LinnéaiUsa skrev ett roligt inlägg med anekdoter och roliga sammanträffanden ur sitt liv (läs det HÄR, så kul!) och utmanade oss andra att kontra. Här är mitt bidrag, på ett lite annat sätt.
Det finns en kille i min ”ungdom” som jag inte kan glömma. Låt oss kalla honom för Erik.
När jag som flotthårig tonåring flyttade till min nuvarande hemstad skulle jag precis börja i sjunde klass. Snabbt blev jag vän med den sprödaste minsta lilla blondin ni kan tänka er, låt oss kalla henne för Anna, och vi spenderade en hel del tid hos varandra både natt som dag. Ibland när jag kom hem till henne mötte jag hennes lika spröda, blonda lillebror i dörren, han var flera år yngre och knappt värd en blick – han gick väl fortfarande i mellanstadiet. Anna kallade honom för ”disco-Erik” för han var gärna ute och festade vilt (hö hö) på stans mellanstadiediscon.
Där i den dunkla hallen mötte jag Erik för första gången, på väg till ett disco iklädd en prydlig skjorta och finbyxor.
Flera år senare hade jag och Anna glidit ifrån varandra lite. Jag ingick nu i ett otroligt tight kompisgäng bestående av ca 10 killar och tjejer i blandad ålder, vi gjorde allt tillsammans. Jag hade precis fått körkort och vi drog stan och Sverige runt i pappas vita Ford scorpio, sjöng och spelade, skrattade så vi säkert förlängde livet med tio år var. En tidig vår dök en ny kille upp och började hänga med oss, det visade sig att ”disco-Erik” hade lagt discona bakom sig och sökte nytt sällskap. Vi blev snabbt vänner även om han till en början bara var ”Annas disco-lillebror” i mina ögon. Vi hade så roligt tillsammans, jag vet inte hur vi fick skola- och arbetsliv att gå ihop för vi hängde dygnet runt och sov aldrig. Disco-Erik var gängets clown, en fantastiskt rolig kille och jag hade någon slags ömmande punkt i hjärtat för honom, nästan lite emot min vilja.
Den där gyllene ”åh-vad-vi-har-roligt-ihop-jämt-o-alla-älskar-alla” perioden var ju till slut dömd att ta slut. Det började med att Disco-Erik förändrades inom loppet av några veckor och verkade vara arg på mig, eller kanske deprimerad. Nära kompisar som vi var tog jag honom åt sidan och frågade vad som hade hänt, jag var verkligen orolig för honom. Jag provade med hela registret; har något hänt hemma? Nej. Är du arg på nån? Nej. Mår du dåligt? Nej. Är du osams med nån? Nej. Har någon dött?! Nej. Men vad är det då? Är du olyckligt kär?! Tystnad.
– Va?! Är du?! I VEM? Jag tror att jag på allvar hoppade jämnfota för jag blev så glad att det inte var något värre. Erik fortsatte tiga och jag fortsatte att bomba.
– Är det nån av tjejerna på skolan? Nån på stan? Nån… Vet jag vem det är?
Erik nickar och ser ner i golvet. Jag tänker frenetiskt igenom alla våra gemensamma bekanta. Kommer inte på någon som det kan tänkas vara. Jag slutar hoppa jämnfota och undrar vem jag kan ha glömt.
– Hur ser hon ut då? Äntligen tittar Erik upp på mig.
– Blond, lång, kurvig, söt…
I efterhand kände jag mig som en idiot. Vid det här laget borde kanske varningsklockorna ha ringt, men jag fortsatte fundera. Den enda kurviga blonda i vårt gäng var ju….jag?!
Det hela blev jättekonstigt. Han var 16, jag var 18. Katastrof i den åldern, eller hur? Men den där lilla ömmande punkten i mitt hjärta gjorde att jag bad att få några dagar på mig att samla tankarna istället för att säga nej på rak arm. Vi skildes åt, högröda i ansiktet och pinsamt medvetna om att allt skulle förändras nu.
Jag låg vaken på nätterna som om jag stod inför mitt livs största och viktigaste val. Så typiskt mig, allt var fråga om liv och död på den tiden. Tillslut bestämde jag mig för att ta chansen, jag gillade ju honom och det viktigaste; han var ju kär i mig. Egot gjorde sitt i mitt beslut och vi började dejta.
Det höll i hela två veckor. När vi pratade på telefon (detta var före mobilernas och sms:ens guldålder) hade jag skrivit ner en lista på samtalsämnen utifall att det blev tyst och det hela kändes plötsligt krystat. Det blev tyst. Jag skrynklade ihop min lista och avslutade samtalet. Vår annars så lättsamma vänskap hade blivit svår.
Jag kände tillslut att jag inte kunde trolla fram något som inte fanns där av sig själv och en höstkväll plockade jag upp honom (hos hans föräldar, i min pappas bil…) och så hade vi en sista dejt på mac donald’s. Jag gjorde slut med någon för första gången i mitt liv. Jag krossade hans hjärta.
På hans föräldrars uppfart satt vi kvar länge i mörkret, han ville inte gå ut ur bilen. Hur gör vi nu, frågade jag. Vi umgicks ju konstant med varandra genom kompisgänget.
– Jag kan flytta härifrån, jag klarar nog inte av att se dig, sa han.
Dramaqueen tänkte jag, men erbjöd mig att åka till min syster i Motala för en vecka så han slapp se mig. Åh, dessa starka tonårsreaktioner – på död och liv, sannerligen.
Så började han röra på sig, knäppte jackan och greppade handtaget. Men innan han klev ut vände han sig mot mig och sa:
– Jag vet helt säkert att du är min blivande fru. Jag vet det.
Sen klev han ut och lämnade mig i chock bakom ratten. Nu har han förstört mitt liv, tänkte jag. Tänk om han har rätt? Jag vill inte.
Så började spiralen neråt. Vi umgicks fortfarande med gänget men han var arg och svår. Smällde i dörrar och stampade iväg med arga steg om jag pratade med andra killar. Jag klagade för mamma, han var outhärdlig under en lång period.
Vårt kompisgäng splittrades så småningom och jag flyttade till Göteborg. Erik var fortfarande med i bilden då han var kompis med mina killkompisar i Göteborg, han kom och hälsade på ibland. Det började bli normalt mellan oss igen, men inte som förr. Jag minns att jag klagade för Anna, hans lillebror hade ju sagt att jag var hans blivande fru och hur skulle jag kunna glömma det och bli ihop med någon annan?! Åh!
Ännu mer tid gick och han for till Malta för att jobba med radio, jag for till usa och till sibirien. Han fanns i periferin men inte i bilden. Jag pluggade på folkhögskola i småland, reste och mognade. Blev kär, blev besviken, växte, lärde mig. Slutade köra med pappas bil, pantade smycken för att kunna resa, klippte mig och blev vuxen.
Blev sjuk, flyttade till hemstaden, återvände med svansen mellan benen.
Bodde hemma, tillfrisknade, skaffade en etta på söder med en hyra på 1400:- och en elräkning på 73:-. På riktigt, man skulle kunna tro att det var på stenåldern.
Jag återupptog kontakten med en del av gamla gänget och bjöd in dem på inflyttningsfest. Erik också, men han kunde inte komma.
Vi träffades dock flera gånger tillsammans med det gamla gänget och jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Erik var 22 nu, hade jobb på en klädkedja och odlade skägg. Han var grym på att spela gitarr och sjunga, hans humor var om möjligt ännu bättre än förr. Han fick mig att skratta, det var otvunget och ”vuxet” mellan oss och jag förstod att han också varit iväg på sin ”bli-vuxen-och-mognas”-resa, precis som jag. Jag visste inte om han hade tjej, och varför brydde jag mig om det? Jag fick tampas med mig själv, försöka sluta tänka på honom. Vad löjligt. Han var inte alls min stil, inte ett dugg. Jag kunde inte, ville inte tänka på honom. Och han tänkte säkerligen inte på mig på det sättet längre. Det hade ju gått hela 6 år.
Nu var vi inne på början på sms:ets guldålder och så en dag fick jag ett sms från Erik. Fick han komma förbi och kolla in min lägenhet eftersom han inte kunnat komma på inflyttningsfesten?
Panik! Bara han, ensam hos mig? Det fanns inget utrymme att gömma sig på mina 25 kvm och kokvrå.
Han kom med en blombukett veckan innan midsommar, en ”grattis till nya hemmet”-bukett. Natten mot midsommar erkände jag för både mig själv och honom att jag var kär, blottade min hals och mördade mitt ego, kröp till korset. Och mot alla odds: där började den mest svindlande romans jag hade kunnat tänka mig. Han var perfekt för mig, och hela vår tidigare historia och vänskap banade vägen för en fantastisk tid tillsammans. Den här gången höll det mycket längre än 2 veckor och inte en enda gång hade vi svårt att finna samtalsämnen. Jag skrev aldrig mer listor.
*Erik heter egentligen något annat och är idag gift. Med mig.
Systerlyster 