Vecka 23 – Reflektion…

Att ta beslutet att genomgå en viktoperation ser olika ut för olika personer. För en del har det varit en lång process där tanken fått mogna under en tid, medan andra  hoppat rakt in i det utan att behöva fundera speciellt länge över sitt val. Vissa har varit överviktiga så länge som 40 år, andra har kämpat med en mindre övervikt i ett par år. Jag hamnar i kategorin ”överviktig i 15 år” och ”funderat länge på viktoperation” och ”testat allt mellan himmel och jord”. För andra var kanske viktoperation det första försöket och första steget mot normalvikt. Jag önskar att det var så för mig.

För en del har det varit en omvälvande händelse som fått stora konsekvenser i livet, såväl positiva som negativa. De har fått ge upp sådan mat som de tidigare älskat, de får ständigt kämpa med maten. Vissa får kämpa med illamående och smärtor, trötthet och låg sinnesstämning. För en del har det varit psykiskt jobbigt. Någon kämpar med sin självbild, man försöker acceptera den man är eller har blivit. Kanske försöker man fylla tomrummet efter alla år av bantning eller hetsätning, vad ska livet handla om nu? För andra var operationen ingen jättegrej, man förminskade magen och åt mindre och gick ner i vikt och mådde bra. Vi är så olika! Hos någon sitter övervikten i hjärnan, för andra sitter den helt enkelt bara mest på kroppen! Eller lite på båda.

En del av oss stressar med vikten, andra tar det lugnt. En del rasar i vikt, andra hasar. Vi har olika mål och vi når dem olika fort. En del njuter av att äta mindre, för andra är det jättejobbigt och man saknar att hetsäta. Jag kan känna igen mig i båda kategorierna, det är otroligt skönt att äta så lite och ändå bli nöjd medan man ibland önskar att man kunde trycka i sig en chokladkaka och 1 kg smågodis. Så delvis sitter väl även min övervikt i hjärnan, inte bara på kroppen.

Vad jag försöker säga är att det finns lika många sidor av myntet som det finns mynt, var och en unik och med två olika sidor. Fram- och baksidan.

Det jag fick med mig från livsstilsskolan är följande:

• Om jag är noga med att äta proteinfyllda mellisar slipper jag suget!
• Jag ska ha ett icke-värderande, accepterande förhållningssätt mot mig själv. Jag duger!
• Jag kan lära av mina misstag, för misstag gör man.
• Jag ska lita på min kropp, den arbetar för mitt bästa
• De tankar man ger näring kommer att växa och ta över (välj vilka tankar du när!)
• Livet ska inte handla om VIKTEN utan det som är VIKTIGT.
• Jag ska inte låta vågen bestämma om jag får vara glad eller om jag måste vara ledsen.
• Analysera varför jag äter. Är det för att ge kroppen näring för att orka göra det jag vill eller är det för att stänga av känslor?
• Jag kan göra allt NU, IDAG. Jag behöver inte vänta tills jag nått målvikten. Lev i nuet, lev i dag.

Vecka 23 – alla kläder passar!

Jag har ännu inte nått min målvikt (har inte vägt mig idag heller) men nu finns det INGET i min garderob som är för litet!

Jag ÄLSKAR pennkjolar :)

Det är coolt, med tanke på att det

mesta varit för litet tidigare. I lördags provade jag en tunika inköpt i Tallinn för över 4 år sedan, (ej på bild), det är ett utav mina absoluta favoritplagg och genom åren har jag sparat på den med förhoppning om att komma i den en vacker dag. Jag har alltså inte kunnat ha den på nästan 4 år… Men nu så! Den passar! Det var mitt sista ”lilla” plagg i garderoben!

Jag har kånkat in en stor kasse med sommarkläder från förrådet, dagens projekt är att gå igenom dem och se vad som passar. Sen ska jag fortsätta med garderoben i hallen och se om jag har någon vårjacka som inte är för stor, annars ”måste” jag väl köpa en ny ;) Guuu va jobbigt…

Mitt mat-slarv fortsatte hela helgen igenom och nu är jag körd i magen. Det är nästan inte värt det för jag blir så dålig i kistan. Igår natt lät magen som en alien på väg att attackera, Mannen måste tro att jag håller på att förlora förståndet när jag ligger och skrattar för mig själv i sängen. Men alltså, det är helt ofattbara ljud! Jag skulle kunna sälja mig till ett företag som sysslar med specialeffekter till filmer… stor succé! Ljud som ingen annan har!

Nu har jag helt officiellt ändrat min vägdag till varannan eller var tredje vecka. Så, om två veckor vet vi vad som händer i min alien-mage, om den sköter sig som den ska.

Ha en bra vecka allihop och ni som ska till Stockholm på lördag: Vi ses!

Vecka 22- snart ett halvår som opererad

Nu har jag officiellt bojkottat vågen i 3 veckor, inofficiellt i 2 veckor. I morse vaknade jag och insåg att det är dags igen, nu måste jag möta svaret på den lilla, gråa skärmen.
Och vad blev det då? Jo, -2kg sedan jag vägde mig sist. Det var verkligen ett bra tips att bara väga sig varannan vecka eller kanske en gång i månaden. Sammanlagt ligger jag nu på -18,3 kg.

Jag är helt införstådd med att det från och med nu kommer att gå sakta nedåt. Och som jag sa till någon, det är HELT OK så länge det går nedåt för normalvikt vill jag nå. Just nu ligger mitt BMI på 29, jag är alltså fortfarande överviktig. Mitt mål är minst BMI 25 men helst lite under så man har marginal.
Poängen med det hela är ju att förlänga sitt liv, höja sin livskvalitet och förhindra en framtid med fetmarelaterade sjukdomar. Jag vill kunna vara en aktiv medelålders kvinna, en aktiv pensionär och dö som en aktiv människa när den dagen väl kommer. Jag vill inte hållas fången i en kropp som är för tung att bäras runt på, jag vill leva mitt liv. En ytterst viktigt mål som jag redan har uppnått med operationen är att min IBS (irritable bowl syndrome) inte ger mig några bekymmer. Min mage och mina tarmar mår prima och bara det gör hela operationen värd varenda öre.
Det är självklart en bonus att kroppen förändras till det bättre också, men åter igen så är det inte det viktigaste. Jag älskar min nya överkropp för den känns som JAG, det är så här jag själv ser mig och är nöjd med mig själv. Just nu bär jag min övervikt på lår och höfter. Det är väldigt spännande att man förändras hela tiden, även om det inte är huvudsaken. Men någon bonus måste man väl få när man pungat ut med 98.000 kr?! ;)

Om vi då ska ägna oss åt de fysiska förändringarna helt kort. Jag har ännu inte fått något häng vid magen, inte mer än tidigare på underarmarna och brösten har blivit mindre och fastare, tvärtemot vad jag trodde. Däremot har jag en del lös hud vid låren där jag har varit som tjockast, mest på insidan. Jag hoppas att mitt fettskav inte byts ut mot hängskav till sommaren, för ett av mina förväntningar är att kunna ha kjol till sommaren utan att man skaver hål på insidan av låren. Jag vill kunna slänga alla mina korta cykelbyxor och avklippta strumpbyxor som jag har fått dras med sen jag var tonåring. Allt som allt har min hud följt med jättebra. Jag har inte känt mig energi- eller orkeslös, jag har orkat med mitt liv lika bra som innan fast egentligen kanske lite bättre, till och med.

Och så till de psykisk förändringarna nu då. Det är snart ett halvår sedan operationen (den 21 mars för att vara exakt) och det har gått i hejdundrande fart. Jag har fortfarande 6 månader kvar på mitt Hälsoår som dietisten påpekade, en del går ner till normalvikt under första halvåret och för andra tar det ett helt år. Under en flyktig period var jag rädd för att detta ändå inte skulle funka på mig eftersom vågen inte visade det jag förväntade mig, jag trodde att det var något fel. Men ju längre tiden lider och ju mer perspektiv man får på allt så kan jag nu vila i tanken på att min kropp tar den tid den tar, jag är ändå på väg mot rätt håll. Sammantaget har det inte varit så tufft mentalt som jag trodde att det skulle bli, jag har mått bra och varit glad och positiv mestadels av tiden. Jag känner mig tillfreds och är glad över mitt beslut och resultaten det ger. Det pågår en hel del tankeverksamhet i hjärnan, inte just om viktnedgång eller hur jag ser ut, utan mer i det stora hela. Hur har min övervikt påverkat mig genom livet? Vilka saker har jag avstått från pga övervikten? Vilka beslut har min övervikt varit en bidragande faktor till? Det är skrämmande att se hur mycket jag har avstått från att göra på grund av mina extrakilon. För att ge några relativt ”ytliga” exempel, så har jag alltid varit ganska äventyrslysten men ändå avstått från en hel del upplevelser bara för att jag känt mig för stor. T.ex. att glidflyga när vi varit utomlands, att dyka, att åka på vissa häftiga tivoliattraktioner, att ta mig igenom en hinderbana som byggts högt uppe bland trädtopparna (vet ej vad det kallas), klättra på klätterväggar etc etc, listan är lång. Jag har velat men inte vågat. Jag har aldrig avstått från middagar, fester och utekvällar p.g.a övervikten eller problemen att hitta kläder, det sociala har alltid varit alldeles för viktigt och intressant för mig. Men jag har haft en hel del rädslor och ångest i samband med sådant – det är det slut med nu. Jag vill inte gå in på de mer personliga och ömma besluten som min övervikt har fått mig att göra, det är helt enkelt något som bara angår mig.

Jawohl. (jag kan inte tyska) Nu ska jag tuta i mig lite frukost, städa vår lilla lya och så får jag besök till eftermiddagen. Badet avstår jag från den här veckan eftersom det är sportlov, det lär vara livat i simhallen.
Ha en bra dag!

Vecka 21 – Kalabalik i badet

Hej på er! Bloggen har blivit lite lidande sen jag började skriva på min bok, orden och tiden räcker helt enkelt inte till. Eller ord finns det ju alltid, men inte i intressanta konstellationer.

Den här veckan har startat i bojkottens tecken. Jag bojkottar vågen ytterligare en vecka och tillsammans med Mannen bojkottade vi alla hjärtans dag. På förmiddagen var vi och motionsimmade ett x antal längder i badhuset och sedan åt vi lunch på stans enda indiska restaurang. Ett ganska nedgånget ställe men med god mat – ända tills igår i alla fall. Vi åt tikka masala i vanlig ordning och efter många frågetecken lyckades jag få en hel portion ris och en halv portion tikka masala… Det är inte alltid lätt att göra sig förstådd, ser ni. Hungriga efter morgonens motion slevade vi i oss maten, gott sa Mannen. Sen satte vi oss i bilen och åkte hemåt när min tikka masala plötsligt begärde expressvägen ut igen! Det var bara att gasa, slira och tuta hela vägen hem, bunkra sig på toaletten och hoppas på det bästa. Nå, tikkan hade bråttom ut och sedan sov jag i nästan tre timmar. Trots allt orkade jag sedan ta mig till jobbet och hålla mig vaken hela natten lång. Puh.

För att återgå till badhuset igen så har det förvandlats till ett dårhus. Två förmodligen nyanlända herrar från något fjärran land stegar in i genomskinliga vita shorts och tittar frågande på alla medelsvennsons som simmar runt i bassängen efter de oskrivna reglerna: inte allt för nära varandra, utan att plaska för mycket och runt, runt runt, längd efter längd. Alla i samma riktning, fint och prydligt. Den ena herrn dippar tårna i poolen och utrbister:

– Galllllld (kallt?) GALLT! GALLT!

Den andra herrn rynkar på ögonbrynen och tycker att han ska liva upp stämningen lite, dyker ner mitt i motionscirkeln och krålar fram och tillbaka som en galning. Alla blir livrädda och nerblötta, stirrar förskräckt på herrn som stannat i ena änden av bassängen med en min som säger ”I’m the King of the bassäng!” Tanterna skakar bort vattendroppar ur sitt permanentade hår och jag glor irriterat på honom, vad gör han?! Här simmar vi åt HÖGER, sedan tillbaka på VÄNSTER. Vi skvätter inte vatten på varandra! Han kliver upp ur bassängen fullständigt omedveten om att varenda kotte har simmat över till bassängens andra sida, han har nu hela motionslängden för sig själv. Men nej, han vill ha sällskap. Med ett beräknat plask gör han sedan en volt rakt ner mellan två simmande kvinnor som skriker till i panik. JÖSSES! Nu kan jag inte låta bli att fnissa lite, igen har alla simmat tillbaka till motionsspåret och lämnat Herr Plask ensam. Han är som en piraya som alla flyr ifrån. Lycklig hänger han vid bassängkanten och ler fånigt, glad över att ha fått till en snygg volt. My goodness…. Ja, det är alltså farligt att simma i den här stan. Fast rätt kul också, gratis underhållning så att säga!

På matfronten har jag hamnat lite ur fas på grund av en massa jobbnätter. Jag har sovit dåligt på dagen och sedan har allt gått åt pipsvängen. Magen krånglar, kurrar och kräver en massa saker. Igår blev jag så hungrig på jobbet att jag hade kunnat äta upp ett kadaver om sådana hade funnits till hands! Idag smög hungern på mig igen när jag storhandlade på Willys, vilket slutade med ett panikinköp av Kellogg’s Rice crispies Squares. Det kändes ungefär som att äta en halv gräddtårta med kolasås på och jag antar att den innehöll ungefär lika mycket kalorier också – men jag blev lurad av att den låg på hyllan tillsammans med hälskokost och nutrilett-bars! I min brådskande hunger trodde jag att det var något nyttigt mellanmål jag köpte…

Katten ansåg väl att vi ätit lite dåligt under helgen för i morse levererade han en djupfryst mus till vår dörr. Så omtänksamt!

OCH SÅ FRÅGAN IGEN: VILKA HÄR SKA TILL LIVSSTILSSKOLAN DEN 5-6 MARS? Lämna ett avtryck, det vore roligt att veta :)

Vecka 20 – Vägdag, och vet ni vad?

…. Jag tänker inte väga mig! Jag gör revolt! Jag tänker väga mig nästa vecka istället! Känner mig oerhört busig som bryter mot mina egna regler, öh!

Två ägg guppar upp och ner i kastrullen, de låter ”tuk tuk tuk tuk” i det kokande vattnet. Det fick mig att tänka på att det snart (snart….?) är påsk och att det då finns Cloettas Dragéägg till salu i affärerna. Det är mitt absoluta favoritgodis och jag vet inte hur jag ska klara mig igenom en påsk utan att äta dem?! För jag vill inte gå så långt i regelbrytar-andan att jag bryter Mannens och mitt godisstopp som skall vara fram till semestern. Och fram till vems semester, förresten? Min börjar redan vecka 26 medan Mannens börjar vecka 29. Det blir ingen gemensam semester i år alls (gråter blod) och då tycker jag nog att jag ska få äta godis redan vecka 26. Jag ska hamstra dragéägg och ha ett dragéägg-race på måndag vecka 26. Så det så.

För mer än ett år sedan kånkade jag med mig tre stora ikea-kassar med för små kläder till jobbet och delade ut dem bland mina nätta små arbetskamrater. Då hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle bli smal, det var lika bra att ge bort kläderna som bara hånlog mot mig i garderoben. Idag ångrar jag mig bittert! Tänk vad kläder jag hade haft nu om jag inte hade gett bort dem! Igår hittade jag dock en bortglömd liten tvättkasse med sommarkläder längst in i förrådet, dem ska jag gå igenom idag och se om det är något att ha. Hoppas hoppas! Nog för att det är roligt att köpa nya kläder, men det blir ansträngande för plånboken kan jag tala om. Just nu har jag bara ett plagg i garderoben som jag inte kommer i ännu, resten är perfekta eller liiite för stora. Det gapar tomt där inne nu för jag kånkade med mig en jättekasse med för stora kläder till Göteborg förra helgen. Jag hoppas att jag inte står inför samma dilemma igen om ett år: För ett år sedan gav jag bort alla mina för stora kläder för jag tänkte att jag aldrig mer skulle bli tjock. Men nu önskar jag att jag inte hade gjort det…..

Nu måste jag få recensera två mellisar som jag har provat. Det första var Reztart bar och den såg så fräsch och god ut att jag köpte två på en gång. Men ack, den smakade riktigt nasty och hade en konstig konsistens, jag kunde inte äta mer än en tugga. BLÄ för Reztart. Sedan provade jag Danio´s mellanmål med vaniljyogurt och musli, det var supergott! Något sött för min smak, kanske, men jättegott. Det tog bort både sötsuget och hungern! Perfekt!

Jaha. Så för att summera den gångna veckans strapatser med minimagen så kan jag väl säga att jag är dålig på att dricka vatten just nu. Jag glömmer, struntar i. För det andra har jag inte vågat mig till badhuset ännu eftersom magsjukan fortfarande härjar men jag planerar att simma den här veckan, motion är ju så bra för knoppen också. Jag glömmer fortfarande att ta mina tabletter trots att jag har en dosett som ligger framme! Tar dem ungefär varannan dag och hoppas att det räcker. Min mage envisas fortfarande med att skicka maten upp och ner i strupen en stund efter att jag har ätit, och det har hänt flera gånger att jag vaknar av en uppstötning. Fortfarande inga sura sådana, men det är lika äckligt ändå. Det är väl vad som händer på den fronten.

Och till slut, här kommer två bilder på mig när jag var som smalast för ca 4 år sedan. Dessa är min motivation, dit ska jag igen. Och vet ni, nu är det inte långt kvar :D

Vecka 19 – Farmor Bedragaren

Idag sken solen från klarblå himmel när jag vaknade. Gräsmattan hade förvandlats till en grönbrun sörja av frostskadat gräs men vem bryr sig, det är vår i luften!

Tack för alla peppande kommentarer, nu har jag kravlat mig upp ur mitt avgrundshål. Det var tråkigt och illaluktande där nere, alltså var det bättre att ta sig i kragen och kliva upp. Jag fick svar från dietisten på CFTK idag också, vilket gjorde mig lite lättare till sinnes. Hon ”godkände” min matdagbok och tyckte att jag åt lagom och varierat, det enda hon invände mot var mängden banan och bregott. Nu låter det som om jag har slevat i mig bananer med bregott på, så är det inte! Jag är ingen syltmänniska, alltså har jag lite bregott i gröten. Jag blandar i bregott i mosade ägg och jag har bregott på mackan – vanor som hänger kvar från min tid som lchf:are. Banan äter jag för att det mättar bra, men det är tydligen bättre att välja någon annan frukt eftersom banan innehåller så mycket kolhydrater/socker. Dietisten tipsade också om att hellre ta flera skivor skinka till mellis än några bitar brie eller getost, skinka är mer proteinrikt och innehåller mindre fett.

Så nu ska jag försöka avvänja mig från mitt lchf-tänk (low carb high fat) och börja tänka normalt igen. Min kropp behöver ingen extra dos av fett, bara en lagom mängd. Dietisten sa precis som många av er läsare, att 17 kg är ganska mycket och att i vissa fall behöver kroppen ta en paus och balanseras innan den släpper ifrån sig fler kilon. Med andra ord behöver jag inte stressa över den envisa jo-jon som verkar bo i min våg, jag ska försöka låta kroppen ta sin tid.

Helgen i Göteborg gick snabbt, tiden går ju fort när man har kul :) Min fadder-grabb döptes och jag lyckades som vanligt göra bort mig redan innan det hela hade börjat. Jag känner inte släkten från barnets fars sida men jag visste att både kusiner, mostrar, fastrar och farmödrar skulle närvara. Jag hjälper till att klä lilla kotten i dopkläder innan mässan och ser i ögonvrån hur en äldre gumma närmar sig med ett brett leende. Måste vara farmor, tänker jag.

– Hej!  Det är jag som ska bli gudmor till lilla Felix. Jag ler brett och pratar lite för högt, gumman har kanske dålig hörsel. Jag tar hennes torra hand i min.

Gumman fortsätter att le och nicka och samtidigt ser jag med stigande panik hur fadderbarnets mor försöker svälja ett asgarv, hon blir högröd i ansiktet. Sedan viskar hon lite diskret:

– Jag vet inte men gumman är, men inte är hon släkt med oss i alla fall….

Jag kände mig lite måttligt dum. Men nå väl, gumman fick ett hjärtligt välkomnande i alla fall trots att jag sedan blev retad för att ha hybris resten av dagen (Hellooo…. I am the God mother…. se på mig, jag är gudmor! Dagens huvudperson i sin ära och glans!) *fniss* Och jag vet än i dag inte varför jag envisas med att prata om gudmödrar och gudbarn, det heter ju faktiskt fadder! Jag är kvar i något försvunnet århundrade tror jag.

Allt som allt gick det dock bra, mina armar skakade och svetten rann mellan brösten medan prästen pratade, pratade och pratade – jag hade ju ändå nästan 10 kg i mina armar. När jag sedan äntligen fick räcka över knytet till prästen passade knytet på att släppa en riktig brakare medan prästen skvätte med vattnet. Bra gjort, en pojk helt i min stil! Utöver dopet hann jag med en tjejmiddag med vänner som jag inte har sett på åratal, skratt-attacker på spårvagnen och shopping i fina, fina Göteborg.

Jag ska också lista veckans två höjdare innan jag slår igen butiken för idag. För det första: härliga tidningsprenumerationer. Vad roligt det är när de dimper ner i brevlådan! För det andra: Fuktiga rump-servetter som doftar kamomill. Behöver jag säga mer?!

Vecka 19 – Nu har jag ÅNGEST!

Nu går det för sakta! FÖR SAKTA! Jag kan inte tänka positivt längre, jag har hamnat på en platå som heter duga! Ner över 2 kg förra veckan, upp 1 kg den här veckan. VAD ÄR DET FÖR FEL?

Nu är det nära att jag bryter ihop. Jag var så glad under helgen och eftersom jag har skött mig så himla bra med maten den senaste veckan/10 dagarna, tänkte jag att vågen skulle visa minst 85 idag. Det var lite struligt att äta bra under helgen när man inte var hemma alls, men ska det verkligen ge mig ett pluskilo på vågen? Jag önskar så innerligt att jag kunde glädjas åt att min kropp ser finare ut, att jag mår bra i den. Att jag kunde bortse från kilona som klamrar sig fast. Men nej.

Jag är så nära att hamna i bantningsdiket igen, jag tänker inte äta NÅGOT överhuvudtaget eftersom vågen bara ger mig fel nummer! Och samtidigt är jag rädd att min ämnesomsättning är så illa skadad att inte ens en operation kan hjälpa mig. Tankarna snurrar och det svarta hålet suger in mig… Jag ska ta och skicka matdagboken till dietisten och sen vet jag inte vad jag ska göra. Vänta.

Jag har hållit modet uppe, tänkt att viktnedgången är olika för alla – och det är det ju också. Men så här sakta får det inte gå, jag tappar hoppet. Orkar inte vara käck och positiv mer, tar det slut här? Alla andra rasar och jag bara hasar mig nedåt som en rädd snigel. Jag borde väl ha vetat att det har gått för lätt, nu kommer stoppskylten. Inget i livet får vara för enkelt.

Jag återkommer med något positivare senare i veckan när jag har kravlat mig upp ur avgrunden… Just nu känns det bara skit. SKIT.

(för att göra mig själv lite gladare är jag med och tävlar om följande produkter på Imsavimsas blogg.)

Vecka 18 – matdagböcker efterlyses!

Jag har bytt vägdag från tisdag till måndag. Förändring den här veckan: 2,1 kg. Hurra!

Då har jag börjat skriva matdagbok. Jag har inte varit speciellt sugen på något efter magsjukan och det känns lite som att börja om igen, magen knorrar och jag får i mig mindre än innan kräksjukan. Det känns som att jag har backat nästan till första månaden efter operationen!

Det som slår mig när jag skriver vad jag äter, är hur lite det är egentligen. Det ska bli intressant att se om det är FÖR lite, eller om det bara känns så. Under helgen har jag lagt upp portioner enligt CFTK:s kostråd men jag får inte i mig allt, bara ca hälften. Frågan är om man ska utöka portionerna eller om det vore bättre att skjuta in ett extra mål för att täcka behoven.
Igår åt jag brie ost och ett halvt päron till mellis. Jag vägde mängden ost bara för att kunna skriva så utförligt som möjligt för dietisten, det var 45 g ost. En ganska lagom mängd. Jag orkade med nöd och näppe äta hälften av osten, dvs ca 20 g! Det är ju ynkligt! Och bara ena päronhalvan. Hur mycket äter ni andra???

Kan inte någon mer skriva matdagbok/fota sina portioner och lägga upp på sin blogg? Det vore ytterst intressant! Lämna gärna en kommentar till detta inlägg med en länk till din kommande matdagbok!

Vår katt älskar att pussas, det har jag kanske nämnt. Han ska jämt upp i min näsa med sin nos eller stryka sina mungipor mot min haka eller läppar (visst låter det äckligt). Han är en riktig mys-katt och ligger gärna på ens mage i sängen, som ni ser. Men ibland är han på bushumör och då gäller det att se upp! Idag hoppade han som vanligt upp i mitt knä när jag satt på toa (ja, han har konstiga vanor) och började buffa med nosen mot min näsa. Jag såg ett glimt av bus i hans ögon, men jag reagerade inte tillräckligt snabbt. Plötsligt ”naggade” han tag lite fint med sina vassa tänder inuti min näsa, ni vet där coola punkare brukar ha en ring – och tyckte att här ska matte ha en piercing! AAAAAJ! Jisses vad det gör ont inuti näsan! Det var värre än när jag i mina upproriska tonår tog hål i snoken! För bövelen, katten flög ut genom toalettdörren och var nog minst lika skrämd som jag medan jag begravde ansiktet i närmaste handduk och skrek.
Vet inte om det var mest synd om mig eller katten.

När jag letade efter något att ha på mig i morse passade jag på att prova min ynkliga jeans-kollektion bestående av tre par. Det är byxor som var för små i somras och som har legat på hyllan sen dess och jag har ännu inte vågat mig på att testa dem. Nu gjorde jag det, bara för att mina leggins var översållade med hål. Jag och mannen vek oss av skratt, byxorna satt som säckar på mig! Mina ”smal-jeans” från min viktväktartid var för stora. Ett par andra som jag köpte i våras med tanken ”dessa kan jag ha i höst när jag har bantat ett par kilo” satt allra värst, de är hur stora som helst. Likaså det tredje paret som jag använde en del i våras. Vad skulle ha kunnat starta min vecka bättre?! :D

I samband med provningen insåg jag att mina lår måste ha blivit smalare, fastän jag inte har mätt dem. Jag tror att mina första 15 kg försvann mestadels från överkroppen, för det har inte skett någon större förändring på de centimetrarna den sista tiden. Däremot känner jag att vader, lår och rumpa blir mindre nu istället, kanske försvinner de resterande 15 kg från underkroppen? Jag hoppas det. Nu mätte jag i varje fall även låren så att jag kan Se rent konkret vilken skillnad det blir mellan idag och när jag nått målvikt. 86 cm är de idag.

I helgen ska jag till Göteborg för att bli gudmor (rent formellt alltså, pöjken är redan född, nu är det dop). I samband med det ska jag träffa flera kära vänner, shoppa och njuta av min f.d hemstad! LÄNGTAR!

 

 

Ha en bra vecka alla glada (och ledsna också). Passa på att klicka på mina blogg-länkar till höger, det är en handfull av dem som är alldeles nyopererade! Hejsvejs, nu ska här simmas! *utan att få magsjuka, tack*

Vecka 17 – svårigheterna kommer ikapp

En liten fortsättning på mitt tidigare inlägg.

Under förra veckan mailade jag CFTK’s dietist Tina med lite frågor om min viktnedgång. Själv tycker jag ju att det har gått lite trögt de senaste veckorna med vikten hoppande upp och ner. Så jag beskrev mitt ”problem” för man blir ju lite nervös, tänk om jag äter helt fel saker eller om jag inte kommer att gå ner mer?

Så jag fick svaret att det är vanligt att man hamnar på en platå i 2-3 veckor, men för säkerhets skull så ville hon att jag skulle skriva matdagbok i tre dagar och sedan maila det till henne för att se om jag skulle ändra på något. En sak som jag vet redan nu att jag måste ändra på, är det ljusa brödet jag äter till frukost. Jag fick så nog av keso och ägg under de första månaderna att jag nu har återgått till mindre näringsrika frukosttillbehör, så som ljust bröd, bara för att jag inte har förmått att äta fler ägg eller ens en matsked keso.

Hur som helst, nu ska det skrivas matdagbok och då gäller det ju att vara ärlig. Usch vad jobbigt. MEN huvudsaken är ju att jag ska få hjälp, man vill ju inte fastna på en platå i all evighet! Men jag måste erkänna att det känns tufft, kanske har jag haft det för enkelt hittills och nu kommer svårigheterna ikapp mig….? Jag återkommer med hur det går.

Vecka 17 – missunnad lycka

Min omgivning var oerhört positiv när det gällde min operation. Men idag märker jag att det finns en tendens till…. jag vet inte vad riktigt, undermedveten avundsjuka? Låt mig förklara…

Jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle slippa allt som har med bantning och kurer, kalorier och dieter efter att jag opererats. Men det var ju naivt att tro att detta samtalsämne skulle utplånas ur min värld bara för att jag inte längre har behov att prata om det.

Det är ytterst få som kan fråga mig hur det går med vikten utan att själva sedan bli mörka i synen och säga ”Jag skulle också behöva gå ner i vikt, jag tror att viktväktarna skulle funka…” eller ”jag har börjat träna nu, jag MÅSTE gå ner i vikt”. De hinner knappt höra hur många kilo jag har gått ner innan deras glädje för min skull går över i ångest över deras eget behov av att banta. Det är tråkigt. Det känns som att min ”framgång” ger andra dåligt samvete över sin vikt.

Eller är det bara människans oförmåga att helt och hållet kunna glädjas för någon annan? Ni vet, om någon talar om för er att de har vunnit tre miljoner, visst blir man glad men i nästa andetag kommer en liten stickning av avundsjuka och kanske en kommentar som ”..men pengar gör ju inte lyckan” eller ”tänk om jag kunde ha sån tur nån gång” medan mungiporna dras aningen nedåt. Sant, det är helt ok att reagera som en människa -MEN- jag önskar att man kunde låta bli att visa det, För det stjäl ett stycke av den andras lycka. Därmed inte sagt att jag är ett dugg bättre, jag är också sån. Och inte heller sagt att alla reagerar så här på mig, bara en ganska stor andel.

Nå, låt oss gå över till roligare saker :) Min vikt har betett sig som en jojo de senaste två veckorna, upp och ner mellan 89,3 och 88,6. Nu är jag alltså på 88,6 igen vilket är halvvägs av mitt -30 kg mål. Jag har haft mitt livs längsta pms- och mensperiod, har ingen aning vad detta beror på men har aldrig upplevt något liknande. Började nästan bli rädd för att vara gravid när pms:en bara fortsatte, men sen kom den trista Gästen på riktigt. Och vill inte ge sig av! Hur länge ska detta hålla på nu då?!

Mina besök till badhuset har fortsatt, även efter att ha betett mig som en häxa i duschrummet vågade jag mig ändå tillbaka ytterligare 2 ggr förra veckan. Jag simmar 1500 meter, 30 längder och pausar halvvägs för att genomföra lite vattengympa. Försöker fokusera på mina utomordentligt kurviga lår, de ska bort. Igår var Mannen också med och han överglänste mig så klart (han har tävlingssimmat) med 2,5km i bassängen. Men vad gör det, han måste väl få glänsa lite han med ;)

Jag har förstått att min kroppsuppfattning inte har varit helt korrekt. Det är den inte nu heller, tror jag. Jag hittade en bild från i somras som fick mig att tappa andan -har jag varit så där fet?! Nog visste jag om att jag hade en hel del kilon att dras med, men jag blev ändå helt chockad av bilden. Men det är ju så sjukt konstigt att trots denna reaktion så ser jag ingen större skillnad i spegeln!! Snacka om att hjärnan spelar spratt, jag kan liksom inte se att det är 15 kg mindre idag. Jag ligger i sängen och trycker på mina höftben, knöker in fingrarna under revbenen och undrar var de har kommit ifrån, spänner axlarna framför spegeln och iakttar groparna som bildas vid nyckelbenen (halsbenen?) och undrar om det ska se ut så. Jag VET ju att jag är smalare, dessa ben har jag inte sett på år och dagar. Ändå SER jag det inte riktigt. Mysko. Häromkvällen tvingade jag Mannen att känna på alla mina nyupptäckta ben på kroppen och klagade sedan när han tryckte för hårt: AJ! Ta det försiktigt, dessa ben har inte fått beröring på tio år!

Kontentan av det hela är att jag KÄNNER att jag börjar bli smal, men jag SER det inte i samma omfattning. Folk som inte har sett mig på ett tag blir chockade och ögonbrynen far över huvudet och ner i nacken på dem när jag säger att jag har ytterligare 15 kg kvar att gå ner. SKA DU BLI ETT SKELETT ELLER? Nej, bara normalviktig.

Och så till sist vill jag bara nämna hur roligt det är att så många har börjat blogga om Gastric Sleeve! Om ni ser länklistan till höger så finns där hur många bloggar som helst som handlar om just denna operation. KUL! Och så grattar vi även det stora gänget av bloggarna som nyligen har opererats, vare sig det är sleeve eller bypass. KÄMPA PÅ, det blir lättare :) I ordets alla bemärkelser :D

Vecka 16 – häxan i badhuset

Det känns fantastiskt skönt att ha kommit igång med träningen. I morse vaknade jag med underbar träningsvärk i HELA kroppen, i muskler som jag inte visste att jag hade.

I en lagom lugn bassäng simmade jag ikapp med pensionärerna och slutade på en sista plats med 1500 m. Attans vad snabba dessa gamlingar är, jag blev ”omsimmad” på varje längd trots att jag dagen till ära hade trängt in mig i en ytterst trång och åtsmitande baddräkt av hög kvalitet. Den gjorde mig inte ett dugg snabbare… Det måste ha varit låren som gav mig extra motstånd i vattnet, resten av övervikten packade jag ju noggrant in i baddräkten.

Så efter 30 längder och en stunds självdirigerad vattengympa tog jag en omväg till duschen (omväg för att jag inte hittade, fick fråga efter vägen två gånger! Ta med kompass nästa gång: check!). När jag äntligen hittar till rätt duschrum, invirad i min torra sköna handduk, finner jag duschen fylld till bredden av mellanstadie-tjejer som har vattenkrig. Det är världens tryck i duschslangarna och jag får plötsligt en rejäl ofrivillig dusch på mig och min torra handduk, varpå jag säger till tjejen i fråga ”var snäll och spruta inte på mig, jag har en torr handduk på mig” lite lagom surt och med återhållen vrede. JAG ÄR FETMAOPERERAD OCH FRYSER! Sen vänder jag ryggen till och får ytterligare en rejäl dusch (av misstag) och vänder mig om och blänger på tjejen och morrar ”snälla, blöt inte ner mig!!!”. Hon ser lite rädd ut nu. När jag sen precis ska ta av mig handduken får jag en tredje dusch som blöter ner hela mig! Jag hinner bara vända mig om och blänga på henne när hon snabbt gnyr ”förlåt” och ser skräckslagen ut.
Sen känner jag mig som en elak, tjurig gammal tant och skäms lite. Det verkar som att jag blir surare ju smalare jag blir…. det är nog sant att tjockisar är gladare ;) Men till mitt försvar så frös jag fruktansvärt resten av dagen, det var ingen höjdare att ”torka” min beniga (NOT) kropp med en blöt handduk…

Ja ja, nu har jag gjort en höna av en fjäder igen, eller rättare sagt skrivit en novell om mitt 60 minuter långa besök på badhuset. Ber om ursäkt, jag har en tendens att komma av mig på oväsentliga detaljer.

Vad jag ville säga var att det var skönt att simma, det var skönt att komma igång och att jag tänker fortsätta. Nu är klockan snart 02:30 här på jobbet och jag ska ta mig i kragen och göra något vettigt. God natt på er lyckliga som får sova!

Vecka 16 – ovälkommen gäst

Jag har en bekant som besöker mig relativt regelbundet, utan att jag har bjudit in denne. En rätt så ohövlig typ och jag får ofta ont i magen precis innan gästen kommer. När gästen väl är hemma hos mig så blir jag bara arg och irriterad, gästens ohövlighet smittar av sig. Gästen får mig att känna mig tjock och ful, på något nästintill magiskt sätt brukar jag dessutom gå upp ett kilo när gästen är i antågande! Hur konstigt är inte det… Min stackars man gillar inte denne gäst ett dugg, han säger att jag förvandlas till ett monster när gästen är på besök. Det blir dyrt också, för gästen kräver choklad och annat gott hela tiden. Nå väl, när gästen sedan äntligen ger sig av så tar den oftast det där extrakilot med sig och mitt dåliga humör är som bortblåst. Vilken konstig gäst va, den där Röda Faran?

Det verkar som om våren är på inmarsch och den om någon är en välkommen gäst! Nog kan det knäppa till igen och bli isvinter ytterligare en gång till men just nu skiner solen, temperaturen ligger på ”behagliga” +2 och snön smälter sakta undan. Katten jublar *kan ni höra?* medan han tragglar fram i 20 cm halvsmält snö och jagar torra löv från i höstas. En konstig katt det där, som utan betänkligheter hoppar  rakt ut i en meter djup snö när jag kastar iväg en snöboll åt honom. Han är nog ett lodjur egentligen…

Ja, det märks väl att mat och vikt inte har speciellt mycket utrymme i mina tankar just den här veckan. Det har gått lätt att äta regelbundet och nyttigt nu när Gubben också börjat äta med 3 timmars mellanrum (hans klocka piper när det är dags, haha!) Jag har börjat jobba igen efter tre veckors semester, vilket känns rätt bra ändå – att allt återgår till det normala efter alla storhelger. Jag funderar på om jag ska börja på spinning eller motionssimning, det första kostar 900:-/halvår och det andra 550:-/12 ggr. Vårt friskvårdsbidrag från jobbet är 600:-/år (ja jag vet, ynkligt) så det skulle bekosta min simning åtminstone för 3 månader. Det får nog bli så.

OCH SÅ HOJTAR VI LYCKA TILL till två bloggare som precis har gjort sina gastric sleeve’s den här veckan! Hoppas ni mår bra, Tjorwen och ”min väg mot ett smalare liv”!

Och så måste jag bara få lista veckans två höjdare:

Den första är boken ”Angelologi” som var riktigt spännande om man gillar historia och böcker av typen Dan Brown, klicka på bilden för att läsa mer. Det andra är nymalen kaffe! Vilken oväntad lycka att jag fick en kaffekvarn i julklapp, det ledde så klart till att köpa kaffebönor av någon härlig sort, som ledde till nymalen underbar kaffe utan att behöva gå ut på något fik. HISSAS! (från och med nu finns en kategori som heter ”veckans höjdare” där jag lägger alla blogginlägg som innehåller veckans två höjdare från och med idag)

Nog om min vardag, det är väl inte därför jag bloggar heller. Det är vägdag idag men jag har ”glömt” att väga mig (med flit?) och gör det imorgon bitti istället, återkommer med glädje/sorgebudet sen. Röda faran leker med mitt humör och mitt matsug (vienetta-glass, jordnötter och chinamat!) och jag känner mig allmänt suddig  idag, usch. Lovar att väga mig imorn dock. Nu ska jag äta chevapcici eller hur sjutton det nu stavas! :)

Ha en bra vecka hörni, jag återkommer säkert med nåt klokare att säga så småningom. Hejhopp!

EXTRASÄNDNING – Systerlyster är nu halvvägs +bilder

-15kg jämfört med de tidigare bilderna -6kg

Eftersom jag var så nära mitt halvvägs-mål i tisdags så kunde jag inte låta bli att väga mig idag. Vågen visar 88,8 kg alltså -15,3 kg! JAG ÄR HALVVÄGS NER!!! JIHUU!

Nu är det alltså 14,7 kg kvar till mållinjen, välkommen att följa med på resten av resan. Vad är det man brukar säga, det är inte målet som är poängen utan resan dit… Nja, jag är nog mest ute efter målet måste jag säga :)

Ha en bra dag! Det ska jag!

Vecka 15 – Vad denna viktopererade äter

Många undrar vad och hur mycket man äter som viktopererad, så här kommer min mat-dag i bilder. Mängden är svår att ange, men jag lägger en gaffel bredvid maten så är det lättare att se ”storleken” på portionen. Tallriken är en assiett. Oftast ligger en portion på 1,5-2 dl (om det är något som är gott) och emellanåt bara 1 dl. Det beror på hur sugen jag är.

Frukost, dock orkade jag bara en päronhalva.

Mellis, en fattig sådan med bara en ostskiva o lite tomat.

Lunch: En liten potatis (orkade ej hela) och dill-filé i gräddsås.

En kopp kaffe lite senare på dagen, med en skvätt mjölk. Missade mellis….

Hann inte äta mellis så det blev en mellis/middag med korv o bröd. Orkade halva korvbrödet ungefär.

Sen middag: hemlagad sushi. Mina bitar är extra-små jämfört med när man äter ute. Jag orkar ca 6 st av mina egna bitar (ca 4-5 på restaurang)

Vad äter jag, då?

Jag har haft tur och kan äta allt i måttliga mängder, som jag har sagt tidigare. Pasta är ingen favorit för det känns som att det sväller i magen. Ris är det jag helst äter, potatis går också bra men mättar så mycket att jag knappt kan äta en liten halva. Jag är dödstrött på knäckebröd och mörkt bröd, så för tillfället äter jag en liten bit ljust bröd till frukost. Nu har jag testat både friterat, stekt, kokt, grillat… och allt har funkat.

Vad dricker jag?

Jag kan dricka kolsyrat men max ett litet glas åt gången och mycket sakta. Cider och öl är svårare för det är så väldigt kolsyrat. Att dricka tillsammans med maten har blivit om ännu svårare än förut, så jag avstår oftast helt och dricker lite innan och ett tag efter. Oftast dricker jag bara vatten eller laktosfri mjölk. Senaste veckorna har jag fått ge Gubben mitt vinglas när vi har ätit ute, för det går inte att dricka tillsammans med maten.

Hur bearbetar magen maten?

Min mage fungerar enligt följande: Jag äter (för snabbt som vanligt) på ca 10 minuter och blir oftast väldigt mätt på en gång. Det känns som att jag behöver rapa, men det kommer ingen luft och det känns som att maten klättrar upp i halsen. Jag är relativt skönt mätt i ca 15-20 minuter tills magen börjar jobba på allvar. Då känns det åter som om maten ska klättra upp i halsen och jag får försöka hålla ner den. Detta sker nog i samband med att maten puffas ner i tunntarmen. Ibland är det helt ok, ibland är det riktigt äckligt. Jag vet att det beror på att jag äter för snabbt, för efter mitt nyårslöfte att börja äta saktare igen så har problemet minskat. När jag äter sakta hinner magen med och jag slipper denna äckliga känsla. Det beror alltså inte på mängden utan på farten.

Fler frågor som jag har fått:

Fryser du mer sen du opererades?
Svar: Ja, jag fryser mycket mer och oftare.

Saknar du något som du kunde äta tidigare?
Svar: Ja, jag saknar att kunna dricka tillsammans med maten.

Hur funkar det att äta ute?
Svar: Det har funkat bra på 9 av 10 ställen. En gång skulle vi äta salladsbuffé och jag försökte förklara min situation. Det fanns INGEN möjlighet att få barnpris eller halva priset, det slutade med att jag fick ynka 10kr rabatt… Där fanns ingen förståelse alls.

Vad gör du om du är jättetörstig?
Svar: Jag kan dricka mig otörstig på vatten, ett helt glas och till och med mer går bra.

Råkar du ofta ut för dumping?
Svar: Nej, det händer väldigt sällan och är inte alls så obehagligt som vissa gastric bypass-opererade upplever. Det har hänt några gånger men det är ett tag sen nu. Däremot kan jag bli lite skakis och svag om det går för länge mellan måltiderna.

Vad säger du till folk som frågar varför du äter så lite?
Svar: Ingen har påpekat det, faktiskt. Skulle någon göra det så talar jag om att jag är opererad, det känns inte jobbigt längre.

Är du rädd för att få hängig hud på kroppen?
Svar: Jag har funderat på det, men jag är inte rädd. Någon sa att huden klarar av att dra ihop sig ca 30kg, sedan får man häng. Jag ska tappa 33 kg allt som allt så jag hoppas att jag klarar mig. Men skulle det bli häng så är det ok, hellre häng än fettvalkar på min kropp.

Känner du dig annorlunda sen du opererades?
Svar: Rent fysiskt så är det en skillnad på 15 kg, men jag kan inte säga att jag svävar fram ännu. Det låter löjligt, men det är konstigt att kunna känna revbenen och höftbenen igen, jag är helt fascinerad!:) Jag känner mig som JAG, bara lite slankare kanske. Eftersom jag har kunnat äta allt så känner jag mig väldigt normal och operationen har inte hindrat mig från att göra något som jag har velat.

Och till sist har jag lovat att lägga upp en bild på mina ärr. Jag har tyvärr inte hunnit ta någon bild idag, så det får bli nästa gång. Lovar att inte glömma! Ha det gott!

Vecka 15 – ett nytt år av vikt

Det här kommer att bli året då jag lyckades, året då jag blev av med min övervikt. Ett år av vikt, ett viktigt år. Vrid och vänd på orden hur man vill, resultatet blir detsamma. Idag visade vågen ytterligare -1 kg nedåt!

Nyårshelgen tillbringade vi i Tallinn tillsammans med tre miljoner julfirande ryssar. Det känns lite bakvänt att fira nyår först och sedan jul, men vem är jag att döma… Julsånger spelades för fulla muggar och julmarknaden pågick i Gamla Stan, glögg serverades och granen svajade i isvinden. Hade vi inte redan firat jul så hade det definitivt skapat julkänslor, men just nu kändes det bara bakvänt.

Vårt hotell var ett spa-paradis och vi tillbringade så mycket tid i de 5 olika bastuna och i poolerna att det blev russin-varning. Man kunde dessutom simma ut till -10 grader genom en utav poolerna, vilket var oerhört skönt. Varmt vatten för kroppen och minusgrader för huvudet, en het kaffedrink i handen och stjärnhimmel. En av de bästa nyårsaftonen i mannaminne!

Det blev en hel del middagar ute på stan och vi provade två utav Tallinns mest kända medeltidsrestauranger, Olde Hansa och Peppersack. Stämningen var fantastisk och portionerna stora, maten däremot var lite annorlunda – ja, medeltidsmat. Men väl värt pengarna och upplevelsen var speciell. På Peppersack underhölls vi dessutom av svärdstrid och magdans på nyårsaftonen. Vi blev inspirerade och fortsatte svärdstriden med våra lamm-ben vid matbordet…

Jag klarade av maten rätt bra, men jag struntade i att visa mitt ”op-kort” och jag orkade heller inte förklara eller be om små portioner. En hel del svinn, som ni kan tänka er och jag upptäckte hur svårt det var rent mentalt att behöva lämna så himla mycket mat på tallriken. Men när det tar stopp så tar det stopp, helt enkelt. Gubben fick hoppa in som tallrikstömmare ett par gånger, men inte heller han kan äta hur mycket som helst. Mellisar ordnade jag genom att ha bananer (stulna från frukostbuffén) och nötter (köpta, ej stulna) i handväskan. På spa´t fanns en  poolbar där man kunde beställa allehanda drinkar och smoothies till äkta Estlands-priser vilket var perfekt när hungern smög sig på.

På kvällarna blev det nån drink i poolen och bastun och jag upptäckte att en shot var både billigare och mer lagom i storlek än en vanlig drink. Dessutom bekräftades min tidigare upplevelse av att alkohol inte påverkar mig ett dugg annorlunda idag än det gjorde innan operationen. Jag är ingen stordrinkare och dricker inte för att bli berusad, men jag känner ingen skillnad mot förr. Däremot trodde jag att vågen skulle stå stilla pga allt socker som finns i drinkar och vin, men jag är ytterst tacksam för att den ändå gav mig -1kg i nyårspresent.

Mitt nyårslöfte i år är att lära mig att äta sakta. Jag mår inte bra av att äta i den snabba takten som jag gör än idag, trots operationen, så jag måste lära mig att ta det lugnt. Inga andra löften givna, förutom att inte äta godis fram till semestern, endast för att stötta min Gubbe i sitt socker-stopp.

Gott nytt år på er allihop, hoppas ni har haft en bra nyårshelg och att även ni har struntat i att ge nyårslöften som bara ger ångest när de bryts. Låt oss ha ett härligt, glatt, lyckligt och framgångsrikt år 2011!

ps… jag är nu 3 hekto från mitt halvvägs-mål till normalvikt :)

Vecka 14 – Korvstoppning

God fortsättning på er alla!

Nu är julen tack och lov över, även om jag älskar den här högtiden så är jag upp över öronen full av all julmat, julmusik och choklad. Igår gjorde jag hemlagad sushi i ren protest mot all julmat man motvilligt har fått mala ner under helgerna, först hos mannens släkt och sedan hos min egen släkt. Mina tarmar är som uppstoppade julkorvar och jag känner mig som en vandrande septiktunna, åter igen drömmer jag om propplösare och stolpiller… Så illa är det. Vi som tillhör en finsk släkt äter en massa ”lådor” till jul – kålrotslåda, morotslåda, potatisålda och leverlåda, varav många innehåller ris (förstoppande). Lägg sedan till bröd, feta ostar och skinka så har man ett bra recept för förstoppning! Sushi gjorde ju inte saken bättre, heller.

Anyway, vägdag idag innebar en hel del ångest (nej, inte egentligen), vågen visade +200 gram för första gången och jag är helt säker att det hade varit + – noll om jag hade… hmm, gjort mig av med maten under veckan. Att jag inte skulle få nåt minus denna veckan var jag helt införstådd med, med tanke på alla godsaker och fet mat man har stoppat i sig.

Därmed bör tilläggas att jag verkligen har smakat allt jag har velat plus en hel del som jag inte har velat (ta lite till nu, du måste smaka den här kakan som jag har bakat, men lilla vän ta en pralin till) och allt har jag gjort utan dåligt samvete – men med en smått klagande mage. Men jag hör hellre klagovisor från magen än från det Dåliga Samvetet!

På fredag åker vi till Tallinn på spa-semester, jag är lite nervös över hur jag ska ordna det med alla mina mellisar och sånt, men det brukar ju lösa sig. Jag får väl ha en extrastor handväska med mig o packa den full med bananer och nötter! Rena rama djungel-massäcken… Vi tänker basta och bada tills vi ser ut som russin, man måste ju matcha med sin massäck eller hur? Russin, bananer och nötter är en fin o nyttig blandning! :D

Förresten, efter nyår ingår jag och Mannen en pakt – vi ska inte äta godis förrän när semestern börjar i sommar. Kommer det att gå tro? Jag tror det.

Ha det så gott de sista dagarna på detta året!

Vecka 13 – 3 MÅNADER SOM OPERERAD!

Idag ”firar” jag min tremånadersdag som sleeve-opererad! Helt otroligt vad snabbt det har gått och jag kan knappt tro att jag är endast 1,1 kg från mitt ”halvvägs-mål” som är 15 kg. Sen har jag lika mycket kvar till normalvikt!

I morse låg jag i sängen och funderade på om jag skulle hoppa över vägningen helt och hållet, för det kändes som om inget hade hänt. Kanske vänta till julafton? Eller nyårsafton? Men så tog jag mig i kragen och trippade upp med en yrvaken katt i släptåg och ställde mig på vågen. – 1,2 kg! TACK! Sammanlgat har jag nu tappat 13,9 kg! Vägde katten också, han väger 5 kg. Ungefär som en julskinka… Detta innebär att jag är ca 1,1 kg från mitt mål som var – 15 kg till jul. Men det är helt ok, jag är ju nästan där. Plötsligt känns det inte alls omöjligt att ha kommit ner till 70 kg till sommaren! Känslan går inte att beskriva, det är som om en omöjlig dröm faktiskt håller på att gå i uppfyllelse, några hekto eller kilo åt gången. :) Tänk att jag har tappat en sån där stor fisk i fett, det är en redig fettklump mindre på kroppen. Det tänker jag på när jag går i trappor. En fet fisk mindre…

Ja, så tre månader har gått sedan Dagen D och jag har:

…inte ångrat mig en enda gång ännu
…lärt mig att mat inte är allt här i livet
…tappat 13,9 kg och 20 cm runt midjan
…kunnat äta lite av allt som jag har önskat
…kommit i kläder som jag inte har haft på flera år
…börjat känna igen mig i spegeln igen
…lärt mig att äta med måtta och vara nöjd o mätt

Listan skulle kunna bli lång, men det blir bara en sammanfattning av allt som jag redan har skrivit om i mina inlägg genom månaderna. Allt som allt är jag supernöjd och glad att jag vågade ta steget till operation och äntligen få kontroll över mitt liv och mitt ätande. Jag ser fram emot att kunna gå i sköna, tunna sommarkläder utan att det skaver mellan låren och utan att svetten rinner som bäckar på ryggen, jag ser fram emot att en dag skaffa barn utan att smälla upp som en ballong och att sedan orka leka och vara en aktiv mamma till barnet, jag ser fram emot en framtid utan fetmarelaterade sjukdomar och framför allt ett längre liv! Lyckan görs inte genom en operation, men det ger definitivt en högre livskvalitet och möjligheter till ett bättre liv.

GOD JUL på er alla, ha det nu riktigt underbart och njut av vårt vinterlandskap, samvaron med nära och kära – och njut av den goda julmaten UTAN dåligt samvete!!! Det tänker jag göra.

Vecka 12 – Sur middag

Jag har halkat lite efter med blogginläggen, det har varit fullt ös medvetslös i över en vecka. På ett positivt sätt, för det mesta – jag älskar att baka och förbereda julen. Men så har jag också jobbat en massa extra, vilket inte är så kul just nu men så har man en större lön att se fram emot i januari.

Vägningsdag som vanligt igår och inga storsummor där, -0,6 kg. Jag har ätit ovanligt dåligt den här veckan, har inte haft någon större aptit och brådskan och alla mina extra-nätter på jobbet har ställt till det lite. Jag har bakat en massa julgodis och en saffrans-cheese cake men har verkligen inte ätit alls mycket av något själv. Frukost har bestått mest av en kaffekopp och mellis av en handfull nötter eller en apelsin.

Jag behöver inte längre hålla koll på klockan för att komma ihåg att äta, min kropp har ställt in sig på att pracka på mig en hemsk hunger med 2,5 – 3 timmars mellanrum. Jag skulle nästan kunna ställa klockan efter min mage, den börjar kräva uppmärksamhet ganska exakt efter den tiden. Vilket jag tycker är skönt, det går liksom per automatik.

I lördags var vi ute och åt med några vänner. Vi fick några skivor hembakat bröd och tapenade innan maten och jag åt en liten, liten bit tillsammans med några klunkar rött vin. Ni som har följt min blogg vet att mina omeprazol (mot magsyra) tog slut och att jag inte hade hunnit hämta ut några ännu…. och då kan ni ju räkna ut att min tomma mage inte riktigt uppskattade denna behandling. Jag sippade på vinet och pratade med min vän när jag plötsligt, HELT utan förvarning, fick en så stor och sur uppstötning att jag med nöd o näppe hann sätta handen framför munnen och stoppa…missödet, eller vad man ska kalla det för. Jag började hosta och höll på att kvävas, så oförberedd var jag. Tappade till och med rösten, så surt var det…. Ursäkta den utförliga beskrivningen, men jag har ju lovat att vara ärlig och inte finmåla detta med att vara opererad! Tur att det var nära vänner som satt där med oss… Hur som helst, jag åt min middag med hes hals och något sur mage, men kvällen gick bra sen ändå. Nästa dag åkte jag DIREKT till apoteket och införskaffade ett jumbo-paket omeprazol….

I motsats till alla som hatar julstressen och allt som har med julklappar, mat och bak att göra så gillar jag tiden innan julen. Julafton är alltid ett antiklimax som jag skulle kunna hoppa över eller tillbringa ensam med min man framför den öppna spisen eller varför inte på ett romantiskt hotellrum i London – så därför har jag bestämt mig för att njuta av julen INNAN julen, dvs alla förberedelser, glöggfester, konserter, lucior, bakning, knäckkokning, pepparkakshuspyntning och julklappsjakten. Det är i den fasen jag är nu, jag stressar i positiv bemärkelse och njuter av det :)

Jag börjar tveka att jag når mitt -15 kg mål till jul, men det känns helt ok. Nu ska jag bara njuta av min favorithögtid! Ikväll blir det gen.rep inför lördagens julkonsert. Happy Holidays allihop!

 

Vecka 10 – Välmående och njutning

Underbara lediga helg! Ända fram till söndag i alla fall, sen börjar en tuff vecka med fyra jobbnätter på raken. Hujja…

På tal om nätter så har det gått väldigt bra att jobba natt, trots min lilla mage. Jag äter mina två proteinrika (mer eller mindre) mellisar på natten, antigen kl 23+02 eller 24+03 beroende på hur jag har ätit på kvällen. Ibland har jag svårt att stressa i mig middag innan jag ska åka och då blir med middag på jobbet strax efter 21, sedan mellis midnatt och klockan 3.

Något nytt är att jag har fått svårt för att äta frukost. För det första vet jag inte VAD jag ska äta, är så trött på allt och för det andra är jag inte sugen på morgonen. DET är konstigt, för jag har alltid varit en extrem frukost-person som typ kolar vippen klockan 11 om jag inte har fått frukost. Just idag blev det mina piller och sedan ett glas juice till frukost. Lite senare blir det nog lite mannagrynsgröt så att man inte svimmar mitt i allt som jag ska göra idag!

Återigen var det date-night igår kväll och det blev såå lyckat! Vi bokade bord på Grappa (även det värt en besök om man är i krokarna) och utan att ens visa mitt ”opererad-kort” fick jag beställa en fin oxfilé i barnportion. Jag vet inte vad de har för bild av hur mycket ett barn kan äta, men det var en riktigt rejäl bit fint kött, rostade grönsaker, marinerade kantareller och rödvinssås. OJ vad gott! Jag satt i nästan 1,5 timmar för att få i mig allt, det var så gott och min första riktiga matnjutning sen operationen. Portionen blev väl en 2 dl i slutändan, min man fick ärva en lite köttbit och potatisklyftorna förblev orörda, men det var en måltid att minnas. Vi satt vid fönstret under en stor julstjärna, ett ljus på bordet och snön yrde utanför. Vackert, fint, underbart :)

Jag har fått så många fina komplimanger under veckan gällande min viktnedgång och jag måste säga att jag TRIVS i min kropp idag. Även om jag är knappt halvvägs dit jag vill så känner jag nu igen mig, det här är jag. Mitt ansikte är återigen så som jag känner igen den, utan plufsiga kinder. Valkarna väller inte över och midjan syns! Jag klassas fortfarande ”fetma” men jag känner mig normal och det är viktigt för mig. Nu börjar nervositeten över hur jag kommer att se ut om ytterligare -10 eller -15kg… kommer jag att känna mig ännu mer som ”jag” eller blir det en helt ny jag?

Ha en underbar helg allihop, för det ska jag :)

Vecka 10 – hårigt värre

Jag kan knappt fatta att det redan har gått 10 veckor. Och att det snart är jul. Vart tar tiden vägen?!

Kilona vet jag inte heller var de tar vägen, men bort från mig i alla fall och det är huvudsaken. Hoppas ingen annan stackare får dem… Men vågen visar: – 1 kg. Jaha.

Nu när jag kommer ihåg ska jag återkoppla till kiwi-historien. Jag köpte kiwi och åt kiwi och blev bubblig och konstig i magen, men det gjorde inga underverk som jag så väl hade behövt. Men nu när jag har tagit järntabletterna mer sällan än jag borde, så har magen funkat ok. Hellre lite järnbrist än….än…brist på toabesök så att säga.

Jag har även fått flera frågor gällande håravfall. Och jag kan inte säga att jag skulle ha märkt av det, mitt hår verkar sitta där det sitter. Jag önskar att t.e.x. håren på benen kunde drabbas av lite håravfall, armhålorna skulle också kunna drabbas av en liten släng, men nej. Mina naglar mår bra och växer så det knakar, håret sitter på skalpen och kammen drar inte mer sig mer strån än vanligt. Så är det i mitt fall!

Nu har lönen äntligen kommit och idag bär det av till Willys för storhandling. Förra månaden fick jag för lite lön pga ett fel när det gällde min sjukskrivning i samband med operationen, på papper var jag sjukskriven i 4 veckor istället för de 2 som det var i verkligheten, vilket medförde en hel del förlust i pengar. Så nu ska det handlas KÖTT KÖTT KÖTT, ska bli så gott efter flera dagar på kolhydrats-diet… Gröt, knäcke och fil har utgjort största delen av min kost, vilket inte är bra. Men ikväll blir det lax, potatis och kall sås och resten av månaden blir det väl skinka, höhö….

I fredags var vi på date med min man (ja, man ska gå på date även när man är gift!) och vi provade ett nytt italienskt ställe här i stan. Oh vad det var mysigt och gott! Är ni i krokarna så besök Trattoria Biscotti. Hur som helst så tryckte jag som vanligt upp mitt ”jag är opererad-kort” i ansiket på servitören som såg lika förvirrad ut som de alltid gör (kisar, lutar sig närmare, försöker läsa, ser ut som ett frågetecken, ler lättat när jag istället säger att jag vill ha en mini-barnportion) och så fick jag en otroligt stor liten portion. Orkade knappt hälften och log lite generat när servitören plockade undan. Men gott var det, det är roligt att kunna äta ute även om det alltid uppstår en frågande tystnad kring mitt ”jag är opererad-kort”. Jag ska nog sluta visa den och bara be om en barnportion från och med nu….

Det hala vädret har orsakat mig lite smärtor i magen. Jag antar att man spänner sig mer än vanligt när man är ute och går, och innan helgen fick jag jätteont på vänster sida av magen, i höjd med op.ärren. Det liksom klickade så där som leder kan göra, nånstans långt inne i magen och gjorde ont när jag rörde mig. Det gick så långt att jag ringde CFTK och undrade om jag hade fått bråck eller nåt, men de lugnade mig med att det förmodligen var musklerna som spökade. Nu är det dock borta, så jag tror att de hade rätt. Bäst att skaffa sig såna där halk-grejor till skorna som pensionärerna går runt med….

Inget mer att rapportera just nu, blir säkert nåt mer inlägg senare i veckan. Ta hand om er nu, alla ni opererade, o-opererade, tjocka, smala, långa, korta -ja även ni lchf:are ;)