Framför allt var det fint att få spendera lite tid med Mannen och några vänner, det har varit ett par hektiska veckor med väldigt lite together-time.

Det närmar sig 9 månader som viktopererad och jag ska väl knåpa ihop ett ”vad-har-förändrats-i-mitt-liv-inlägg” snart. Något som har förändrats är storleken på mina fingrar. Förlovningsringen flyger iväg om jag pekar för ivrigt. Den sitter bättre på pekfingret än på ringfingret. Men usch vad fult, jag tror jag sätter tillbaka den där den ska vara…

Imorgon ska jag skriva lite djupare grejer… ja ni vet, känslor och sånt. Hur det känns att titta i spegeln, hur det känns att titta i backspegeln och hur jag har förändrats sedan operationen, OM jag har förändrats.

Ja visst ja, jag klippte mig idag också. Kort o fräscht!

Vi ses imorgon! Kram kram

Vecka 35 – Jag är vek

Kan ni gissa hur det gick med min ”arga lappen” igår? Jag var på allvar på väg att göra det, letade till och med fram en plastficka så att lappen inte skulle försvinna i regnet. Jag velade en stund… Väntade ut en regnskur, oj sen var det dags att äta, och SEN när jag kikade bakom husknuten för att se om kusten var klar så var bilen borta! De hade åkt! Då erkände jag för mig själv, jag hade nog ändå inte gjort det. Till och med katten ser ner på mig nu. Men tänk om de är galningar och kommer tillbaka och mördar mig? (för de vet ju helt säkert att lappen är från mig, de utför en dna-analys på den)

Jag är nog lite vek. Eller kanske lite för snäll, egentligen. När det gäller konflikter och att konfrontera i ”verkliga” livet så är jag ganska bra på det – om jag tycker att det verkligen behövs göras. Jag har inga problem att stå upp för det jag tror på eller att ställa någon till svars om det finns mer att vinna än att förlora. Oftast tycker jag att de flesta är värda en andra chans, jag försöker tänka längre än näsan räcker.

Så igår mulnade det på, mörka moln rullade in men åskan kom inte förrän i natt, och det var en rätt ynklig åska må jag säga. Den väckte oss, men den fick oss inte att krypa in under sängen av rädsla. Åskan var lika vek som jag ;)

På morgonen vaknar vi till ett mulet Sverige, lite kyligt också. För att återfå sommarkänslan lagar jag en fin söndagsfrukost av ägg, kryddkorvar och melon. Mmmm…

Vecka 35 – Hello world!

Jag lever! Det åskade inte ens igår, så risken för blixtnedslag rakt på mig var ytterst liten. Däremot fick jag ett par rejäla duschar av naturen under min långa cykelfärd. På kvällen cyklade jag de dryga 7km till jobbet och drog in den somriga doften av blöt asfalt och kände hur skönt det är att leva. (det var inte lika skönt att leva när man cyklade hem efter att ha vakat hela natten…)

Idag har studenterna tutat runtom i stan, småbarnen hoppat omkring i sina fina ”söndagskläder” och gamlingarna lett så brett att löständerna ramlat ur mun. Själv tog jag aldrig studenten från gymnasiet så jag fick inte uppleva den fantastiska känslan som speglas i varje students ansikte en sån här dag – jag är lite avis. Min sk. ”student” skedde i Göteborg, mitt i vintern, utan pompa och ståt. Men en studentmössa, det hade jag.

Nu har hjärnkontoret gått på högvarv. Jag fick ett så klokt svar på mitt förra (halvt deprimerade) inlägg, egentligen om saker som jag redan visste men på nåt sätt glömt bort. Jag tycks glömma bort en massa saker längs vägen. Tipset gällde i alla fall något som Doktor Dan pratade om (jag minns det nu), att de flesta tappar ca 70-75% av sin övervikt tack vare operationen och resterande väg till normalvikt får man kämpa för själv. Jag förmodar att det är i det vägskälet jag är nu – det är dags att börja kämpa lite. Men hur? Jag tänker ju genast på bantning och det är ju ett stort NO NO. Utan att komma på något klokt svar bestämde jag mig för att ringa CFTK på måndag och rådfråga. För jag har verkligen inte betalat nästan 100.000 för att fastna halvvägs. Nej inte halvvägs utan 2/3 vägs. Eller vad man nu säger.

Nu funkar min nya telefon och jag är såå glad :) Inte för att det är en Iphone 4 även om det är en fördel (mest på grund av att kameran är så mycket bättre än den förra), men för att jag åter är i kontakt med världen!

Trevlig helg mina damer! (och herrar om sådana finnes här)

 

Vecka 35 – Girly girl

Då har jag fallit för grupptrycket. Äh nej, det har jag inte. Det var ekonomen i mig som föll! Nyöppning för Telenorbutiken på Mannens shoppingcenter gav oss en oslagbar deal; Iphone4 för 299:-/mån, gratis surf och gratis telefon + ring för hela summan. Och ring gratis till 50 utvalda som också har telenor. Har jag 50 vänner som har telenor? Nej. Har jag ens 50 vänner? Näe, kanske på facebook. Men en bra deal oavsett! Jag är nu en stolt ägare av en vit Iphone4 med ett ytterst tjejigt lila skal <3

Jag måste dock cykla till butiken idag och för att starta telefonen (den har nåt mysko mikroskopiskt mikrochip….) och tror ni inte att det börjar regna? Det öser ner! Just idag när jag KAN och VILL komma iväg, men bara har cykeln till hands. Nyss blixtrade det också.

Jag ville ta en kopp kaffe på altanen men nej, kaffet blir nog lite blaskigt i det där regnet. Om man nu passar på att ta en förtrolig stund över en kopp kaffe så har jag blivit nojig. Nojig (igen) att jag aldrig kommer att nå målvikt. Mitt mål är ju 75 kg, borde kanske vara 70 men jag tror att jag känner mig hemma på 75. Jag inte bara känner mig annorlunda, jag ÄR annorlunda; det går inte nedåt alls lika snabbt som för alla andra. Så det bekräftar min livslånga känsla av att inget, INGET någonsin funkar på mig som på alla andra. Jag är alltid undantaget. Ja, det funkar, men inte lika snabbt och inte på samma sätt som för alla andra. Att tappa 2,5 hekto per vecka är inte direkt hoppingivande, jag når väl målvikt när jag fyller 30. Ja, bättre sent än aldrig, men ändå. Jag får väl hänga ut mig på nätet som ”undantaget som bekräftar regeln” när det gäller viktoperationer. Jag får väl ta på mig rollen att trösta dem som det går sakta för – det går ännu saktare för mig. Det finns alltid någon som har det värre än jag, tänker jag alltid, men jag tror nog att jag tar priset i att tappa vikt långsammast av ALLA som någonsin opererats. (Luktar det självömkan? Ja, lite.) Det betyder inte att jag inte är nöjd med min kropp idag, men jag är inte normalviktig. Det vill jag vara.

Hur som helst, regnet avtar och jag ger mig ut i alla fall. Jag blir galen om jag måste vara inne/hemma idag med. Om blixten slår ner i mig så passar jag nu på att tacka alla som läser min blogg och önska er ett lyckligt liv ;)

Kram på er!

Vecka 35 – Lite spänning i tillvaron

Idag har jag dock varit så rastlös att jag var tvungen att klippa gräsmattan, cykla till Mannens jobb (för ett litet fotouppdrag) och sedan hämta ut mitt H&M-paket på Ica. Fick 5 linnen och 2 klänningar för 200:-, perfekt för en svettsommar som denna. Råkade visst köpta en svart bikini-överdel på Lindex oxå, hoppsan. Och så lyckades jag fota mig själv på cykeln, vad gör man inte för bloggen!

Ibland måste man tillföra lite spänning i tillvaron. Det gjorde jag igår, jag åt nämligen småländska kroppkakor för första gången i mitt liv. Köpte dem färdiga, men var tvungen att googla för att se hur de skulle tillagas. Kokas, tydligen. Ja, det var ju ytterst spännande och faktiskt ganska gott. Med en klick smör och lingonsylt kan jag tänka mig att äta det igen. Men VARFÖR heter det kroppkakor? Det låter ju så nasty!

Hettan dröjer sig kvar till min glädje och kattens fasa. Han är helt slut. Igår fick han ta en dusch, vilket han faktiskt…hmm, kanske inte gillar men accepterar totalt.

Det var ju tur att han duschades igår, för idag mötte han sin kärlek! Grannens lilla kisse-tjej! De var helt bedårande, pussades (på riktigt!) och Troy klappade den lilla katt-tjejen på huvudet. Jag trodde jag skulle dööö. Stolt kattmamma är jag ;)

Jag är fortfarande sjukskriven ytterligare en natt och min (ytterst långa och tråkiga-) tid har jag tillbringat i sällskapet av ett flertal filmer. Hittade en toppensida på nätet där man kan kolla på film och hittills har jag betat av:

           KOMMANDE:  

Ha en riktigt skön sommarkväll! Här har det ännu inte åskat och ser inte ut att göra det heller, vi får väl se. Lite regn skulle inte skada antar jag.

Adjöken!

Vecka 34 – Sol och 26°

GOD morgon!

Kära hjärtanes vilket sommarväder! Vilken lycka! Jag sitter iklädd en klänning som jag inte fått på mig på över 4 år, äter en hiskeligt god smörgås med 5 skivor skinka och 2 msk keso, har nyfärgat hår och känner mig glad. Och Mannen är ledig idag!

Det här brödet måste ni bara prova, det är supergott. En nyhet i bröddisken, tydligen. Bred på bregott och några skivor grynpipig ost och ni kommer att slicka er om munnen långt efter att den är slut :) Utan konserveringsmedel dessutom! Mmmm….

Jag vet att det är trist att till och med läsa om det, men ikväll går jag på min tredje jobbhelg på raken. Apa! Och det ska vara superfint väder i helgen, det suger hårt att jobba då, speciellt när sovrummet förvandlas till en grill när jag ska sova från 08:00 och framåt.

Här kommer en bild på mitt mellanmål igår. Äpple, keso och valnötter. Jag föredrar att ha äpplet i en bit istället för att riva det, men ni gör ju som ni vill. Gott är det i vilket fall och mättar bra! Idag blir det tortillarulle med skinka och avocado till mellis. Jag har skärpt mig när det gäller maten, jag äter mindre per portion men jag har lyckats hålla mig till 2,5-3 timmars mellanrum. Förut gick min kropp igång på värsta hungern enligt dessa klockslag, men allteftersom jag har slarvat så dämpas hungersingnalerna och går att ignorera genom att dricka vatten eller kaffe. Så ska man ju inte hålla på, aja baja. Men nu är jag back on track. Det här lär mig att INGET VARAR FÖR EVIGT om man inte sköter sig, det gäller att hålla sig a´jour med sina portioner, matvanor och matklockan. Och motionen. Jag har cyklat långa sträckor nästan varje dag den här veckan :)

Nu ska jag ut och njuta av sommaren (på cykeln), önskar er alla en skön helg!

Vecka 34 – Kontrollfreak

Jag har alltid varit mer eller mindre kontrollfreak, men tydligen mer på senare år. Tydligen mer på senare dar’! Inte när det gäller allt, men när det gäller viktiga saker så som var man ska sitta på ett flygplan (?!), vad man ska göra när man väl kommer fram till destinationen för att inte missa något viktigt/roligt. Jag är en hysterisk planerare!

Planera har jag alltid gjort. Listor, papper, lappar. Tankar, drömmar, luftslott. Vad det än gäller, mathandling eller utlandsresor. Lägenhetsköp eller inredning. Om jag hade tålamod skulle jag förmodligen göra scrapbooks av allt i livet, men jag är lite för lat och då blir det bara A4-häften printade på datorn. Inte så ambitiöst, men ytterst kontroll-freakigt. Usch. Eller?

 

Fast det är rätt skönt att slippa sitta längs bak på flyget, slippa sitta ensam när man reser med någon man är kär i, slippa bo på dyra, dåliga hotell för att man struntat i att förhandsboka. Planering har sina fördelar! Tänk om man kunde få sin kropp att lyda på samma vis, om man kunde planera sin viktnedgång exakt? Då hade jag redan varit i mål, då hade jag inte haft 6-7 kg kvar till målvikt. ATTANS att kroppen inte bryr sig om mina kalkyler och beräkningar. (Nej jag har inte gjort några sådana, men OM jag hade).

Äh, jag väljer att kalla det för ”Ta ödet i dina egna händer” istället för ”kontrollfreak”. Det låter väl bättre? Och just när det gäller resor som den kommande till USA så är det väl skitbra att veta vad som är värt att se och göra istället för att slösa tid på onödiga saker? Man lär ju inte åka dit igen i den närmsta framtiden – då gäller det att göra det mesta av det mesta.

:)

Vecka 34 – Drömmen om Amerika

Sen vi bestämde oss och köpte flygbiljetter till USA har jag funderat lite på detta med maten. USA är ju inte direkt känt för att servera småportioner!

Men med tanke på den stora mängden överviktiga i landet borde det ju också vara rätt vanligt med bypass-opererade, man kan ju hoppas på att restaurangerna har förståelse eller kanske till och med portioner anpassade till före-detta-storätare? Eller att de tycker att det är ok om Mannen och jag delar på en portion. Äh, jag vet att det löser sig väl på plats, men tankarna finns. Orkar man ”krångla” eller kör man bara på?

 

Jag minns när jag var i USA senast, ca 7 år sedan. Jag var mullig och kände mig stor som ett hus här hemma i Sverige, men där kände jag mig plötsligt smal! Allt är väl relativt, det beror helt på vem man jämför sig med. Där fanns kvinnor i viktklassen 200 kg som ändå klädde sig i korta shorts, linnen eller minimala klänningar. Så där så det inte riktigt räckte… Och då kände jag mig liten och tanig! Fast den här gången åker vi till Kalifornien och jag förmodar att det speciellt i Los Angeles råder en så stor utseendefixering att jag kommer se ut som en trashank i jämförelse med alla hotta hollywood- och Beverly Hills-brudar. Haha, man kanske skulle ha åkt till Texas istället?

När jag tänker på Amerika ser jag bilder på grillade revben, jumboburgare, cheesecake och flådiga hus. Jag tänker på K-mart, Target och Starbucks. På motell, sexfiliga motorvägar och muskelbyggare på Venice Beach. Vad tänker ni på?

När vi ändå är inne på amerika-temat: Jag hittade dessa ”plus-size” modeller som publicerades i New York Times förra sommaren, tycker ni att de är plus-size? Jag tycker att de bara är normalkurviga kvinnor.

Ja det blev en salig blandning av tankar idag. Det känns som en bra dag (känns? Det ÄR en bra dag), jag har cyklat en riktigt lång runda till och från personalmötet och pinat mina träningsvärkiga ben och senare ikväll blir det ”Red Riding Hood” på bio med en god vän. Jag hoppas den är bra, jag gillar lite mystiska sagoaktiga filmer (men jag gillar inte sagan om ringen-trilogin!).

Ja, det märks tydligt att det är samma filmmakare som gjorde Twiligt-serien, men jag hoppas att den här kanske är liite bättre….

C ya!

Vecka 33 – Måttbandsbilder och byxor i stl 40!!!

Nej jag tror knappt det är sant! Jag gick in i affären, tog med mig ett par chinos stl 44 och marcherade in i provrummet. De var för stora! Ja det är väl klart, tänker ni. Men så tänker inte jag. Jag gick ut och letade efter 42, men de var så klart slut. Nå väl, jag utmanar ödet och köper ett par stl 40, men jag provar dem inte: det gör jag hemma sen. Vete sjutton varför jag gjorde det?

…Och vet ni vad? Storlek 40 var perfekt! Jag vet inte när jag har haft 40 i byxor, förmodligen när jag var tre år! Vilken halleluja-moment! Jag tror det verkligen inte! Var tvungen att skicka iväg ett sms till Mannen, heh…

Sedan tänkte jag att det måste ha hänt saker. Tog fram måttbandet (ett stålmåttband, hittade inget annat) och kollade upp mina startmått. Här ser ni resultatet, jag är chockad!

Ps…. Jag bjuder på dom fula strumporna och gäddhänget :)

Ha en skön helg allesamman, jag har jobbhelg igen och är lite bitter, men vad gör det när man får på sig byxor i storlek 40? Inte ett dugg! :) Adjö!