Utveckling

Jag känner mig så glad, nu har vi äntligen flyttat upp gästrummet på övervåningen och fotostudion till det gamla gästrummet. Perfekt! Känner mig så oerhört professionell nu när jag sitter här och skriver, på mitt kontor – min studio. Började dagen med att beställa hem en 3 meter bred bakgrund och två bakgrundslampor, sen är det komplett för den här gången. Me happy.

 

Jag är van att fotografera ”on location” när det gäller både bröllop och porträtt, så det ska bli jätteroligt att utveckla studiofoto, mest blir det nog barn och porträtt. Något som också gör mig glad är att se hur man utvecklas genom varje fotoprojekt, jag är oerhört stolt över mina senaste bröllopsbilder tillexempel. Jag önskar att jag hade möjlighet att fota mer och oftare, tyvärr är det ju bara en bisyssla. Men å andra sidan vet jag inte om jag vill ha det som min primärsyssla – det vore svårt att få det att gå ihop, jag skulle bli tvungen att skyhöja priserna och jag vill inte ha den ekonomiska pressen. Det ska vara roligt att fota, jag vill inte mista glädjen i det hela.

www.fotoanne.com

På tal om foton så vill jag visa er något som jag hittade hemma hos mamma och pappa. Det är en chock varje gång, men samtidigt ett bevis på hur långt jag kommit och en pepp-bild att ta fram när man känner sig tjock… Känner ni igen strategin med att alltid ha en kudde i famnen? Som om det döljer något!

Och en bonusbild på mig som mörk- och långhårig. Här hade jag precis avslutat min tredje viktväktarrunda typ 2007 och jag vägde väl ca 85kg tror jag.

Jaha ni, nu ska jag försöka få klart mitt senaste bröllop, och här sitter jag och skriver… Så, hejdå – ha en toppenfin dag :)

 

 

 

Vecka 31 – Morgonrapport

Goddagens!

Kan ni tro att det är sant: Det snöar hos oss! Ja, inte så det ligger kvar på backen men det virvlar rätt så rejält. Jag tror att jag tar och gräver ner mig… :(

Jag äter precis frukost och ska snart iväg på personalmöte. Det blev finskt rågbröd med ett kokt ägg och mitt i allt måste jag nysa och när jag gjorde det drog jag upp en stor bit bröd i näsan – innevägen alltså. USCH! Dessa små vardagsunder…

Jag håller också på att jäsa finskt mjöd (heter Sima). Det görs på vatten, farinsocker, socker, apelsin, citron och jäst. Det bubblar fint i min hink, men jag råkade ha i lite för mycket jäst (1/3 pkt istället för ett kryddmått)…. Undrar om det blir vodka istället? :D Det är en jättegod dryck som drickes runt valborg i Finland (inte vodka utan Sima alltså) så jag är lite sent ute, men jag ser fram emot att det blir klart! En dag i rumstemp, sen ska det på flaska och i med några russin, in i kylen och när russinen flyter är det drickklart! Bilder kommer….

————————————————————————————————————-

Utmaning dag 25: Då tränar jag allra helst: Hmm, låt mig se… aldrig? Jag hoppar hellre på cykeln och njuter av en runda på den :) Anytime!

Vecka 31 – omformning!

Idag var det en morgon då jag kände NU ska jag mäta mig! Jag vet inte vad vågen säger, det är ca 2 veckor kvar till vägning men det kändes som att det hänt saker med kroppen. Och rätt hade jag! Midjemåttet säger 82 cm (-31 cm allt som allt) och höftmåttet säger 103 cm (-28 cm allt som allt)!

Bröna (brösten, tuttarna, ni vet) har helt plötsligt gjort en förminskningsoperation av sig själva, det gapar tomt i kupans överkant och nu kan jag inte skjuta fram det längre, jag måste köpa nya bh:ar. Det är svårt, för det finns dåligt med modeller som är både sköna, snygga och sitter bra.

Ja, plånboken har fått en rejäl bantningskur på grund av mitt kläd-shoppande, det är helt klart. Men jag VILL inte ha mina gamla kläder, även om en del kjolar och tunikor funkar någorlunda. Så fort jag tar på mig en klänning eller en kjol som jag hade förra sommaren känner jag mig urfet. Fetman sitter i kläderna lixom, jag minns hur jag kände mig i fjol när jag bar dem. Det vill säga elefantlik! Konstigt hur känslan sitter kvar i kläderna, för en del plagg sitter ju jättefint idag jämfört med vad de gjorde i somras.

Motion har fallit mig ur hågen senaste veckan, jag har inte haft lust och jag har inte orkat/hunnit. Jag håller på och gör nya bildkollage till min hemsida och det tar tid, för mycket tid. Jag har säkerhetskopierat alla foton, redigerat, gjort kollage och ändrat storlek osv osv osv… Det tidskrävande med att fotografera är inte själva fotandet, utan efterarbetet. Inte är det så kul heller, men det blir fint när det är klart.

Jag ska försöka hinna få till några måttbandsbilder under veckan, skillnaden är helt sjuk när man ser det rent konkret.

Hoppas ni har haft en bra helg, nu börjar Maj månad (kallare än april?!) och snart är det sommar!

————————————————————————————————————-

Utmaning dag 24: Första bloggen jag började följa: Jag har egentligen inte följt några bloggar innan jag började blogga själv. Men jag har tittat in på min barndomsväns och gudsons blogg då och då. Sen jag började blogga följer jag sporadiskt flera stycken viktoperationsbloggar.

Vecka 30 – Bloggspår

Vad kan jag säga? Vårdepressionen förbyttes i lycka och glädje över allt det underbara! Så här bra har jag inte mått på många vårar, om det beror på mitt val att ha opererat mig eller något annat vet jag inte. Jag mår bara bra.

Jag vill passa på att be om ursäkt för att bloggen glider in på sidospår allt oftare nu för tiden (kläder, recept och annat). Tanken är ju att det ska vara en berättelse om mitt liv före och efter operationen, att det ska kretsa kring det ämnet och vara till hjälp/info för andra som funderar på viktoperation. Så här 7 månader efter operationen börjar ämnet dock att tunnas ut, det händer inte så himla mycket mer än att vikten går neråt och att kroppen förändras. Och det är väl just det jag mest skriver om också, utöver sidospåren. Jag hoppas att ni har överseende med det, och vill ni läsa mer om själva operationen och närmaste tiden före och efter den kan ni söka bland inläggen månadsvis här till höger –>

Så jag skriver om det som är aktuellt för mig, dvs. att ”komma i ordning” i min nya kropp och att hitta ny glädje i maten, lyckan över att hitta fina kläder som jag faktiskt får plats i och tankar kring det nya livet, motionen och vikten.

Mat var det, ja. När man äter så mycket mindre än tidigare gäller det att njuta av alla små smaksensationer. Jag har börjat märka skillnaden i smaken på olika salladsblad till exempel, hur fint vissa blad funkar med ett visst kött osv. Löjligt kanske, men jag tycker att det är häftigt. Igår lagade jag lammstek för första gången i mitt liv! Och det lyckades, det blev jättegott! Rosmarin, svartpeppar och vitlök smaksattes den med och sedan gjorde jag en örtsås på ingefära, persilja, vitlök och grönsaksbuljong/grädde.

————————————————————————————————————–

Utmaning dag 21: Min favoritfrukost: Åh, helt klart en fin hotellfrukost. Nybakt bröd, olika ostar, färsk frukt, croissants, ägg och bacon. Inte för att jag kan äta allt det på en gång, men lite! Hemma är det ofta äggmacka eller keso med frukt till frukost.

Vecka 29 – vilken vacker påsk!

Oj, det var väldans tyst och lugnt här inne på bloggen idag. Alla sitter väl hemma bland sitt påskris och äter ägg antar jag :) Glad Påsk!

Själv sitter jag iklädd bikini och shorts på vår mini-altan, har skurat grillen och torkat av bordet och väntar på att mannen ska komma hem från jobbet dragandes på en säck grillkol. Det känns som sommar! Näsan är solbränd och bröstet likaså, på pannan har jag fått bruna fläckar… är det tecken på hög ålder eller annalkande fräknar som jag aldrig haft förut??!

Min långfredag var helt underbar. Efter att inte ha träffat Mannen på nästan en hel vecka gick vi så på date igår kväll. En långpromenad ner till stan, utmed ån och genom gamla stan, oxfilé på Grappa och sedan dricka och nötter på Café Sylvias uteservering på söder. Ack ljuuuva väder, ljuvt sällskap och gott vin! Där hade jag kunnat sitta hela natten om det inte börjat bli lite kyligt, så vi styrde våra converse hemåt, fyllda av livets goda :) Var så glad över att vara bekväm i mina kläder, det är helt underbart att inte behöva dra i tröjorna hela tiden. I’m comfortable in my skin.

Helgens matplaner är följande: Idag grillar vi karré och äter det med sallad, potatissallad och grillad paprika. Corona till det. Imorgon blir det helstekt lammfilé kryddad med rosmarin och vitlök, serverat med sallad och getost. Slurps! Ägg äter jag så mycket annars också så det struntar vi i, påsk eller inte. Jag är så glad att min mage funkar bra, att jag kan äta allt jag tycker är gott och att jag slipper ha ont och slipper oroa mig för att gå upp i vikt. Jag är lycklig!

Ha det så gott alla ni där ute!

—————————————————————————————————————

Utmaning dag 20: Mitt hem: Vårt hem är ett nybyggt BoKlok-hus, ett byggsamarbete mellan Skanska och Ikea. Vi flyttade in i december 2009 och tänkte att vi skulle bo här i max 2 år. Vi bor på välplanerade 55kvm vilket egentligen är alldeles för litet, men vi har en liten altan och en trädgårdsplätt omgiven av gamla ekar. BoKlokhusen är röda i bästa bullerby-stil, ett riktigt mysigt område som gränsar till Kronskogen (och ett skittrist betongområde med fula hus…). Planen är att köpa hus snart, vi har husfeber i allra högsta grad och behöver mer utrymme för vårt företagande. Inomhus går stilen i vitt och svart, accentfärger byts ut med årstiderna. Just nu är det lila och ljusgrönt. Mitt hem är min borg och här trivs jag :)

Vecka 29 – godis i all ära, men…

På grund av operationen funderar jag av och till ganska mycket på vad jag stoppar i mig. Hur mycket onaturliga ingredienser innehåller min mat? Hur mycket socker? Även jag tillsätter lite socker i maten när jag lagar t.ex. köttfärssås, det lyfter fram smaken. Men någon gräns får det väl ändå vara, se här nedan!

Inne hos Ankanplankan fann jag följande information som hon hade hittat i en monter på vårdcentralen:

• cocacola 1,5 l = 34 sockerbitar
• ketchup 500g = 31 sockerbitar
• o´boy  = 133 sockerbitar (!!!!!!)
• Nyponsoppa = 28 sockerbitar
• kräm = 46 sockerbitar
• Lättfil = 15 sockerbitar
• lättyoggi = 23 sockerbitar
• mild lättyoghurt = 0 sockerbitar

Gå gärna in på hennes blogg och se bilderna, de talar mer än tusen ord. Det läskigaste är att exempelvis Viktväktarna rekommenderar lättprodukter där fett ersatts med socker och onaturliga ämnen för att få samma smak och konsistens som fullfeta produkter. Även en hel drös av dietister (som man tror att man kan lita på) rekommenderar lättprodukter. Man undrar ju var de fått sin utbildning, vet de inte om hur mycket socker dessa produkter innehåller?

Åter igen är min slutsats att man bär eget ansvar för vad man stoppar i sig. Trenderna ändras, råden är olika från alla håll – Företag lurar oss att äta produkter som vi tror är nyttiga bara för att de är stämplade med nyckelhål eller ordet LIGHT. För dem handlar det om pengar i slutändan, men vem bär ansvaret för de skadade längs vägen, alla överviktiga och alla sjuka? Det kan ju diskuteras, men jag anser att man själv bär det yttersta ansvaret. Att vara kritisk, att tänka logiskt, att läsa på innehållsförteckningar och äta så naturligt som möjligt är A och O. Cyniskt kanske, men lita inte på allt du hör och ser, reklam, kostråd, trend-dieter etc. Bakom allt finns alltid någon som tjänar på våra dåliga kostvanor. It’s all about the money, ka-ching!

En sak till bara. Nu finns även Bregott i en light-variant. VARFÖR VARFÖR VARFÖR? Jag läste på innehållsförteckningen och den innehåller (till skillnad från vanlig bregott) modifierad potatisstärkelse och kaliumsorbat. Vad är det då?

Kaliumsorbat är ett konserveringsmedel med E-nummer E 202 som hindrar jäst- och mögeltillväxt. Kaliumsorbat är neutraliserad sorbinsyra och finns naturligt i många frukter och bär. För industriellt bruk framställs det på kemisk väg.

Modifierad potatisstärkelse: finner ingen information. Potatisstärkelse utvinns ur potatis, men vad innebär det att den är modifierad? Bearbetad kemisk väg, eller?

Jag vet inte hur mycket den nya Bregotten är bearbetad kemiskt, men eftersom den innehåller så mycket mindre fett så måste de ha gjort något med den. Så här står det på Wikipedia:

”Bregott Mindre har 43% fetthalt med hjälp av tillsatt vatten”

Ja, man kan ju undra. Jag tänker i alla fall fortsätta med vanlig bregott (som har 75% fetthalt och innehåller pastöriserad grädde, rapsolja, mjölksyrekultur, salt, vitamin A+D) Inga tillsatser där, inte! Tack för det!

———————————————————————————————————-

Utmaning dag 19: Kändisblogg jag följer: Jag följer ingen kändisblogg men läser Marcus Birros krönikor ibland. Gillar hans sätt att skriva.

Vecka 29 – Må bra

Idag mår jag bara så himla bra. Solen sken för fullt när jag vaknade vid 13.00-taget, någon brummade runt med sin gräsklippare (redan?) och så här tidigt på våren känns det underbart. Senare på sommaren kommer man reta ihjäl sig på alla gräsklippare, speciellt när man har jobbat natt…

Men idag känns allt toppen! Kaffet smakar extra gott, snart ska jag träffa min systers familj och jeansen satt löst idag trots att de var nytvättade :)

En fin dag, helt enkelt. Hoppas ni har en sådan också!

———————————————————————————————————–

Utmaning dag 16: Så här kan en matdag se ut för mig:  Ni har ju sett mina matdagböcker, men ja… så här ser en matdag ut!

10.00 Smörgås + 1 kokt ägg, nån klunk juice

11.00 Kaffe med mjölk, ev. en kaka

12.30 Lunch (Kokt potatis med ost- och korvsås, tomater)

15.00 Mellis 3msk keso med skivad banan och vindruvor

17:30 Mellis 2: tunnbrödsrulle med lax/wasabi (4-5 bitar)

20:30 Middag (när Mannen kommit hem) Köttbit med grönsaker

22.00 Banan/annan frukt

Vecka 28 – Jag äter gärna, om jag måste och absolut inte

Ganska tidigt efter att jag börjat äta vanlig mat efter operationen lagade jag wok med vitlök och chili. Ni som läste om det minns att jag vart dålig i flera dagar, magen gillade inte den kryddkombinationen.

Nå, tänkte jag igår. Det var ju så nära inpå operationen, kanske tål jag det bättre nu. Jag gjorde en tunnbrödsrulle med två små kryddkorvar i, korvar med just vitlök och chili. Och en liiiten skvätt vitlökssås som jag egentligen inte ens gillar speciellt mycket. Ja det var ju gott, men attans vad ont i magen jag fick en stund senare. Och vilka rapar sen, de hade kunnat välta en elefant! Stackars lilla guddottern som fick stå ut med en så stinkande barnvakt…

Nä, så chili och vitlök tillsammans stryker vi ur mitt repertoar helt och hållet. Jag såg en rolig idé i ”tjocka smala jag” bloggen, så jag gör likadant.

Här kommer tre bilder på vad jag gärna äter, vad jag väljer bort om jag kan och vad jag absolut inte vill äta.

Älskar rött kött, frukt och grönt och bröd. Skulle inte behöva något annat än det! Egentligen äter jag det mesta, är inte alls kräsen faktiskt. Glömde lägga till mjölkprodukter eftersom jag älskar mjölk, fil, smör och grädde så klart :)

Yeah right tänker ni nu, väljer hon bort choklad? Ja faktiskt, jag tar hellre något annat godis i så fall. Choklad är inte längre en favorit! Med kyckling menar jag hela bröstfiléer, har svårt för det. Men kyckling i små doser är ok. Bakpotatis med feta röror väljer jag bort, även ljust kött eller vad man ska kalla det, typ kassler och fläskfilé.

Jag är inte speciellt kräsen, men fy böövelen för fiskpinnar och fryst torskfilé. Köttgrytor och soppor går bort varje gång. Alla bakelser med smörkräm och champinjoner skippar jag gärna. Men det finns INGET jag aldrig skulle smaka, allt kan man prova en gång :) Och MÅSTE jag äta så äter jag, så klart. Hittade inget som jag hellre skulle dö än äta.

Nu utmanar jag DIG att göra ett liknande bildkollage på din blogg! Lämna ett avtryck i kommentarer om du åtar dig uppgiften :)

————————————————————————————————————-

Utmaning dag 13: Barndomsminne: Oj vad ska man välja då? Eftersom en viktopererades liv kretsar mycket kring mat så väljer jag ett matminne. Jag spenderade många somrar hos mormor på landet i Finland, hon hade riktigt gröna fingrar. Tre stora växthus fyllda till bredden med tomater och dylikt fanns på gården, jordgubbsland rensades och plockades. Potatis grävdes upp och ärtskidor tömdes på sitt innehåll. Jag minns hur det doftade i växthusen, jag får flashbacks än i dag när jag besöker växthus. Inne i huset hängde det alltid knippor av örter på tork, även det doftade på ett speciellt sätt och triggar igång minnen än idag. Maten som lagades innehöll så klart råvaror från det egna landet, mormor var en duktig kock tills hon blev lite senil och började blanda hejvilt… Efter middagen bjöds det på krämig finsk vaniljglass och jordgubbar, det åt vi medan vi såg på svartvita finska filmer på den gamla tv:n. Man skulle kunna tro att detta var på 50-talet, för mormors hus på landet hade faktiskt stannat på i den tidsåldern :) Där satt jag i mina röda 80-tals shorts och transporterades tillbaka i tiden medan jag åt minipotatis, smör-sås med dill och fisk som plast-morfar hade fiskat på morgonen. Ack, ljuva barndom!

Vecka 27 – smygvägning

När jag vaknade efter jobbnatten kände jag plötsligt att jag ville väga mig, så det blev en spontanvägning! Eller smygvägning om du vill kalla det för det…

Kände mig lätt som en fjäder (jo faktiskt!) och ställde mig på den elaka, hånande plattan med siffror på. Hör och häpna, den visade -0,6 kg sen sist (2 veckor sedan)! Kan låta som lite i andras öron, men för mig var det ljuv musik! Förra gången fick jag mindre minus på en hel månad. Kanske har jag kommit loss från min platå nu? Näe, jag ska inte ropa hej förrän jag är över (plat-)ån, nästa gång kan vågen visa lika mycket +.

På något sätt har jag intalat mig själv att det är på den här vikten jag kommer att stanna, jag kommer inte att bli smalare. På nåt sätt har jag nääästan accepterat det, att gå ner ytterligare kilon känns overkligt. Jag trivs i kroppen, men jag borde och vill fortfarande gå ner 10 kg till, typ. Jag vill bli normalviktig, och det är jag ju inte än.

Den senaste veckan har jag fått tre kommentarer på jobbet angående min vikt.

”Guud du måste ha rasat i vikt de senaste veckorna, va?”

”Nu syns det sjukt mycket mer!”

”Du ser så liten ut, har du gått ner mycket nyligen?”

När jag säger att jag stått still ett bra tag ser alla ut som frågetecken, de tycker att jag minskar varje gång de ser mig. Och jo, jag ser ju att mina mått minskar fastän vågen är stum. Konstigt hur våra kroppar fungerar. Jag skojade om att kilona bara halkar ett snäpp längre ner utmed min kropp, kilona som inte syns på vågen har glidit ner från höften till mina fötter. Snart kommer jag att ha klumpfot, skojade någon!

Nu ska jag äta min lunchlåda bestående av Ankanplankans tonfiskpasta. Jättegott, testa receptet vetja! (länk) Och så tipsar jag om en riktigt god mellis, blanda en halv banan och några gröna vindruvor med keso – det är smarrigt och nyttigt :)

Trevlig helg på er! Ikväll har jag en modellfotografering inför en stylingtävling för Eurovision song contest och imorgon ska vi på guddotterns 3-årskalas. Vad säger ni om denna tårta? Kostar bara 20.000 kr på Harrod’s i London…. Låt det väl smaka!

————————————————————————————————————-

Utmaning dag 09: Mitt måtto:

Alla människor är lika värda, behandla dem efter det.

Det är bara att bita i det sura gräset och krypa till kritan!

Den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge! Do it NOW!

 

Vecka 26 – Va? Är det där jag?

Hej på er!

Oh my, i tre dagar har det gått åt pipsvängen med maten! I lördags fanns ingen chans att äta bra mellisar, det blev bara banan och äpple, Gorby’s till middag och macka på jobbet. Igår vart det inte så mycket bättre, sov halva dagen och sen skulle jag iväg till kören och sjunga. Idag sov jag alldeles för länge, åt en sen och fattig frukost och sedan rullade det på utan chans att äta mellis igen. Lunch vid 16.00, sova lite mer, middag vid 20.00. Det känns i både magen och orken. Usch…

Måste bara skriva nåt positivt emellan också; i fredags åt vi en god libanesisk middag med Mannen. Inte lika god som på Beirut Café i Stockholm tillsammans med livsstilsskolan men den får godkänt ändå. Här ser ni min tallrik, orkade allt förutom vindruvsrullarna, de var lite sura… dög som cigarr dock ;)

 

 

 

 

 

 

Så i morse ställde jag mig på vågen som gjorde grimasher åt mig. Fula ord sa den också. Kan väl säga som så, att mina promenader gjorde inte ett skvatt, vågen visade EXAKT samma som för en vecka sen! Men jag tänker fortsätta. Att promenera alltså, inte att väga mig varje vecka. Jag tycks inte kunna komma under 85 kg!

Har ni varit med om att inte känna igen er själva? Mannen filmade oss när vi sjöng i söndags och jag måste säga att jag zoomade in så långt det gick och glodde på mig själv; är det där jag? Ser jag ut så? Det var en helt annan sak att se sig själv ”live” på en filmsnutt än att se stillbilder. Jag kände inte igen mig, jag har en STÖRRE bild av mig själv i hjärnan. Nu såg jag ju ut som alla andra! Både en konstig och häftig upplevelse. I vanliga fall känner jag igen min ”Nya” kropp men på filmen blev det en helt ny upplevelse.

Anyway, nu måste jag packa ihop och åka till jobbet så att jag inte kommer för sent. Sedan har jag en natt kvar innan vi drar till London på lördag! YEE!

Vecka 25 – Andra vårkänslor

Ja då var den här, våren. Och med den en massa vårkänslor, glädje och solsken. Men också deppighet som lägger sig som ett mörkt moln över mig.

Jag har ingen anledning att vara deppig, kanske är depression fel ord att använda i mitt sammanhang. Jag blir håglös, trött, tjurig, orolig och gråtmild. Plötsligt undrar jag hur vår ekonomi ska gå ihop, var ska vi hitta en ny bostad och om jag nånsin får min egen fotostudio. Jag blir gråtmild så in i norden! Härom natten hade Mannen tydligen räddat mig från att ramla ur sängen och när jag vaknade brast jag ut i gråt. Ni vet så där, när underläppen börjar darra och så börjar man hulka och snyfta utan möjlighet att hålla det tillbaka.

”Varför gråter du? Hade du en mardröm?

”Nej… jag vet inte. Jag vill bara gråta.”

”…….”

Igår var vi på husvisning av ett rejält renoveringsobjekt som jag av någon anledning fastnade för på Hemnet. I verkligheten var det mycket mer att göra än vad vi trott och därför var huset inget för oss. På vägen hem från visningen brister jag återigen ut i gråt (krokodiltårar) men jag hade verkligen inte en tanke på huset, det var redan glömt.

”Är du ledsen för att vi inte ska köpa huset?”

”Nej….”

”Vadå då? *orolig min*”

”Jag vet inte. Jag har bara gråten i halsen hela tiden. Snyft…”

Ja, så ser början på min vår ut för det mesta. Efter fyra år som gifta börjar väl Mannen att vänja sig, som tur är har jag fått världens underbaraste man som alltid orkar bry sig och trösta mig – han är bäst.

När gråtattackerna går över kommer minnesluckorna och glömskan härnäst. Jag kan inte komma ihåg nånting, jag missar möten, glömmer att posta grejor, betala räkningar och ringa folk. Min hjärna är helt inkapabel att lagra något! I fjol började det kännas pinsamt att skylla på våren när jag glömde mitt tredje personalmöte på raken, folk börjar undra om jag har alla hästar hemma. I år ska jag i varje fall försöka undvika det genom att knappa in varenda möte i Iphone och ställa in en påminnelse! Två påminnelser! Men än så länge är jag ju bara i gråtstadiet :)

Ja, jag kan ta det med en nypa salt. Jag har självdistans, jag vill inte dö och jag vet att det går över. Men det är tråkigt, jag vill njuta av våren fullt ut, glädjas åt att den oändligt långa vintern äntligen gett vika. Jag får försöka ta hjälp av mindfullness tror jag.

Hur som helst, i natt är det dags för jobb igen. Dagens promenad får ta mig till jobbet, har inte hunnit gå idag för dagen har rullat på i ett. Men innan jag går ska ni få se en söt bild :)

Vecka 25 – Med mina mått mätt

Hej på er!

Jag sitter här och kämpar mot att låta vågen bestämma mitt humör, attans vad svårt det är idag. Jag förberedde mig på att vågen skulle visa plus, bara för att inte bli besviken vad den än visade, och den visade -0,5 kg. Det gör knappa 2 hekto i veckan de senaste tre veckorna. Det känns otroligt lite men det är minus i alla fall. Går det så här sakta för någon annan? Jag är på en platå från helvetet och fastän jag VET att detta är en vikt som jag legat på länge tidigare och att min kropp trivs där, så trivs inte JAG! Jag vill ner 10 kg till. Kan vi komma överens, kära kropp?

Jag ska inleda ett experiment under den här veckan. Jag ska promenera 1 timme varje dag och sedan väga mig nästa måndag igen, för att se hur mycket inverkan det har. Kanske gör det ingen skillnad i vikt om man bygger muskler, men jag tänker testa. Att sitta still en hel natt på jobbet och sedan sova halva dagen när man kommer hem klassar väl mitt liv som relativt ”stillasittande”.

Det positiva är att jag tappat 1 cm i midjan/vecka sen senaste mätningen. Nu har jag ett midjemått på 85 cm och en vikt på 85kg, det var ju passande. Det är ju lustigt att man tappar centimeter fastän vågen står så pass still?! På den här websidan står det:

”En kvinna bör inte ha ett större midjemåt än 88 centimeter.
Midjemåttet bör inte heller vara mindre än 60 centimeter.”

På en annan websida står det så här:

Kvinnors midjemått:
Under 80 centimeter = Bra
Mellan 80-88 centimeter = Se upp
Över 88 centimeter = Hälsorisk

Enligt de måtten ligger jag väl ganska bra till, då. Fast å andra sidan, vem har bestämt dessa mått? Kanske är det lika ”korrumperat” som BMI, att bl.a. Viktväktarnas grundare ligger bakom siffrorna? Ja vem vet. Jag är i alla fall glad att mitt midjemått gått från 113 cm till 85 cm. Höftmåttet från 131 till 108. En centimeter i veckan sedan operationen, om man slår ut det på ett halvår. Jag ska tänka på det och inte på vikten :) Fast 18 kg är ju också bra, man får försöka tänka så. Man blir hemmablind.

Runt låren har jag tappat 5 cm på ca 5 veckor.

Nu ska jag ut och gå, hejhej på er!

Vecka 24 – imorgon har det gått 6 månader

Det är helt otroligt vad tiden går snabbt (när man har kul?)! Imorgon är halvårsdagen för min gastric sleeve-operation och samtidigt vägdag.

Jag är rädd för vågen. Trots att jag accepterat mitt lugna vikt-tempo så känns det tråkigt att väga sig när man vet att det handlar om några hekto istället för några kilon. Sist jag vägde mig var på livsstilsskolan 5 mars och jag har INTE tjuvvägt mig sen dess! Det är inte svårt alls att hålla sig faktiskt, för vågen skrämmer slag på mig. Jag undviker den helst hela tiden och slår dövörat till när den börjar ropa underifrån garderoben i hallen. Komsi komsi koooom… säger den. Har ni en våg som pratar?

Jag tror att detta lugna tempo neråt har sina fördelar, fastän det är frustrerande. Jag äter det jag ska och är duktig på att variera mig (för det mesta), jag faller inte för frestelsen att låta bli att äta eller att äta mindre för att nå snabbare resultat (jag säger inte att ni andra gör det heller). Jag äter bra mat med bra vitaminer och mineraler, vilket jag tror bidragit till att jag inte har tappat alls mycket hår. Huden följer med som jag sagt tidigare, min hy är jättefin både på kroppen och i ansiktet. Min hy har blivit avsevärt bättre och renare sen jag opererades! Fast jag känner mig som en gammal tant när jag måste dra upp både legginsen och trosorna upp i armhålorna, de är liksom för stora…

Så, 10 kg kvar att gå ner, då är jag på 75 kg vilket jag tror är en bra ”bekväm-vikt” för mig. Mitt startmål var 70 kg, men jag tror att jag är nöjd med 75. För vad är 5 kg hit eller dit när man har tappat 30 sammanlagt?! Nada! Jag är inte den som hetsar över några kilon hit eller dit i slutändan, bara jag är bekväm i min kropp, orkar och mår bra. Nu tror jag dock att jag får arbeta lite mer för viktnedgången mot slutet, det gäller att röra på sig.

Igår var en rent katastrofal dag i matväg! Jag hade såå ont i magen på jobbet i natt och jag kunde inte ens äta frukost innan jag åkte hem, vilket jag brukar göra.

• 15.00 Brunch: Fläskpannkaka (när jag vaknade efter jobbet)
• Massor med kaffe (vad har hänt med mig!?)
• 17.00 Middag 1: En liten slice kebabpizza hos svärföräldrarna + 1 dl fanta
• 19.30 Mellis: 1 liten våffla med vinbär+kesellagrädde hos svärisarna
• 22.00 Middag 2 på jobbet: 6 små bitar sushi med lax
• 00:30 Mellis natt: 1 banan, 1 glas juice (ont i magen!)
• 03:30 Mellis 2 natt: Njalla med 2 skivor ost och bregott (ont i magen!)
• 6:30 Frukost på jobbet: 1 glas juice, 4-5 småbitar torkad frukt (ont i magen!)
• 7:30 Frukost hemma: 1 litet stekt ägg (landade någorlunda bra)

Våfflan var inte snäll mot magen men när snälla svärmor har stått och gjort dem medan vi bastade så måste man smaka. Det var en ytterst liten en men landade inte bra i magen. Helgerna är svåra alltså, särskilt när man jobbar och sedan äter borta hos andra folk.

Idag ska vi hem till mina föräldrar och fira pappa som fyllt år i veckan. Så det blir mammas goda mat idag :) Jag slipper laga! Sen är det en natt kvar på mitt skift, sedan är jag ledig till nästa helg, härligt. På onsdag morgon ska vi på husvisning, håller tummarna för att det ska vara något som passar oss och att INGEN annan vill buda förutom vi!

Ha en skön söndag! Imorgon firar jag halvårsdag med… fläskfilé och en promenad ;)

Vecka 24 – inbördeskrig

Ja då var det DEN veckan igen. Hormonerna skriker högre än Katerina inne i Big Brother (ja, jag kollar på det ibland – mot min vilja) och jag har svårt att kontrollera mina sug. En galning som är tjurig och sötsugen tar över min hjärna och kastar mindfullness ut genom fönstret.

En bekant som varit i usa överraskade mig med en jumbo-påse ”York peppermint patties”, enligt mig det godaste godiset i världen. Ni som har varit i usa vet att deras big pack är verkligen BIG i ordets rätta bemärkelse. Jag försöööökte reflektera, jag försöööökte tänka efter om jag skulle bryta mitt godisförbud (igen) eller inte, men under tre ögonblick hade fem (FEM!) peppermintpatties smitit ner i min mage. FEM. 5. De är lite mindre än en after eight men dubbelt så tjocka. Sen mådde jag kottar och bajs. Fy sjutton vad det kändes illa i magen men ÄNDÅ åt jag ytterligare två. Där kan man snacka om att någon tog över spakarna i hjärnan och gav mindfullness en stor, tjock smocka rakt i nyllet.

Dagen därpå gömde jag godiset men en stund senare rev jag i skafferiet efter något sött. Hittade några gamla maränger och åt dem, avslutade med ett ballerinakex. Jisses nu måste jag skärpa mig – och sen började röda veckan. Jag har försökt att reflektera med mindfullness, känna efter och vara i stunden, men mina hormoner är starkare. Shit alltså man har inte en chans. Ja visst, en ytterst bra ursäkt en gång i månaden men jag önskar att man slapp. Två dagar varje månad har jag ingen som helst chans att kontrollera hormon-monstret jag förvandlas till, inte ens med mindfullness. Och jag som hade fått bukt på mitt sötsug…

Min lista av sötsaker under dessa dagar skulle bli lång och pinsam, jag skonar er. Jag skonar mig själv. Nu ser vi framåt igen, shoppoholicen som tar över mig under ett par andra dagar i månaden har fyllt på garderoben med ytterligare en klänning i storlek 40, en handväska och ett par solglasögon. Dyrt, men ÅH vad jag unnar mig nu när man kan köpa de kläder man VILL ha och inte de som man MÅSTE ha för att inget annat passar. Hallelujah-moment!

…från ett beroende till ett annat sägs det ju, har jag gått över till shopping-beroende? Nej, jag är alldeles för snål. Tur det!

(Väskan från Lindex och klänningen från H&M)

Vecka 24 – Storlek M fick följa med hem

Njut. Känn. Dofta. Smaka. Stunder att längta till, stunder att unna sig.

Jag dricker inga stora mängder kaffe men när jag dricker så ska det vara gott, gärna färskmalet och med en skvätt mjölk eller grädde. När man är magsäcksopererad gäller det att njuta av kvalitet och inte kvantitet, det kanske kostar mer för stunden men lönar sig i längden på alla sätt och vis.

Färska kaffebönor, en liten del med smörkolasmak och andra naturella.

Ett, två tre… wroom, wrooom…. Färskmalet, varsågod! Doftar himmel!

Förra veckan åt jag en riktigt luftig och god semla från konditori Amarant.  Till höger syns det som blev kvar efter att jag ätit mig nöjd och mätt. Innan jag åt reflekterade jag över VARFÖR jag skulle äta en semla. Jag kom fram till att det nog var rätt onödigt egentligen, men jag bestämde mig för att bjuda mig själv på något gott. Inte som tröst, inte som belöning, bara gott helt enkelt.

Jag föll för frestelsen och påhejad av Mannen köpte jag denna söta klänning från H&M. Jag tog med mig storlek L till provrummet men hör och häpna, Mannen fick gå iväg efter en M! Och M blev det som följde med hem, helt fantastiskt!

Och med den bildkavalkaden tänker jag också avsäga mig utmaningen där man skulle ladda upp en bild om dagen. Jag ger upp. Det var för utdraget, blev långtråkigt och tog upp onödig plats på bloggen. Sorry! Jag laddar hellre upp bilder som är relevanta till det som jag skriver.

Ha en underbar vårdag! Imorgon får ni läsa om hur hormonerna vann kriget mot Mindfullness.

Vecka 24 – Alla inom vården tjatar

Inne på  Viktoperationsbloggen hittade jag följande text. Originaltexten kan du läsa här.

Den hemsida som parkerat högt vid sökningar, bmidirekt.se, ägs av läkemedelsföretaget Roche, som säljer ett av de populäraste viktminskningspreparaten: Xenical. På bmidirekt.se står det: ”BMI är ett mått på din hälsa”. Det står också att ”WHO, Väldshälsoorganisationen, har skapat en internationell standard för BMI som hälsomått”.
1998 beslöt det amerikanska National Institutes of Health, NIH, att sänka gränsen för normalvikt i BMI-skalan från 27,8 för män och 27,3 för kvinnor till 25 rakt över. I panelen som tog beslutet satt Xavier Pi-Sunyer, som tagit emot stora anslag från bland andra Weight Watchers, Roche och Knoll, som säljer bantningsmedlet Meridia. Där ingick också Graham Colditz och Claude Bouchard som båda har starka finansiella band till Roche samt Shiriki Kumanyika, styrelsemedlem i Weight Watchers. När man talar om en fetmaexplosion i USA ska man ta i beräkning att över en natt blev 30 miljoner amerikaner överviktiga utan att ha ätit en enda extra hamburgare.

Innan jag gjorde min magsäcksoperation var jag stenhårt emot BMI för jag tyckte inte att det varken stämde eller var rimligt. I samband med min operation har jag ju blivit så illa tvungen att ha med begreppet att göra, därmed inte sagt att jag tycker att det är ett bra begrepp. Det är ett bra verktyg som EN del av bedömningen av en individs hälsa och behov av att gå ner i vikt, men det får aldrig vara det ENDA verktyget. Man måste ta hänsyn till personen i fråga, BMI får inte bli ett rättesnöre utan flexibilitet. Annars lider ju även de flesta elitidrottare och muskelgubbar plötsligt av övervikt eller rentav fetma.

Hur många gånger har man inte gått på en hälsokontroll, till gynekologen eller doktorn och sett dem snurra på det där BMI-hjulet i plast med rynkade ögonbryn. Harkel, hmm. Suck. Rynka på näsan.

– Ja… du är ju lite överviktig. Det är rentav fetma….

SOM OM JAG INTE VISSTE DET? Till och med hos tandläkaren har jag fått frågor om min vikt. Vart jag än går förföljer detta förbaskade BMI mig. Jag hatar min tandläkare (hoppas hon inte läser här). Ok inte hatar, men ogillar starkt. Varje gång jag går dit driver hon med mig och sedan kommer frågan: Hur ser dina matvanor ut? Vad jag än svarar är följdfrågan: Och hur går det då? medan hon tittar upp och ner på min kropp. Ja, vad tror du? Hur ser det ut? Nästa gång jag går dit och hon frågar ”småäter du mycket?” tänker jag säga JA; JAG SMÅÄTER HELA TIDEN för jag är fetmaopererad! Nu slipper du nånsin mer tjata om min vikt eller mina matvanor, jag kommer småäta resten av livet! Och nästa gång vi ses är jag smalare än DU! *Muhahaaahaaaa elakt skratt så att spottet flyger*

Bääh. Nu hamnade jag på ett sidospår igen. Hur som helst, jag ogillar BMI och jag ogillar min tandläkare. Det var dagens tanke.

Gå för övrigt in på Viktoperationsbloggen där ”underbar” har tagit upp en massa intressanta artiklar kring det här med BMI, dieter och människans biologi.

EN LITEN KONTROLL-DAG (då jag checkar av hur det går)

• Vatten = dricker ca 1 liter/dag men ibland glömmer jag
• Mellisar = går för det mesta riktigt bra
• Mängden mat = kommer oftast upp i rekommenderad mängd, kanske liiite mindre
• Småätande = sämst på helgerna och kring mens. Annars bra. Har godisförbud till påsk, men har fuskat 3-4 ggr (Mannen vet!)
• Motion = Ångest. Väntar på cykel-säsongen! Och simmar 1gg/v
• Vikten = sakta, sakta neråt.
• Sinnet = Jag mår bra, men är lite uttråkad. Beror på att jag jobbar natt och är sedan ledig när alla andra är upptagna, har inga barn ännu osv., mannen pluggar på annan ort. Behöver få mer rutin i min vardag och mina lediga dagar. Har man inget att göra faller man gärna tillbaka i gamla vanor. Aja baja.
• Min mage = Jag har inte känt av min IBS (läs här: vad är ibs) sedan operationen! Magen fungerar som den ska.
• Min hud = följer med fint fortfarande. Hänget på låren har blivit bättre mitt framför ögonen på mig den senaste tiden.

Nästa vägdag är om en vecka, jag längtar INTE. Vågen har blivit min värsta fiende. Nu får jag sota för att jag hela tiden sagt att jag ska nå målvikt på 6 månader (vet inte varför jag satt det som mål!) och om en vecka har det gått exakt 6 månader – jag har fortfarande minst 10kg kvar att gå ner. Jag har förslagit fred med min bantarhjärna men ibland skriker den så himla högt, jag borde vara nere på 75kg nu. NU! Som tur är kan jag hantera det utan att hamna i en svacka, utan att låta bantarhjärnan bestämma mitt humör, men just nu när 6-månaderssträcket närmar sig känns det lite tråkigt. Mitt nya mål är att ha kommit i mål 1 år efter op, det vill säga i september :)

Så, nu ska jag dricka mitt kaffe, vänta på Mannen och sedan åka och simma för att motarbeta bantarhjärnan. Hejhopp!

Kalla Fakta – fetmaoperationer

Jag trodde att jag skulle bli upprörd över hur programmet var vinklat, och delvis är jag det också eftersom man t.ex. inte tagit med de kliniker som faktiskt är duktiga på vad de gör. Men framför allt blir jag arg på landstingen och läkarna som utför fetmaoperationer på löpande band. Jag håller med Kalla Fakta, det fattas ett ansvar på området kring stöd och uppföljning för de opererade. Kontrollen av VEM som får opereras borde vara striktare (psykologiskt) och uppföljningen efteråt måste bli bättre.

Läkaren ”Sveriges Mr Bypass” säger så här om Gastric by-pass:

”Det är som hårdhänt beteendeterapi = kirurgen kopplar om i magen och tvingar en att ändra livsstil.”

Om man nu ägnar sig åt att utföra hårdhänt beteendeterapi vore det väl rätt logiskt att erbjuda sina patienter psykologstöd både före och efter?

Man tycker ju att landstingen borde vara duktiga på det här med fetmaoperationer och allt vad det innebär, med tanke på att det förra året var över 7000 personer som opererades. Hur kan de ändå misslyckas med uppföljningen och kanske även med urvalet av patienter som får genomgå operationen? Är det pengar, kunskap eller empati som fattas?

Att operationen ser lyckad ut i statistiken betyder inte att patienten blir lycklig. Lyckad by-pass men olycklig patient.

Det som slår mig med häpnad är att det inte finns några som helst nationella riktlinjer för eftervården av fetmaopererade. Med den ökning av operationer som skett de senaste åren vore det väl en självklarhet? Är fetma fortfarande ett problem som man sopar under mattan?

Hela programmet skriker att man har misslyckats med uppföljningen och stödet efter fetmaoperationerna. Därför är det synd att t.ex. cftk inte får vara med, de som har ett uppföljningsprogram för sina opererade.

Det som skrämmer mig så fruktansvärt är människor som säger

”Bara man blir smal blir man lycklig”

Om man förväntar sig lycka i samband med operationen är man illa ute redan innan man opererats. Men vems är ansvaret? Samhällets, landstingets, läkarens eller individens?

”När man minskar fettinnehållet i vår moderna mat betyder det att vi äter utan att bli mätta, vilket leder till att vi äter mer än vi behöver” Martin Ingvar, professor.

Det här var det klokaste någon sa under hela programmet! Det är såå sant, bort med light och low fat – ät riktig mat och må bra.

Ja, mer än så har jag inte att säga om det. Själv mår jag bättre än på länge, mår bra i min viktnedgång och är glad att jag genomgått operationen. Jag är också väldigt glad att jag gjorde det på en privatklinik och inte via landstinget, något annat kan jag inte säga.

Vecka 23 – Mindfullness funkar

Att möta så många olika människor med olika operationshistorier har tydligen fått mig att reflektera en hel del. Och så bidrog ju psykolog-Sandras övningar och prat också, så klart.

Sen igår har jag övat mig lite i mindfullness, att vara i nuet och uppleva stunden. Igår bestämde jag mig trots allt för att åka och simma innan nattjobbet, kroppen skrek efter att få röra på sig. Som vanligt på kvällstid var det relativt trångt i motionsbassängen så efter 12 längder bytte jag till den mindre, varmare övningsbassängen och fortsatte med vattengympa. Hela tiden vandrade tankarna till vad jag skulle göra SEN – duschen, bastun, klä på mig, handla mellisar, jobba. Jag var i den sköna, varma bassängen helt ensam men tankarna var redan i framtiden. Jag kom på mig själv och började aktivt arbeta med att känna av nuet istället. Det varma vattnet, ljuden i hallen, känslan i magmusklerna när jag sparkade upp och ner med benen. Hur gott det gjorde i kroppen, hur stressen rann av mig när jag slapp simma tillsammans med 15 andra i motionsspåret. Och vilket lugn som infann sig när jag stannade i nuet!

När jag sedan vaknade strax efter 12 i morse (jag jobbade ju natten som sagt) så fortsatte jag mina övningar. Till sen frukost blev det 1 dl yogurt, 1 liten banan och 5-6 nötter av olika sort. Bananen och yogurten slank ner för snabbt och utan eftertanke som vanligt, men sedan kom jag på mig själv igen och stannade upp. Jag lät nötterna berätta sin historia i munnen (o vad poetiskt), vilken konsistens de hade och hur de smakade. Eftersmaken. Mandeln var sträv och något smaklös, parannöten var vaxaktig och hade en lite bitter eftersmak. Cashewnöten var söt och salt på en och samma gång. Och igen kände jag hur kroppen slappnade av!

Det ÄR viktigt att stanna upp i nuet, annars rusar vi igenom livet utan att uppleva de små sakerna som gör det värt att leva. Kroppen ger oss så många fantastiska upplevelser som vi missar när vi låter hjärnan vandra iväg till framtiden. Det är också en viktig del i viktnedgången, att lära sig lyssna till kroppens signaler och behov.

Jag har så även funderat över mina största problem, sådant som sätter krokben för min hälsa och min viktnedgång. Sådant som jag behöver arbeta med:

• Jag faller för suget, småäter, blundar för det och glömmer bort. Kallar det för osynligt ätande. Lösning = matdagbok. Analysera suget, varför kommer den? Eller är det törst? Jag ska också försöka göra en matsedel dag för dag (i förväg) så att jag har något att följa. Står det inte på matsedeln får det inte ätas. PUNKT.
• Jag är väldigt stillasittande. Både på jobbet och hemma där jag skriver på en bok (och bloggar) och läser. Lösning = Köpa det där träningskortet NU och inte om två år. Skjut inte fram sådant som känns jobbigt och tråkigt. Min kropp behöver det NU.
• Jag är lat. Fruktansvärt lat. Jag vill bara göra sådant som är kul, inte sådant som jag behöver. Att gå ut och promenera är det tråkigaste jag vet, även om jag behöver det. Lösning = våren är här, nu kan jag börja cykla! Köp ny kedja, laga handbromsen och KÖR!

Vecka 23 – Reflektion…

Att ta beslutet att genomgå en viktoperation ser olika ut för olika personer. För en del har det varit en lång process där tanken fått mogna under en tid, medan andra  hoppat rakt in i det utan att behöva fundera speciellt länge över sitt val. Vissa har varit överviktiga så länge som 40 år, andra har kämpat med en mindre övervikt i ett par år. Jag hamnar i kategorin ”överviktig i 15 år” och ”funderat länge på viktoperation” och ”testat allt mellan himmel och jord”. För andra var kanske viktoperation det första försöket och första steget mot normalvikt. Jag önskar att det var så för mig.

För en del har det varit en omvälvande händelse som fått stora konsekvenser i livet, såväl positiva som negativa. De har fått ge upp sådan mat som de tidigare älskat, de får ständigt kämpa med maten. Vissa får kämpa med illamående och smärtor, trötthet och låg sinnesstämning. För en del har det varit psykiskt jobbigt. Någon kämpar med sin självbild, man försöker acceptera den man är eller har blivit. Kanske försöker man fylla tomrummet efter alla år av bantning eller hetsätning, vad ska livet handla om nu? För andra var operationen ingen jättegrej, man förminskade magen och åt mindre och gick ner i vikt och mådde bra. Vi är så olika! Hos någon sitter övervikten i hjärnan, för andra sitter den helt enkelt bara mest på kroppen! Eller lite på båda.

En del av oss stressar med vikten, andra tar det lugnt. En del rasar i vikt, andra hasar. Vi har olika mål och vi når dem olika fort. En del njuter av att äta mindre, för andra är det jättejobbigt och man saknar att hetsäta. Jag kan känna igen mig i båda kategorierna, det är otroligt skönt att äta så lite och ändå bli nöjd medan man ibland önskar att man kunde trycka i sig en chokladkaka och 1 kg smågodis. Så delvis sitter väl även min övervikt i hjärnan, inte bara på kroppen.

Vad jag försöker säga är att det finns lika många sidor av myntet som det finns mynt, var och en unik och med två olika sidor. Fram- och baksidan.

Det jag fick med mig från livsstilsskolan är följande:

• Om jag är noga med att äta proteinfyllda mellisar slipper jag suget!
• Jag ska ha ett icke-värderande, accepterande förhållningssätt mot mig själv. Jag duger!
• Jag kan lära av mina misstag, för misstag gör man.
• Jag ska lita på min kropp, den arbetar för mitt bästa
• De tankar man ger näring kommer att växa och ta över (välj vilka tankar du när!)
• Livet ska inte handla om VIKTEN utan det som är VIKTIGT.
• Jag ska inte låta vågen bestämma om jag får vara glad eller om jag måste vara ledsen.
• Analysera varför jag äter. Är det för att ge kroppen näring för att orka göra det jag vill eller är det för att stänga av känslor?
• Jag kan göra allt NU, IDAG. Jag behöver inte vänta tills jag nått målvikten. Lev i nuet, lev i dag.

Vecka 23 – alla kläder passar!

Jag har ännu inte nått min målvikt (har inte vägt mig idag heller) men nu finns det INGET i min garderob som är för litet!

Jag ÄLSKAR pennkjolar :)

Det är coolt, med tanke på att det

mesta varit för litet tidigare. I lördags provade jag en tunika inköpt i Tallinn för över 4 år sedan, (ej på bild), det är ett utav mina absoluta favoritplagg och genom åren har jag sparat på den med förhoppning om att komma i den en vacker dag. Jag har alltså inte kunnat ha den på nästan 4 år… Men nu så! Den passar! Det var mitt sista ”lilla” plagg i garderoben!

Jag har kånkat in en stor kasse med sommarkläder från förrådet, dagens projekt är att gå igenom dem och se vad som passar. Sen ska jag fortsätta med garderoben i hallen och se om jag har någon vårjacka som inte är för stor, annars ”måste” jag väl köpa en ny ;) Guuu va jobbigt…

Mitt mat-slarv fortsatte hela helgen igenom och nu är jag körd i magen. Det är nästan inte värt det för jag blir så dålig i kistan. Igår natt lät magen som en alien på väg att attackera, Mannen måste tro att jag håller på att förlora förståndet när jag ligger och skrattar för mig själv i sängen. Men alltså, det är helt ofattbara ljud! Jag skulle kunna sälja mig till ett företag som sysslar med specialeffekter till filmer… stor succé! Ljud som ingen annan har!

Nu har jag helt officiellt ändrat min vägdag till varannan eller var tredje vecka. Så, om två veckor vet vi vad som händer i min alien-mage, om den sköter sig som den ska.

Ha en bra vecka allihop och ni som ska till Stockholm på lördag: Vi ses!