Vecka 21 – Kalabalik i badet

Hej på er! Bloggen har blivit lite lidande sen jag började skriva på min bok, orden och tiden räcker helt enkelt inte till. Eller ord finns det ju alltid, men inte i intressanta konstellationer.

Den här veckan har startat i bojkottens tecken. Jag bojkottar vågen ytterligare en vecka och tillsammans med Mannen bojkottade vi alla hjärtans dag. På förmiddagen var vi och motionsimmade ett x antal längder i badhuset och sedan åt vi lunch på stans enda indiska restaurang. Ett ganska nedgånget ställe men med god mat – ända tills igår i alla fall. Vi åt tikka masala i vanlig ordning och efter många frågetecken lyckades jag få en hel portion ris och en halv portion tikka masala… Det är inte alltid lätt att göra sig förstådd, ser ni. Hungriga efter morgonens motion slevade vi i oss maten, gott sa Mannen. Sen satte vi oss i bilen och åkte hemåt när min tikka masala plötsligt begärde expressvägen ut igen! Det var bara att gasa, slira och tuta hela vägen hem, bunkra sig på toaletten och hoppas på det bästa. Nå, tikkan hade bråttom ut och sedan sov jag i nästan tre timmar. Trots allt orkade jag sedan ta mig till jobbet och hålla mig vaken hela natten lång. Puh.

För att återgå till badhuset igen så har det förvandlats till ett dårhus. Två förmodligen nyanlända herrar från något fjärran land stegar in i genomskinliga vita shorts och tittar frågande på alla medelsvennsons som simmar runt i bassängen efter de oskrivna reglerna: inte allt för nära varandra, utan att plaska för mycket och runt, runt runt, längd efter längd. Alla i samma riktning, fint och prydligt. Den ena herrn dippar tårna i poolen och utrbister:

– Galllllld (kallt?) GALLT! GALLT!

Den andra herrn rynkar på ögonbrynen och tycker att han ska liva upp stämningen lite, dyker ner mitt i motionscirkeln och krålar fram och tillbaka som en galning. Alla blir livrädda och nerblötta, stirrar förskräckt på herrn som stannat i ena änden av bassängen med en min som säger ”I’m the King of the bassäng!” Tanterna skakar bort vattendroppar ur sitt permanentade hår och jag glor irriterat på honom, vad gör han?! Här simmar vi åt HÖGER, sedan tillbaka på VÄNSTER. Vi skvätter inte vatten på varandra! Han kliver upp ur bassängen fullständigt omedveten om att varenda kotte har simmat över till bassängens andra sida, han har nu hela motionslängden för sig själv. Men nej, han vill ha sällskap. Med ett beräknat plask gör han sedan en volt rakt ner mellan två simmande kvinnor som skriker till i panik. JÖSSES! Nu kan jag inte låta bli att fnissa lite, igen har alla simmat tillbaka till motionsspåret och lämnat Herr Plask ensam. Han är som en piraya som alla flyr ifrån. Lycklig hänger han vid bassängkanten och ler fånigt, glad över att ha fått till en snygg volt. My goodness…. Ja, det är alltså farligt att simma i den här stan. Fast rätt kul också, gratis underhållning så att säga!

På matfronten har jag hamnat lite ur fas på grund av en massa jobbnätter. Jag har sovit dåligt på dagen och sedan har allt gått åt pipsvängen. Magen krånglar, kurrar och kräver en massa saker. Igår blev jag så hungrig på jobbet att jag hade kunnat äta upp ett kadaver om sådana hade funnits till hands! Idag smög hungern på mig igen när jag storhandlade på Willys, vilket slutade med ett panikinköp av Kellogg’s Rice crispies Squares. Det kändes ungefär som att äta en halv gräddtårta med kolasås på och jag antar att den innehöll ungefär lika mycket kalorier också – men jag blev lurad av att den låg på hyllan tillsammans med hälskokost och nutrilett-bars! I min brådskande hunger trodde jag att det var något nyttigt mellanmål jag köpte…

Katten ansåg väl att vi ätit lite dåligt under helgen för i morse levererade han en djupfryst mus till vår dörr. Så omtänksamt!

OCH SÅ FRÅGAN IGEN: VILKA HÄR SKA TILL LIVSSTILSSKOLAN DEN 5-6 MARS? Lämna ett avtryck, det vore roligt att veta :)

Vecka 20 – Vägdag, och vet ni vad?

…. Jag tänker inte väga mig! Jag gör revolt! Jag tänker väga mig nästa vecka istället! Känner mig oerhört busig som bryter mot mina egna regler, öh!

Två ägg guppar upp och ner i kastrullen, de låter ”tuk tuk tuk tuk” i det kokande vattnet. Det fick mig att tänka på att det snart (snart….?) är påsk och att det då finns Cloettas Dragéägg till salu i affärerna. Det är mitt absoluta favoritgodis och jag vet inte hur jag ska klara mig igenom en påsk utan att äta dem?! För jag vill inte gå så långt i regelbrytar-andan att jag bryter Mannens och mitt godisstopp som skall vara fram till semestern. Och fram till vems semester, förresten? Min börjar redan vecka 26 medan Mannens börjar vecka 29. Det blir ingen gemensam semester i år alls (gråter blod) och då tycker jag nog att jag ska få äta godis redan vecka 26. Jag ska hamstra dragéägg och ha ett dragéägg-race på måndag vecka 26. Så det så.

För mer än ett år sedan kånkade jag med mig tre stora ikea-kassar med för små kläder till jobbet och delade ut dem bland mina nätta små arbetskamrater. Då hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle bli smal, det var lika bra att ge bort kläderna som bara hånlog mot mig i garderoben. Idag ångrar jag mig bittert! Tänk vad kläder jag hade haft nu om jag inte hade gett bort dem! Igår hittade jag dock en bortglömd liten tvättkasse med sommarkläder längst in i förrådet, dem ska jag gå igenom idag och se om det är något att ha. Hoppas hoppas! Nog för att det är roligt att köpa nya kläder, men det blir ansträngande för plånboken kan jag tala om. Just nu har jag bara ett plagg i garderoben som jag inte kommer i ännu, resten är perfekta eller liiite för stora. Det gapar tomt där inne nu för jag kånkade med mig en jättekasse med för stora kläder till Göteborg förra helgen. Jag hoppas att jag inte står inför samma dilemma igen om ett år: För ett år sedan gav jag bort alla mina för stora kläder för jag tänkte att jag aldrig mer skulle bli tjock. Men nu önskar jag att jag inte hade gjort det…..

Nu måste jag få recensera två mellisar som jag har provat. Det första var Reztart bar och den såg så fräsch och god ut att jag köpte två på en gång. Men ack, den smakade riktigt nasty och hade en konstig konsistens, jag kunde inte äta mer än en tugga. BLÄ för Reztart. Sedan provade jag Danio´s mellanmål med vaniljyogurt och musli, det var supergott! Något sött för min smak, kanske, men jättegott. Det tog bort både sötsuget och hungern! Perfekt!

Jaha. Så för att summera den gångna veckans strapatser med minimagen så kan jag väl säga att jag är dålig på att dricka vatten just nu. Jag glömmer, struntar i. För det andra har jag inte vågat mig till badhuset ännu eftersom magsjukan fortfarande härjar men jag planerar att simma den här veckan, motion är ju så bra för knoppen också. Jag glömmer fortfarande att ta mina tabletter trots att jag har en dosett som ligger framme! Tar dem ungefär varannan dag och hoppas att det räcker. Min mage envisas fortfarande med att skicka maten upp och ner i strupen en stund efter att jag har ätit, och det har hänt flera gånger att jag vaknar av en uppstötning. Fortfarande inga sura sådana, men det är lika äckligt ändå. Det är väl vad som händer på den fronten.

Och till slut, här kommer två bilder på mig när jag var som smalast för ca 4 år sedan. Dessa är min motivation, dit ska jag igen. Och vet ni, nu är det inte långt kvar :D

Vecka 19 – Farmor Bedragaren

Idag sken solen från klarblå himmel när jag vaknade. Gräsmattan hade förvandlats till en grönbrun sörja av frostskadat gräs men vem bryr sig, det är vår i luften!

Tack för alla peppande kommentarer, nu har jag kravlat mig upp ur mitt avgrundshål. Det var tråkigt och illaluktande där nere, alltså var det bättre att ta sig i kragen och kliva upp. Jag fick svar från dietisten på CFTK idag också, vilket gjorde mig lite lättare till sinnes. Hon ”godkände” min matdagbok och tyckte att jag åt lagom och varierat, det enda hon invände mot var mängden banan och bregott. Nu låter det som om jag har slevat i mig bananer med bregott på, så är det inte! Jag är ingen syltmänniska, alltså har jag lite bregott i gröten. Jag blandar i bregott i mosade ägg och jag har bregott på mackan – vanor som hänger kvar från min tid som lchf:are. Banan äter jag för att det mättar bra, men det är tydligen bättre att välja någon annan frukt eftersom banan innehåller så mycket kolhydrater/socker. Dietisten tipsade också om att hellre ta flera skivor skinka till mellis än några bitar brie eller getost, skinka är mer proteinrikt och innehåller mindre fett.

Så nu ska jag försöka avvänja mig från mitt lchf-tänk (low carb high fat) och börja tänka normalt igen. Min kropp behöver ingen extra dos av fett, bara en lagom mängd. Dietisten sa precis som många av er läsare, att 17 kg är ganska mycket och att i vissa fall behöver kroppen ta en paus och balanseras innan den släpper ifrån sig fler kilon. Med andra ord behöver jag inte stressa över den envisa jo-jon som verkar bo i min våg, jag ska försöka låta kroppen ta sin tid.

Helgen i Göteborg gick snabbt, tiden går ju fort när man har kul :) Min fadder-grabb döptes och jag lyckades som vanligt göra bort mig redan innan det hela hade börjat. Jag känner inte släkten från barnets fars sida men jag visste att både kusiner, mostrar, fastrar och farmödrar skulle närvara. Jag hjälper till att klä lilla kotten i dopkläder innan mässan och ser i ögonvrån hur en äldre gumma närmar sig med ett brett leende. Måste vara farmor, tänker jag.

– Hej!  Det är jag som ska bli gudmor till lilla Felix. Jag ler brett och pratar lite för högt, gumman har kanske dålig hörsel. Jag tar hennes torra hand i min.

Gumman fortsätter att le och nicka och samtidigt ser jag med stigande panik hur fadderbarnets mor försöker svälja ett asgarv, hon blir högröd i ansiktet. Sedan viskar hon lite diskret:

– Jag vet inte men gumman är, men inte är hon släkt med oss i alla fall….

Jag kände mig lite måttligt dum. Men nå väl, gumman fick ett hjärtligt välkomnande i alla fall trots att jag sedan blev retad för att ha hybris resten av dagen (Hellooo…. I am the God mother…. se på mig, jag är gudmor! Dagens huvudperson i sin ära och glans!) *fniss* Och jag vet än i dag inte varför jag envisas med att prata om gudmödrar och gudbarn, det heter ju faktiskt fadder! Jag är kvar i något försvunnet århundrade tror jag.

Allt som allt gick det dock bra, mina armar skakade och svetten rann mellan brösten medan prästen pratade, pratade och pratade – jag hade ju ändå nästan 10 kg i mina armar. När jag sedan äntligen fick räcka över knytet till prästen passade knytet på att släppa en riktig brakare medan prästen skvätte med vattnet. Bra gjort, en pojk helt i min stil! Utöver dopet hann jag med en tjejmiddag med vänner som jag inte har sett på åratal, skratt-attacker på spårvagnen och shopping i fina, fina Göteborg.

Jag ska också lista veckans två höjdare innan jag slår igen butiken för idag. För det första: härliga tidningsprenumerationer. Vad roligt det är när de dimper ner i brevlådan! För det andra: Fuktiga rump-servetter som doftar kamomill. Behöver jag säga mer?!

Vecka 18 – matdagböcker efterlyses!

Jag har bytt vägdag från tisdag till måndag. Förändring den här veckan: 2,1 kg. Hurra!

Då har jag börjat skriva matdagbok. Jag har inte varit speciellt sugen på något efter magsjukan och det känns lite som att börja om igen, magen knorrar och jag får i mig mindre än innan kräksjukan. Det känns som att jag har backat nästan till första månaden efter operationen!

Det som slår mig när jag skriver vad jag äter, är hur lite det är egentligen. Det ska bli intressant att se om det är FÖR lite, eller om det bara känns så. Under helgen har jag lagt upp portioner enligt CFTK:s kostråd men jag får inte i mig allt, bara ca hälften. Frågan är om man ska utöka portionerna eller om det vore bättre att skjuta in ett extra mål för att täcka behoven.
Igår åt jag brie ost och ett halvt päron till mellis. Jag vägde mängden ost bara för att kunna skriva så utförligt som möjligt för dietisten, det var 45 g ost. En ganska lagom mängd. Jag orkade med nöd och näppe äta hälften av osten, dvs ca 20 g! Det är ju ynkligt! Och bara ena päronhalvan. Hur mycket äter ni andra???

Kan inte någon mer skriva matdagbok/fota sina portioner och lägga upp på sin blogg? Det vore ytterst intressant! Lämna gärna en kommentar till detta inlägg med en länk till din kommande matdagbok!

Vår katt älskar att pussas, det har jag kanske nämnt. Han ska jämt upp i min näsa med sin nos eller stryka sina mungipor mot min haka eller läppar (visst låter det äckligt). Han är en riktig mys-katt och ligger gärna på ens mage i sängen, som ni ser. Men ibland är han på bushumör och då gäller det att se upp! Idag hoppade han som vanligt upp i mitt knä när jag satt på toa (ja, han har konstiga vanor) och började buffa med nosen mot min näsa. Jag såg ett glimt av bus i hans ögon, men jag reagerade inte tillräckligt snabbt. Plötsligt ”naggade” han tag lite fint med sina vassa tänder inuti min näsa, ni vet där coola punkare brukar ha en ring – och tyckte att här ska matte ha en piercing! AAAAAJ! Jisses vad det gör ont inuti näsan! Det var värre än när jag i mina upproriska tonår tog hål i snoken! För bövelen, katten flög ut genom toalettdörren och var nog minst lika skrämd som jag medan jag begravde ansiktet i närmaste handduk och skrek.
Vet inte om det var mest synd om mig eller katten.

När jag letade efter något att ha på mig i morse passade jag på att prova min ynkliga jeans-kollektion bestående av tre par. Det är byxor som var för små i somras och som har legat på hyllan sen dess och jag har ännu inte vågat mig på att testa dem. Nu gjorde jag det, bara för att mina leggins var översållade med hål. Jag och mannen vek oss av skratt, byxorna satt som säckar på mig! Mina ”smal-jeans” från min viktväktartid var för stora. Ett par andra som jag köpte i våras med tanken ”dessa kan jag ha i höst när jag har bantat ett par kilo” satt allra värst, de är hur stora som helst. Likaså det tredje paret som jag använde en del i våras. Vad skulle ha kunnat starta min vecka bättre?! :D

I samband med provningen insåg jag att mina lår måste ha blivit smalare, fastän jag inte har mätt dem. Jag tror att mina första 15 kg försvann mestadels från överkroppen, för det har inte skett någon större förändring på de centimetrarna den sista tiden. Däremot känner jag att vader, lår och rumpa blir mindre nu istället, kanske försvinner de resterande 15 kg från underkroppen? Jag hoppas det. Nu mätte jag i varje fall även låren så att jag kan Se rent konkret vilken skillnad det blir mellan idag och när jag nått målvikt. 86 cm är de idag.

I helgen ska jag till Göteborg för att bli gudmor (rent formellt alltså, pöjken är redan född, nu är det dop). I samband med det ska jag träffa flera kära vänner, shoppa och njuta av min f.d hemstad! LÄNGTAR!

 

 

Ha en bra vecka alla glada (och ledsna också). Passa på att klicka på mina blogg-länkar till höger, det är en handfull av dem som är alldeles nyopererade! Hejsvejs, nu ska här simmas! *utan att få magsjuka, tack*

Vecka 17 – svårigheterna kommer ikapp

En liten fortsättning på mitt tidigare inlägg.

Under förra veckan mailade jag CFTK’s dietist Tina med lite frågor om min viktnedgång. Själv tycker jag ju att det har gått lite trögt de senaste veckorna med vikten hoppande upp och ner. Så jag beskrev mitt ”problem” för man blir ju lite nervös, tänk om jag äter helt fel saker eller om jag inte kommer att gå ner mer?

Så jag fick svaret att det är vanligt att man hamnar på en platå i 2-3 veckor, men för säkerhets skull så ville hon att jag skulle skriva matdagbok i tre dagar och sedan maila det till henne för att se om jag skulle ändra på något. En sak som jag vet redan nu att jag måste ändra på, är det ljusa brödet jag äter till frukost. Jag fick så nog av keso och ägg under de första månaderna att jag nu har återgått till mindre näringsrika frukosttillbehör, så som ljust bröd, bara för att jag inte har förmått att äta fler ägg eller ens en matsked keso.

Hur som helst, nu ska det skrivas matdagbok och då gäller det ju att vara ärlig. Usch vad jobbigt. MEN huvudsaken är ju att jag ska få hjälp, man vill ju inte fastna på en platå i all evighet! Men jag måste erkänna att det känns tufft, kanske har jag haft det för enkelt hittills och nu kommer svårigheterna ikapp mig….? Jag återkommer med hur det går.

Vecka 16 – ovälkommen gäst

Jag har en bekant som besöker mig relativt regelbundet, utan att jag har bjudit in denne. En rätt så ohövlig typ och jag får ofta ont i magen precis innan gästen kommer. När gästen väl är hemma hos mig så blir jag bara arg och irriterad, gästens ohövlighet smittar av sig. Gästen får mig att känna mig tjock och ful, på något nästintill magiskt sätt brukar jag dessutom gå upp ett kilo när gästen är i antågande! Hur konstigt är inte det… Min stackars man gillar inte denne gäst ett dugg, han säger att jag förvandlas till ett monster när gästen är på besök. Det blir dyrt också, för gästen kräver choklad och annat gott hela tiden. Nå väl, när gästen sedan äntligen ger sig av så tar den oftast det där extrakilot med sig och mitt dåliga humör är som bortblåst. Vilken konstig gäst va, den där Röda Faran?

Det verkar som om våren är på inmarsch och den om någon är en välkommen gäst! Nog kan det knäppa till igen och bli isvinter ytterligare en gång till men just nu skiner solen, temperaturen ligger på ”behagliga” +2 och snön smälter sakta undan. Katten jublar *kan ni höra?* medan han tragglar fram i 20 cm halvsmält snö och jagar torra löv från i höstas. En konstig katt det där, som utan betänkligheter hoppar  rakt ut i en meter djup snö när jag kastar iväg en snöboll åt honom. Han är nog ett lodjur egentligen…

Ja, det märks väl att mat och vikt inte har speciellt mycket utrymme i mina tankar just den här veckan. Det har gått lätt att äta regelbundet och nyttigt nu när Gubben också börjat äta med 3 timmars mellanrum (hans klocka piper när det är dags, haha!) Jag har börjat jobba igen efter tre veckors semester, vilket känns rätt bra ändå – att allt återgår till det normala efter alla storhelger. Jag funderar på om jag ska börja på spinning eller motionssimning, det första kostar 900:-/halvår och det andra 550:-/12 ggr. Vårt friskvårdsbidrag från jobbet är 600:-/år (ja jag vet, ynkligt) så det skulle bekosta min simning åtminstone för 3 månader. Det får nog bli så.

OCH SÅ HOJTAR VI LYCKA TILL till två bloggare som precis har gjort sina gastric sleeve’s den här veckan! Hoppas ni mår bra, Tjorwen och ”min väg mot ett smalare liv”!

Och så måste jag bara få lista veckans två höjdare:

Den första är boken ”Angelologi” som var riktigt spännande om man gillar historia och böcker av typen Dan Brown, klicka på bilden för att läsa mer. Det andra är nymalen kaffe! Vilken oväntad lycka att jag fick en kaffekvarn i julklapp, det ledde så klart till att köpa kaffebönor av någon härlig sort, som ledde till nymalen underbar kaffe utan att behöva gå ut på något fik. HISSAS! (från och med nu finns en kategori som heter ”veckans höjdare” där jag lägger alla blogginlägg som innehåller veckans två höjdare från och med idag)

Nog om min vardag, det är väl inte därför jag bloggar heller. Det är vägdag idag men jag har ”glömt” att väga mig (med flit?) och gör det imorgon bitti istället, återkommer med glädje/sorgebudet sen. Röda faran leker med mitt humör och mitt matsug (vienetta-glass, jordnötter och chinamat!) och jag känner mig allmänt suddig  idag, usch. Lovar att väga mig imorn dock. Nu ska jag äta chevapcici eller hur sjutton det nu stavas! :)

Ha en bra vecka hörni, jag återkommer säkert med nåt klokare att säga så småningom. Hejhopp!

Vecka 11 – bruna bakelser, vurpor och mellis

Jag har tagit mig upp ur mellis-träsket, eller vad man nu ska säga… Jag har i alla fall fått lite nya idéer!

Jag har ätit ett halvt päron + brie ost, mycket gott. Och så var jag till ica och velade vid delikatessdisken för att jag inte kunde välja bland alla tusentals (nåja, tiotals) sorter av salamin och skinkor, men jag lyckades ändå komma hem med ett litet urval av toscansk salami och serranoskinka att äta till mellis. Det var också mycket gott. Dyrt kanske, men med dessa små mängder kan jag nog unna mig det :) Dessutom fick jag underhållning vid köttdisken, det var nämligen en köttmästare eller kallskänka (inte vet jag) som tycktes drabbad av julstressen och som till slut bjöd på en otrolig vurpa och landade raklång på golvet. Jag såg den vita hatten försvinna bakom salamikorven och hörde ett dämpat ”aj” och sedan ett asgarv. Nej, det var inte jag som skrattade, det var hon själv. Jag blev mest orolig för att hon gjort sig illa, men det hela var lite komiskt ändå. Hur kommer det sig att man oftast skrattar när man själv ramlar, fast att det gör förbaskat ont?!

Ett ögonblick, katten knackar på altandörren…. På tal om katten, jag var iväg för att sjunga julsånger för energimarknadsinspektionen och när jag kom hem 1,5 timmar senare väntade två bruna, mindre aptitretande ”bakelser” på mig i hallen. Bagaren var katten… Det har hänt en gång förut, eller nja då hade han gömt en spya under makens sko. Smart katt det där, men dessa ”bakelser” hade han inte hunnit gömma så det var bara att börja städa. Inte hans fel dock, han hade nog inte lyckats ta sig in till lådan helt enkelt, älskade kattkräk :) Om denna incident borde det kanske inte talas om högt dock, för på måndag koras ju årets ”Lussekatt” i lokaltidningen… shhh…. ;)

Nu kom jag av mig, jag skrev ju om mellisar. Päron, brieost och kallskuret. Och inte att förglömma: Julskinka. Och pistagenötter, det är gott och mättar otroligt bra. Och ädelost. Och stekt bacon med skivad äpple, konstigt men gott. Detta ska jag äta tills jag storknar och sen kan jag säkert återgå till ägg, keso, avocado och sånt efter jul. Bröd är jag trött på nu och det är inte alls svårt att låta bli, min mage tackar mig.

Och så till sist ett erkännande: Jag har druckit julmust. Banne mig vad det bubblar i magen! Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag bara har haft en liten pet-flaska i kylen som räckt nästan en vecka, så det handlar inte om några mängder direkt. Men gott är det, jag kan ge upp allt men inte julmust!

Och så glömde jag nämna i mitt senaste inlägg att jag mätte – 20cm runt midjan och – 19cm runt höfterna :D GOD JUL!

 

Vecka 9 – Kiwikur och julegott

Såg att min besöksräknare på framsidan inte stämmer, enligt wodpress har jag 3729 besök! Kul! :) Ni får gärna lämna avtryck bland kommentarer om ni vill, jag är nyfiken på vilka som läser min blogg. Då var det tisdag igen (huj vad tiden rusar!) och dags att stiga på vågen. Röda veckan igen så jag hade inga större förväntningar. 700 gr nedåt, bättre än inget!

Så en uppdatering om mitt struliga förhållande med toaletten. Jag fick ett tips om att prova dulcolax 5mg, vilket inte är ett svällande preparat och borde gå bra att använda även som opererad. Jag frågade CFTK men har inte riktigt fått något svar ännu. Först skulle jag prova plommonjuice vilket inte hade någon effekt. Sedan frågade jag om dulcolax och fick till svar att jag ska testa att äta kiwi-frukt först. Usch, gillar inte kiwi så jag har inte ens köpt hem det ännu, men jag måste väl. Jag har slarvat med järntabletterna och bara tagit två sen jag skrev sist, vilket har gjort att min mage har funkat lite bättre. Jag tänker köra så framöver, sen får jag väl boka tid hos doktorn och ta mina värden och se om det är ok. Men för tillfället går det ganska bra, förmodligen pga att jag tar så få järntabletter.

Jag har slarvat med maten den här veckan. Förväntade mig faktiskt ingenting på vågen för jag har hoppat över luncher och middagar och bara ätit det som fallit mig in, plus att jag inte har druckit tillräckligt. Är inte så törstig längre nu när kylan har kommit. Jag har provat glögg vilket gick bra, trots att det är så sött (och i mitt fall innehöll 15% alkohol…), jag har ätit en slice kebabpizza som jag orkade ungefär hälften av (kan det ha varit en tiondels pizza, möjligen!) och så har jag festat loss på nästan en hel pepparkaksdammsugare. Uj va gott! Pepparkakor och glögg har varit mitt mellanmål ett par gånger, i bästa adventsanda. Inte nyttigt, men vad gör man när man inte är sugen på nåt! Men jag är fortfarande impad över hur lite man äter för att bli nöjd, inget moffande och inga matorgier längre. Jag vet att man bör äta nyttigt, men ibland orkar man inte bry sig, opererad eller inte.

Nu ska jag rå om min katt, som förresten anmäldes till ”Årets Lussekatt” i vår lokaltidning :) Håll tummarna för honom! Man vinner ära och….ära. Hejhopp!

Vecka 8 – minus 10 kg!

VILKEN LJUVLIG MORGON! Solen skiner, frosten glimmar och katten ger mig en puss på näsan. Och vågen visar -10 kg!

Idag tänker jag fira 10-kilos jubileum (-1,4 denna veckan). Ni kan inte ana vilken lyckokänsla det är, jag kan själv knappt tro att det är sant! Jag visste när jag hade bestämt mig för operation att denna dag skulle komma men åh så roligt det är nu när den är kommen! Tio mjölkpaket mindre att bära på, tjugo smörpaket mindre att kånka runt, 5 mjölpåsar mindre att bli tyngd av. Det går inte att beskriva, jag känner mig lätt som en fjäder idag :)

Jag lägger upp lite bilder senare idag, måste bara visa hur stor min gamla vinterjacka har blivit. Dessutom blev jag tvungen att kassera en jättefin bh idag för den var helt enkelt alldeles för stor! Synd, för den var fin – men ack så ljuvligt ändå :D

Så vad har hänt med kroppen nu när den är 10 kg lättare? Om vi börjar inifrån och ut, så mår min mage så mycket bättre nu än den gjorde innan op. Min ”obotliga” IBS (irritable bowl syndrome) känner jag inte av längre, vilket var ett utav mina mål med operationen. Rent mentalt mår jag också bra, jag har inte haft några problem att hantera min nya mage eller min nya spegelbild, även om den kanske inte har förändrats så drastiskt ännu. Fysiskt börjar även jag själv märka skillnad nu. Kläderna sitter lösare så klart, men jag märker också att korvarna runt midjan och magen är mycket mindre, min överkropp från midjan och uppåt ser så gott som normalviktig ut och jag börjar känna lite ben igen (haha, alltså benen vid halsen,  revbenen och höftbenen). Mina lår har smalnat avsevärt och armarna med. SYND att jag inte mätte dem från början!!! Några dagar sen insåg jag att ”julgranen” på ryggen, ni vet – den är borta! Inga stora valkar som putar ut under bh-bandet.

Jag är min mor och far för evigt tacksam för den fantastiska DNA de har gett mig när det gäller min hud. Den har dragit ihop sig med varje kilo som försvunnit och jag har inget häng nånstans. Visst har de feta partierna blivit lösare, men jag är helt hundra på att ju fler kilon försvinner, desto fastare kommer det att bli för min hud är verkligen fantastisk. Det hänger inte ens under armarna!!! DET kan man kalla för mirakel, haha…Ytterligare ett mirakel är att jag än så länge har fått behålla tuttarna också, utan några större förändringar åt det sämre hållet. Vi får se vad de säger efter nästa 10 kg….

Motion och träning då? Vardagsmotionen har minskat i takt med att snön och regnet kom och så fick jag ett brev från Itrim att de har gått i konkurs! Vilken otur man har! Jag var så taggad att börja träna där igen. Så min motion de senaste två veckorna har varit lika med noll. Fy skäms. Så nu funderar jag på nya möjligheter. Jag skulle vilja börja gå på spinning på Friskis&Svettis men är inte helt hundra på att jag pallar det än för det är rätt tufft. Jag gick på spinning flera år sedan och jag minns första gångerna som hemska tortyrpass där man nästan svimmade av cykeln. Men om jag trampar sittandes och sakta, sakta tränar upp kondisen igen så kanske det går… Jag ska fundera på det. Simning är ett annat alternativ, ska även kolla upp vad det kostar.

Hoppas det har gått bra för alla er andra som har opererats och till er som funderar på det säger jag bara: GO FOR IT! Det bästa jag nånsin har gjort! Nu ser ju självklart allas historier olika ut och jag är väl medveten om att jag har haft en himla tur och hjälp ovanifrån med allt för det har gått så himla bra – men ändå, jag skulle ha gjort om det även om det hade inkluderat fler motgångar.

Ha en underbar vecka!

Dag 25 – äter gott i Sälen!

Joddel joddel från Sälen! Hör nu hur det ekar i fjällen? Heh, nej jag kan inte joddla men jag älskar fjällivet.

Vi är på fiskeresa och bor på Sälens högfjällshotell typ helt ensamma. Det finns inte en själ ens i receptionen! Egentligen har vi en andelsstuga här, men den renoveras och tack vare lågsäsong så var det väldigt billigt att hyra en stuga på högfjällshotellet. Riktigt fint får jag säga, med utsikt över Lindvallens skidbackar. Ingen snö än, men det är minusgrader och igår dalade det lite flingor medan vi satt och grillade.

Det som har varit utmärkande på den här resan är att jag knappt har tänkt på maten eller att jag är opererad. Det har varit oerhört skönt, för hemma har tankarna snurrat kring det HELA TIDEN. Nå, jag får erkänna att jag har slarvat med mellisar (svårt när man är ute och fiskar en hel dag), jag har småätit godis, jag har grillat marshmallows, druckit vin och ätit fläskfilé. Min hjärna har nog börjat vänja sig vid att jag äter mindre än alla andra vilket medför att jag känner mig normal. Eftersom jag har börjat med normalkost så kan jag äta det som alla andra äter, bara mycket mindre.

Efter att ha grillat 4 marshmallows fick jag lite panik, tänk om de bildar en stor klump i magen och täpper till den trånga passagen?! Men inget hände, magen reagerade inte alls och jag mådde bra. Däremot vart jag tvärmätt efter att ha ätit en grillkorv och ett halvt korvbröd, det var lite för mycket.

Jag har testat lite cola och cider också, men bara ett par munnar. Jag tänker inte återgå till kolsyre-träsket igen! Men jag ville prova hur det kändes, och det bubblade rätt rejält och jag rapade som en galning. Skönt att vara nöjd efter två klunkar!

Det har gått så himla bra att återgå till normalkost! Jag har lite träningsvärk i magsäcken, en känsla som är svår att förklara men jag känner att det moler lite i den trakten. Men efter tonfisk-incidenten har det gått jättebra. Vi får se vad vågen säger på tisdag, jag har rört mig väldigt mycket den här veckan jämfört de andra veckorna efter op, men jag har också ätit mycket mer socker och kolhydrater än jag har gjort hittills. Vi får se… Nu ska jag ut och promenera i fjällen! Joddel joddel!

Dag 14 – Vägningsdag!

Tiden går ohejdbart framåt, likaså detta med maten. Tänk att det nu är två veckor sedan operation!

Enligt ”reglerna” borde jag fortfarande vara inom fas 1 av purékosten, det vill säga släta puréer, men jag har redan börjat tugga lite… Magen säger inte ifrån och det känns bra, så varför inte. Kyckling och kött kör jag med mixern men resten mosar jag med gaffeln.

mini-taco!

I fredags kväll tyckte jag att det var hög tid för lite fredagsmys. Jag gjorde kycklingtacos och mums vad det var smarrigt. Jag åt ett halvt hårt tacoscal (!!) med puréad kyckling, sås och avocado på. Dessutom vågade jag mig på 0,5 dl rött vin! Senare på kvällen blev det sorbet till efterrätt, men jag orkade bara en knapp halv deciliter av den.

En morgon när åt jag äggmos och 1dl apelsinjuice fick jag något som liknar dumping (som gastric bypass-opererade upplever). Jag blev svettig, svag och mådde jätteilla, var tvungen att krypa ner i sängen igen. Efter ca en kvart gick det över dock. Jag konsulterade dietisten på CFTK som berättade att sleeve-opererade kan uppleva något som liknar dumping om man hoppar över måltider eller äter för lite till en måltid. Antar att jag åt för lite, då…

I lördags gjorde jag min första längre utflykt sedan jag kommit hem från cftk. Vi skulle åka till Stockholm, äta och gå på bio. Jag funderade länge på hur jag skulle klara detta med maten, men det var ju egentligen bara en planeringsfråga. Det största problemet var när gänget bestämde sig för att äta på pizza hut… men jag beställde in en liten förrätt med potatis och dip – vilket så klart var friterat in i minsta detalj – och jag orkade bara mala ner ca 3 potatisbitar innan jag blev proppmätt. Jag var rädd för att få ont i magen men det gick bra. Lite fil och banan i bilen på väg hem fick utgöra mitt sista mål den dagen. Nästa dag var det dags för utflykt till Ikea där jag åt en barnportion av potatismos och viltfärsbiff. Den gick bra att mosa med gaffeln bara man tuggade ordentligt, men jag orkade inte ens halva portionen…

Just nu tror jag mitt största problem är att jag äter för lite. Jag behöver få i mig mer än 1 dl mat vid huvudmåltiderna och det kan jag inte just nu. Det stressar mig lite, men jag vet att man måste vänja sig och träna sig fram. Vid frukost orkar jag äta som mest, som bilden här intill visar.

Ett annat problem är att jag fortfarande är sugen på saker, mitt sockersug ”opererades” inte bort. Antar att jag får tampas med den resten av livet, eller kanske avtar det med tiden. Fördelen är ju att om man faller för frestelsen så kan man inte äta mer än 2-3 godisar, inte nu i alla fall när allt måste sugas på ;)

Allt som allt går det bra! Den första veckan upplevde jag en klar förbättring för varje dag som gick och den här veckan har jag landat på något sätt. Magen mullrar och bubblar när jag testar nya saker men jag har inte haft ont. Jag är pigg och jag vet att det funkar att åka iväg på längre utflykter. Det mesta kretsar kring maten  just nu, men så är det när man lär sig något nytt.

SÅ: Vägardagen återigen här. Jag har sån ångest när jag ska väga mig, tänk om jag inte har gått ner nåt?! Tänk om det ändå inte funkar på mig…

Viktnedgång vecka 2:  1 kg

Sammanlagt: 4,6 kg

Dag 5 – Magen är blå, träden är gula

I morse vaknade jag pigg och utan smärta! Jag har sovit på båda sidorna utan problem och vid 8.00 var jag beredd att börja leva igen. Actimel och lite saftsoppa till frukost gjorde susen, sen var det bara att köra. Härligt med hösten, träden lyser i rött och orange och det ger mig energi! :D

Jag har börjat dricka lite laktosmjölk före mina huvudmåltider för att lugna magsyran och det har bidragit till mindre sug i magen, mindre bubbel och en bättre mättnadskänsla. Igår åt jag toscansk tomatsoppa (Kelda) till middag och det mättade riktigt fint och var dessutom supergott. Jag glömmer lätt bort att dricka vatten även om jag har min flaska med mig, vilket har gjort att jag inte har kommit över 14 dl vätska (sammanlagt) per dag, men det är väl en rätt ok start. Egentligen ska man dricka ca 1 liter vätska (vatten) och 1 liter mat på ett dygn. Men just nu är ju ALLT som man stoppar i sig flytande , så hur ska man räkna….

Det jag har märkt är att jag blir lite småsvettig och får hjärtklappning när jag äter, oavsett vad det är jag stoppar i mig. Trodde först att det berodde på sockerhalten i det jag åt, men det verkar inte vara någon skillnad mellan olika maträtter. Jag får avvakta och kanske slå en pling till CFTK på måndag och fråga vad det beror på.

Rent fysiskt känner jag mig bättre idag. Jag har inte ont i såren och det är lättare att ta sig upp ur sängen och att böja sig ner än tidigare. Däremot känner jag mig lite mörbultad i magmuskulaturen, så där som man kan göra efter ett hastigt träningspass. Jag har blåmärken runt operationssåren och hela min nedre mage är helt blå och röd efter fragminsprutorna. Inte så vackert… Eftersom fragmin är blodförtunnande så kan jag tänka mig att blåmärkena beror på det. Eftersom jag var så pigg i morse så tog jag mig till kyrkan, men det var lite jobbigt att sitta på hårda stolar så länge och jag skämdes när jag fiskade upp en  liten actimel ur väskan…hehe…. men vad gör man! Efteråt kändes det som om jag sprungit maraton och det fick bli lite vila.

Hoppas det går bra för alla er andra opererade! Och på tisdag är det vägar-dagen, det ser jag fram emot! Spänningen stiger…

Dag 4 – missplacerad pudding

Det gäller alltså att leva stenhårt efter matklockan, annars mår man inte bra. Och det gäller att tänka på vad man stoppar i sig, annars blir man alldeles matt. Igår gjorde jag i ordning en shake av röda vinbär (ca 3 msk), 2-3 msk kesella, lite laktosmjölk och ett ägg. Det var jättegott, inte alls så sött som yogurtarna från affären är och det gav mig en enorm energikick! Måste vara proteinet. Den här typen av ”mat” är bekant från min lcfh-tid och jag måste säga att det smakade himmelskt. Där satt jag och smuttade på min drink med mina vackra stödstrumpor på, en riktigt sexig syn må jag säga! ;)

Längtan efter ”vanlig” mat och godsaker beror nog mest på en vana än på själva suget. Man är ju van att unna sig lite choklad och kanske popcorn när man är hemma och sjuk(skriven) och det känns tomt att inte fylla ut tiden genom att äta sådant som man brukar. Jag är inte sugen, men vanan talar om för mig att något saknas. Jag är VAN att äta gott och ofta. Jag är ensam utan min choklad, utan mina popcorn och min kaffekopp. Vad konstigt. Jag är van att småäta när jag ser på film eller tv, nu sitter jag och sippar vatten! Mannen skulle hyra en ”fredagsfilm” på vägen hem från jobbet och köpte då en liten chokladpudding till mig (på min begäran så klart). Första skedarna smakade gott, ingen förändring där, men efter ca 0,5dl blev jag proppmätt, fick hjärtklappning och mådde dåligt. ALDRIG MER, tänkte jag då. Tänk att en så stor del av vårt sociala liv är uppbyggt kring ätandet, så som till exempel ”fredagsmys”. Visst, det handlar om att umgås med familjen/vänner men en essentiell del av det hela är ju MATEN! Sånt är svårt att bryta sig loss från.

Nu är jag på väg i alla fall och det är toppen. Jag kan knappt fatta att operationen är över och att jag nu ska lära mig leva med min nya mage, mina nya vanor. Svårt, men spännande! Tänkte beställa hem ”Linas matkasse” för en vecka, mest för att gubben ska få bra mat när jag inte har nån inspiration men också för att man får väldigt bra råvaror och då kan ju även jag äta den maten i puréform när det är dags. Vi får se hur det blir.

Vad mer tänkte jag berätta… Jo, att min mage fortfarande skickar konstiga signaler. När jag har ätit får jag världens sug i magen, som om jag vore jättehungrig. Och jag har svårt att känna när jag blir mätt. Däremot känner jag när jag är hungrig t.ex. på morgonen. Någon gång har det hänt att jag har missat signalen och blivit illamående istället. Det blir nog bättre med tiden :)

Idag ska jag börja leva lite mer, bestämde jag. Ryggen är trött av allt sittande och liggande så idag blir det en längre promenad och en trip till affären, ska nog köra själv eftersom jag inte har tagit några starka tabletter idag. Och så får jag besök! På återseende!

Dag 3 – morfinsoppa

Att sova i sin egen säng var verkligen helt fantastiskt, men ännu mer underbart var det ju att ha sin egen gubbe nära :) Jag varnade honom vid sänggående att tabletterna har gett mig konstiga drömmar som får mig att både prata och snarka och han fick tillåtelse att putta till mig om jag höll honom vaken. Nå, en halvtimme efter att vi hade somnat väcks jag av en klappande hand och ”älskling lägg dig där borta och var tyst”. Vaddå, har jag fört oväsen?! Hann ju knappt somna? Mannen ser förvirrad ut. ”Nej, vaddå då? Sa jag nåt?” Så det blev han som pratade i sömnen medan jag sov. I natt gick det bra att sova på sidan också, det var riktigt skönt. Försöker lära mig en bra teknik att dra mig upp ur sängen utan att det gör ont i såren, men jag har inte lyckats ännu… lift kanske?

De starka smärtstillande tabletterna gör mig konstig, insåg jag igår. Jag blir dåsig och somnar med konstiga drömmar, eller om jag är vaken så får jag pratfnatt. I morse tog jag ingen, men var tvungen att göra det senare eftersom jag fick ont i magen (eller såren kanske). Och samma sak hände igen, jag somnade och drömde mysko. Nu mår jag dessutom illa efter att ha ätit lite buljong och laktosmjölk. Fy…bläh… :( Det är svårt att hinna dricka tillräckligt med vatten mellan måltiderna, det känns som om allt går i ett. Kanske dricker jag för lite, jag får prova mig fram. Det är som att lära sig allt på nytt igen.

Troy-katten trånar...

I eftermiddag måste jag ut på en liten promenad för att röra på mig och få lite luft. Och så ska jag shejka ihop en drink av kesella, mjölk och ägg + bär för att få i mig protein, det hjälper nog mot tröttheten. För trött har jag varit hela dagen idag. Igår och även idag har jag druckit färsk morotsjuice som jag gjorde själv och det har känts jättebra i magen, det mättar också. Snart är jag väl orange hela jag. Katten är avundsjuk på mitt konstanta ätande och hans favoritplats är i min famn, under min kopp/skål så att han kan lukta på vad det är jag äter :)

Dagen har flytit ihop i en morfinsoppa men nu ska jag försöka rycka upp mig lite. Kanske messa några vänner att de får komma och pigga upp mig lite?

8 september – förberedelser och fest med brösttårta?

Igår kände jag wow – nu är det exakt två veckor kvar tills jag ligger under kniven! Eller titthålsmanicken, vad det nu är. Nu är det verkligen nära på riktigt och jag undrar var min nervositet håller hus, för jag känner då inte av den. Än, som jag sagt tidigare. Kanske kommer den sen. Eller så uteblir den, precis som när jag gifte mig. Tre sekunders nervositet när jag stod utanför kyrkan och klockorna ringde, sen gick det över.

Jag har ännu inte hunnit ”plugga in” de nya kostvanorna men tänkte börja med det idag. Igår slog ”röda veckan” till och i samband med den en hel del choklad, vilket ledde till att jag bestämde mig för att köra en ”vit vecka” från och med idag- det innebär ingen choklad, inget vin, ingen skräpmat (fast det brukar jag inte äta speciellt ofta ändå). Det borde ju vara lättare att börja mitt nya liv med en eller två vita veckor i backfickan, eller hur?

Både gubben o jag har åkt på en riktigt höstförkylning, men jag hoppas och tror att den hinner gå över till dagen D. Det är ju nästan två veckor kvar så det borde hinna gå över. Fram till igår var jag även nervös för att jag skulle vara gravid och därmed inte kunna opereras, men som tur var, eller vad man ska säga, så är jag inte det och operationen närmar sig som planerat!

Nu börjar då alltså förberedelserna på allvar. Vita veckan, plugga kostråd, idag gjordes inbetalningen (hujedamig), planera skjuts till och från CFTK, sålla igenom garderoben för kläder som snart kommer att vara för stora (och skänka dom till vänner som vill ha;) och sluta med preventivmedel. Idag skickade jag in min hälsodeklaration till CFTK och var förstås då tvungen att väga mig för att kunna ange rätt vikt. Ni anar inte vad det tog emot, även om jag vet att vågen snart börjar peka nedåt så har jag gått i nästan 4 dagar och skjutit fram mötet med vågen. Jag gör det i kväll, nej men jag gör det imorgon bitti för då har jag inte ätit, usch jag orkar inte idag för jag känner mig lite nere, jag gör det imorgon och så har det fortsatt tills idag. Idag var jag tvungen, och det sved trots allt lika mycket som det alltid har gjort. USCH. FET. TUNG.

Det jag funderar på nu är om jag ska ordna en avskedsfest för mina bröst? De kanske lämnar mig tillsammans med vikten? Vad sägs om ballonger, serpentiner och en bröst-tårta?!