Det tar emot att gå till jobbet i natt. Inte för att jag ogillar mitt jobb – jag trivs och gillar det – men för att det känns som om semestern just började. Jag vill fortsätta lata mig, åka på dagsutflykter och framför allt sova på natten. Andra gillar att vara uppe sent när de är lediga, men jag som jobbar natt njuter av att lägga mig tidigt och sova hela natten. Nu är det slut med den lyxen. Tillbringar mina sista lediga timmar i vågrät position på soffan.
Jag är med i Buzzador och ska denna gången testa produkter från Pantene pro-v. Jag har inte kommit så långt ännu eftersom vi varit bortresta men vid nästa hårtvätt börjas det.
Återkommer med resultatet!
Ett sista semesterryck blev det på Östersjön. Det är vi och femhundra pensionärer och låt mig tala om att de festar hårt!
Birka Paradise känns som en liten roddbåt om man är van att resa med Silja, men det är fint och rent. Åker man för att parta och är under 50 år har man valt fel båt.
Vi har badat på spa och bastat med fantastisk utsikt. Jag vet däremot inte vad skärgårdsborna tyckte om sin utsikt, om ni förstår vad jag menar. Bikiniförbud i bastun! Erhm…
Nä, inte det ljuset man sägs se när man dör, även om man skulle kunna tro det av mina tidigare inlägg. Jag menar det positiva ljuset som man inte behöver dö för att se.
Vi mår mycket bättre idag och det är bra, för jag orkar inte leva på rostbröd och piggelin längre. Mannen lever på blåbärssoppa. Till imorgon måste vi vara friska för jag har ordnat en liten överraskningsresa åt oss, mannen vet inget! Semestern skall avslutas with a bang, och då menar jag verkligen inte såna bang som kommer ur kroppen vid magsjuka.
Håll tummarna för oss!
Ja, vi sover borta och nu är mannen fruktansvärt magsjuk. Härligt.
Vad satsar vi på, hederlig magsjuka eller salmonella? Fem dagar sen vi kom hem från italien, jag har varit dålig av och till sen i onsdags….
Hursom, kul avslutning på semestern. Ja ä int bitter.
Vi är i Motala och jag mår sjukt illa varje gång jag äter nåt. Är nog inte helt frisk än trots allt…
Red på Ture-hästen idag, första gången på 15 år! Hurra jag!
Nu ska jag kräkas.
Nu har magen lugnat sig lite och jag är på benen igen. Vet inte vad det var för en konstig släng av magsjuka jag fick. Nu funderar vi på hur vi ska tillbringa den resterande semesterveckan, i kväll ska vi i alla fall gå till ett nytt italienskt ställe i stan – passande eller hur? Svårt att släppa det där med italien…
En del av er undrar hur det gick med maten under resan. Ja, det var inte helt enkelt. Vi reste ju runt med bil och hade ingenstans att förvara mat, det var inte helt enkelt att hitta mataffärer när man behövde och hotellen serverade inte alltid mat när jag var hungrig. Jag bar med mig kakor stulna från frukostbuffén (hrmhh…), en del frukt ibland och några måltidsbars. Men när det är 35° blir allt äckligt ganska snabbt. Så jag åt det jag kunde, när jag kunde med alldeles för långa mellanrum. Oftast bara 4 mål om dagen, ibland bara tre och med några få, onyttiga mellanmål eller bara frukt.
Vid lunch och middag tog jag alltid en hel varmrätt, jag varken ville eller kunde börja be om mindre portioner. Jag åt det jag orkade, lämnade resten eller föste över på Mannens tallrik. Ingen reagerade nämnvärt på att man lämnade mat, det var inga konstigheter och jag försäkrade alltid servitören om att maten var jättegod. Vi åt ganska långa stunder och då hann jag även dricka vin till maten.
Några gånger blev det alldeles för mycket vid middagen. Vid ett tillfälle skulle vi bara ha varmrätt men blev serverade både fördrink, förrätt och efterrätt (gratis), vilket ju inte var så skönt för min mage. Då kände jag mig lite tvungen att äta av det som bjöds, för annars hade det ansetts oförskämt. När ingen såg smög jag över mat till Mannen, petade runt lite på tallriken och sippade på fördrinken. Vid ett annat tillfälle åkte vi på att prova en ”tasting menu” med 4 olika rätter. Ordet tasting menu var i sig lite vilseledande, för det var verkligen inga små smakprover utan hela portioner. Även den gången blev det 6 rätter och inte 4, eftersom vi även nu fick en välkomstdrink och en extra förrätt och extra efterrätt! Dessutom bjöds det på olika viner till varje maträtt, dvs 6 glas vin!!!! Jag förklarade att jag inte tål så mycket alkohol och bad att bara få ett halvt glas till varje rätt. Det gick bra de första två glasen, sedan började de fyllas på lika mycket som Mannens. Ja, ni kan ju förstå vem som fick dricka upp det mesta… Denna middag hade blivit en hysteriskt rolig film! Rätt efter rätt bärs in, jag ser mer och mer förskräckt ut, glasen fylls på, när servitören vänder ryggen till slänger jag mat på Mannens tallrik, han slungar i sig mitt vinglas, när servitören kommer ler vi båda som om inget hänt. Mannens ögon börjar gå i kors, min mage håller på att spricka, haha… och efter efterrätten kommer servitören med varsin jättesked till oss, var det inte slut än?! Nej, nu kommer efterrätt nr 2 som är stor som ett kålhuvud… jisses… OCH ett glas efterrättsvin som smakar som supersöt whisky. Örk…
Jag mådde bra i magen hela resan, lite illamående ibland när det gick för länge mellan målen eller om jag åt för mycket pasta och vin på kvällen. Sen fick jag ju denna magsjuka när vi kom hem, det kan ha varit en följd av att ha misskött sig i 10 dagar. Vågen visade +1,2 kg men jag ska precis ha röda veckan så jag hoppas det beror på det. Det är ok annars också, jag har knappt rört mig och bara ätit en massa kolhydrater och vin!
Förutom jobbiga saker i familjen så har jag nån slags magproblem eller nåt. Helt utslagen och supertrött, körd i magen och mår illa. Tur att det kom nu och inte i italien. Blä, hatar att må illa. Blä. Blä. Var ändå på middag ikväll, bestämt sen veckor tillbaka. Åt kalvbräss på stans ”finaste” ställe, gissa hur bra jag mådde efter det. Le och skratta, svälj hårt och fortsätt le medan magen besöker Liseberg. Le :)
…att landa hemma, vänja mig vid den lugna trafiken (jämfört med italien) och försöka behålla semesterkänslan då jag fortfarande är ledig i 1,5 veckor.
Ikväll blir det tomatsoppa, vin och ostar, allt för att förlänga känslan.
…INTE ÅKA HEEEEM…
Iphone-kvalitet tyvärr, men försök föreställa er den grova träytan på tunnorna, den fuktiga kylan och doften av vin. Här ska vi på vinprovning ikväll. Och imorgon bär det motvilligt av hemåt…
Från himlen till sjunde himlen. Vi bor våra två sista nätter på 1700-talets Castello di semivicoli i den vinproducerande Abruzzo-provinsen. Det går inte att beskriva, så ni får en bildkaskad. Senare hoppas jag kunna ta några bilder på vinkällaren också, det får ni inte missa.
Hälsningar från jacuzzin med ett glas champagne ;)
Bubbelkar i vår vindssvit från 1700-talet
Ser ni att det spökar i den gamla spegeln?
Frukosten serveras i det gamla slottsköket.
I varje rum finns något att ta bild på.
Det gamla utomhusköket med dess stora vedeldade ugnar för storkok!
Nu ska jag försöka ta mig ner i vinkällaren och se om iphone klarar av att ta några bilder i mörkret…
Wow. Middagen igår kväll var fantastisk, gjord på råvaror från gården och serverad med Masseria Grandes eget vin. Frukosten var inte ett dugg sämre, färska vita och svarta fikon, melon, croissanter, gårdens lufttorkade skinka och ost. Just nu önskar jag att jag hade en stor magsäck… Är det bara inbillning eller smakar allt bättre här?! Vindruvorna som just plockats från vingården fick tungan att nästan följa med ner, ursinnigt gott.
Funderar ni på att åka till italien så rekommenderar vi området Molise och speciellt hotellet och vingården Masseria Grande (finns på booking). Genuint, lyxigt, lugnt, prisvärt, oturistigt.
Efter ett antal jobbiga timmar i vår lilla Fiat kom vi så till den italienska himlen. Den är omgiven av vingårdar, solrosfält och ro. Hotel Masseria Grande är precis vad jag vill ha av italien. Jag vill bo här!
Vi blev just servade med lättlunch vid poolen, mozzarella med tomat och basilika och ugnsbakad äggplanta med lantbröd. Ikväll blir det en promenad i vingården och därefter middag på gården. Vill ni vara här? :)
Bilen var ju ingen höjdare på kusten så vi betalade 60 euro (!!!) för att ta oss till vad som sägs vara kustens vackraste stad, Positano, med båt. Ja, har man höga förväntningar så blir man oftast besviken. Vackert, jovars, men såå hett, såå trångt, såå turistigt och så dyrt. Staden har bara en normal väg där bilar kan köra, resten är trappor upp och ner för berget där staden är byggd.
Vi gick säkert tusen trappsteg och tillslut gav vi upp och badade i havet istället.
Näe alltså Amalfikusten är överskattad. Visst är det fint, men nä, överskattat. Vi tänkte ta bilen till hotellets grannstad Vico Equinse och det slutade med att 10km t/r tog oss 1,5 timmar pga trafikstockning. En kvart i en kvav tunnel med tusen meter berg ovanför. Urr…
Dagens höjdpunkt var ändå fulländade och smaskiga Cannolis (bakelser med ricottaost/choklad), såna skulle jag gärna äta fler av…
Nu har vi dragit vidare och hamnat på ett hotell halvvägs upp på Vesuvius. På vägen besökte vi Pompeij, ruiner väl värda ett besök trots hettan.
Så nu sitter vi på vesuvius och lugnar nerverna med lite vin. På hotellet bor en moderlös kattungefamilj av 7 som smyger omkring. Två är enögda, en är helt blind och en skelögd… Typ som jag just nu…
Omväxlande, omtumlande! Imorse var vi på landet, sedan körde vi nästan 2 timmar på vindlande kustvägar från Amalfi till Sorrento. Det är inte långt, ca 30-40 km, så då förstår ni hur vindlande det är om det tar ca 2 timmar!
Vägarna är sååå smala och krokiga, folk har parkerat utmed dem kors och tvärs, motorcyklar gör omkörningar i kurvorna och mötande bilar kör på fel sida av vägen. Vi körde på allvar genom 5 olika städer utmed kusten och det fanns inte en enda parkeringsplats på hela sträckan. Det går inte att stanna överhuvudtaget, man är inklämd mellan havet, stupet och bergsväggen och med tusen bilar framför och bakom. Jag var i småpanik, kände mig instängd. Mannen var en fantastisk chaufför trots de hemska, livshotande omständigheterna.
Ja, amalfikusten tar andan ur dig på många sätt. Förutom trafiken så är utsikterna och städerna hisnande. Men man blir lurad på konfekten om man reser med bil, för det går verkligen inte stanna och njuta någonstans, inte under högsäsongen. Man bör bo i någon mindre och billigare by uppe i bergen och sedan göra utflykter med buss för att se mer än en glimt genom vindrutan.
mina fötter pekar mot vesuvius…
Sedan hamnade vi på vårt moderna hotell på Sorrentokusten, här ska vi bo tre nätter och njuta av poolen, havet och vesuvius i horisonten. Trots lyxen på hotellet längtade vi ikväll efter bergen och landsbygden varpå vi körde 40 minuter för att äta gårdagens underbara pizza i Agerola! Det var det värt!
Imorgon blir det båtutflykt utmed amalfikusten.
Ciao ragazza!
Prego är ordet man hör mest i italien. Vi har blivit experter på att härma rätt röstläge och ton i ordet, preeeego.
Igår lämnade vi Arpino efter en underbar lunch och nu är vi plötsligt på Amalfikusten högt, högt upp i bergen i byn Agerola (600m ovan havet). Serpentinvägar har fått en helt ny innebörd, bildäcken gnisslar i kurvorna och jag blundar när vi möter lastbilar och bussar högt uppe i bergen. Det är knappt två mötande bilar kan passera.
Vi har övernattat på en familjedriven B&B och gård. Här odlas tomater, majs och kiwi (!!) och självfallet allehanda kryddväxter. Igår kväll hälsade jag på en krokryggig, rund herre som köpte tomater av vår värdinna. Han sken upp och släppte ur sig en italiensk harang av ord varav jag förstod ”basilika”. Sedan räckte han mig en kvist av just basilika och tryckte upp den i min näsa. Baziiiilikka! Ja, så doftar riktig basilika.
På kvällen njöt vi av vårt livs godaste vedugnsbakade pizza med lokal buffelmozzarella i sällskapet av fyra-fem högljudda lokala familjer och med fotboll på tv. Med en vinflaska under armen gick vi sedan 200m till vårt rum och somnade gott till surret av gräshopporna.
Ledsen för bristen av bilder, de ligger som sagt i systemkameran. Jag får göra ett bildinlägg när vi kommit hem. Mi scusi…
Försök att säga det snabbt flera gånger på raken! Italienska är inte lätt men vänligheten här är stor trots språkbarriären. När vi promenerade hemåt efter middagen igår kväll, hälsade vi på två gummor som lapade sval kvällsluft på sin lilla franska balkong. Buona sera bella signorina! svarade de och jag kände mig som en filmstjärna i en romantisk italiensk film. Nu fattas bara att någon börjar spela fiol och vi börjar dansa längs den stenbelagda gatan 450 meter ovan havet.
Jag har bara tagit ett fåtal bilder med iphone och endast till bloggens och er ära! Resten av bilderna ligger i systemkameran.
Vi är kära i denna lilla stad, Arpino i provinsen Lazio. Staden är obeskrivligt vacker och kameran har smattrat oavbrutet. Vi bor i stadens finaste hotell, il cavalier d’arpino, som är en gammal rustik bomullsfabrik. Vårt rum har fantastisk utsikt över staden där den ligger inbäddad i grönskan på berget. Nedanför oss ligger en dal med sina vingårdar och olivlundar. Att öppna fönsterluckorna var som att hälla olivolja på själen, för att vara smörig… Hö hö. Jag mår så himla bra här.
Svarta moln rullade in över staden igår, himlen bjöd på en blixtshow medan åskan mullrade mellan bergsväggarna. Aldrig har jag betraktat regn som romantiskt och underbart, jag hatar regn – men just så var det, jag hade inte bytt ut ovädret mot sol. Staden var magisk i kvällsljuset. Regnet är ljummet och precis lagom utan att blöta ner oss för mycket, i horisonten är himlen knallrosa och blixtarna lyser upp gränderna. Magiskt. Italien har förvandlat mig till en smörig romantiker…
Då var det dags! Vet inte vad jag gillar flygplatshotellet, coolt och modernt eller fängelseaktigt?!
Vi är glada ändå :)
Beroende på wiFi får vi se när nästa uppdatering kommer, men ni får ha det gott tills dess! Ciao!
Tina Gloaguen som tidigare arbetat som dietist på CFTK jobbar numera med viktoperationer på ett annat sätt. Hon erbjuder stöd i olika former för oss som redan är viktopererade eller dem som funderar på en viktoperation. Läs mer på hemsidan:
Bland annat erbjuder VOP hjälp för oss som varit viktopererade ett tag men som fortfarande kämpar med våra nya vanor och vår nya vikt. Så här står det på hemsidan:
Back on track
Det nya livet! För dig som opererats för ett tag sedan
Livet efter operationen har återgått till det normala, kanske har det gått många år. Känslan av att äntligen bli vän med sin kropp och att ha fått tillbaka ett hälsosamt liv är ovärderlig. Du har slappnat av och vant dig med att leva som viktopererad. Kanske är målbilden inte längre lika klar som tiden efter operationen, kanske märker du att du börjar falla tillbaka i gamla vanor och mönster eller känner rädslan att göra det. Det är inte ett misslyckande, det är vanligt och ofta förekommande hos viktopererade. Men du kommer att behöva stöd och hjälp att hitta tillbaka till målbilden och nya verktyg för att hantera vardagen på ett sätt som fungerar för dig.
Ge dig själv chansen att lyckas, se tecken som tidigare varit förenliga med misslyckanden som viktiga väckarklockor och hitta en väg att hantera dem. Du ska leva som viktopererad resten av ditt liv och det livet ska vara bra och fullt av njutningar.
Ett tecken på att du börjar glida ifrån målbilden är att du hoppar över mellanmålen, slarvar med maten eller glömmer att planera dina inköp. Kanske har din livssituation inte förändrats så mycket som du hoppats på som nyopererad, något som kan leda till besvikelse med sug och småätande igen. Börjar vågen peka lite uppåt, humöret gå ner och rädslan att misslyckas återvända?
Då är det dags att ta kontroll över situationen!
Systerlyster 