Hejdå!

Hörni, nu är det slut på riktigt. Det här är mitt sista inlägg och det känns både sorgligt och befriande på samma gång.

Jag önskar att jag hade tid att skriva, tid att få ner mina virriga tankar till vettiga textrader. Jag älskar ju att skriva, men jag hatar att inte hinna göra det ordentligt och att bara haspla ur mig ”idag har jag”-inlägg gör mig bara irriterad.

Tusen tack för att ni läst, följt, kommenterat, tipsat och peppat. Ni anar inte hur viktiga era kommentarer var bl.a i min mörkaste amningsstund och när jag kämpade som värst med sömnbristen.

Bloggen startade ju i samband med min viktoperartion för tre år sedan och därefter förvandlades det till en mammablogg i takt med att jag blev gravid och fick finaste Elvin.
Jag lämnar er 10 kg från målvikt, lite smått hopplös i fråga om hur jag ska nå dit men i övrigt så lycklig över livet och min lilla familj och framför allt vår nu ettåriga pöjk som förgyller våra dagar (…och nätter…).

Jag önskar er allt gott i livet. lycka och framgång i allt vad ni gör – ta hand om er, älska som om ingen morgondag fanns och så ses vi kanske någonstans någon dag :)

Ps…saknar ni mig så finns jag på instagram under @annesallt

Tusen kramar!

Lördagskalas

Ni förstår ju att jag inte hade tillfälle att leka fotograf speciellt framgångsrikt med köksansvar, mammig ettåring och 18 gäster under vårt tak (inte mannen heller, han sköter den sociala biten och fastnar i långa samtal med kameran/iphonen slappt hängandes i handen)….

Sköna Helena var snäll nog att föreviga med sin kamera men de bilderna hinner inte med till detta inlägg, eller denna blogg överhuvudtaget innan ”stängningsdags”, för detta är faktiskt det nästsista inlägget signerat Systerlyster.
Men här kommer en lite mindre (och sämre) bildbomb a la diverse mobiler!

Elvin fick sitt livs första tårta med ett ljus, grädde, bananmos och hallon. Tänk själv att äta medan 18 personer och 13 mobilkameror glor på dig, det blev stundvis lite för mycket för honom och han fick flytta ner i min famn för att forsätta äta.

Efteråt blev det klädombyte för både Elvin och mig, så att säga… Hittade hallonkärnor i mina trosor i natt.

På kalasbordet fanns chokladbollar, frysta chokodippade bananer, kokosmums, päron/vaniljbiskvier, finska piroger med äggsmör och skink/fetarullar av smördeg. Den stora tårtan var hallonmousse, vit chokladmousse och knäckig chokladbotten. Den var god men hann inte stelna ordentligt och därmed kunde jag inte dekorera så fint som jag hade velat.

Så skulle den sett ut, fast grön…

Elvin fick en enorm mängd leksaker, nu behövs verkligen inga nya leksaker i julklapp. Tusen tack allihop!

Och vad är bättre än att vakna upp morgonen därpå, hitta en massa nya leksaker i vardagsrummet och fortsätta utforska!

Denna gråa söndag ligger vi mest i sängen, utslagna efter ett lyckat kalas men också pga en av flertalet jobbiga nätter. Elvin är med buller och bång i den 8:e fasen och den är helt klart värst hittills. Den påverkar hans humör enormt, han vill inte sova och inte äta. Allt är lite upp och ner så vi försöker ta det lugnt. På tisdag far vi på julbordskryssning till Helsingfors tillsammans med Elvins tjejkompis, det blir ett härligt avbrott i denna supergråa november.

Ha en skön söndag!

Elvin 1 år idag!

Hipp hipp hurra för vår gosse idag!!
I morse fick han några paket och majskrokar (…) men det riktiga kalaset blir imorgon. Här hemma har vi städat och pyntat hela dagen lång.

Igår natt var tydligen riktigt usel här hemma och vår ettåring var supertrött idag, precis som jag som har jobbat natt.

Men lite paket blir ju vem som helst glad av, trött eller inte!

Nu ska denna trötta kalasfixande morsa gå och sova. Imorgon blire kaläääs!

Gilla olika!

Lustigt hur man är så mån om att alla vuxna får vara olika, olikheter berikar och uppmuntras, helst SKA man vara lite annorlunda och inte ”medelsvensson”.

Men när det kommer till barn så ska de helst vara stöpta i samma form. De ska börja äta mat och lära sig att tugga vid en viss ålder, de ska somna vid en viss tid, helst ska de lära sig att både somna och sova ensamma och de ska absolut inte vakna på natten och gör de det så ska man bara tala om för dem att somna om, helst genom dörrspringan så att de inte får för sig att vilja ha närhet eller att komma upp. Klockan 19 i säng, sov hela natten och vakna 8.00 glad som en mört.

Sover alla vuxna lika länge? Lägger sig alla lika tidigt? Sover alla lika lugnt? Nä, så hur kommer det sig att man förutsätter att alla barn är lika på det området?

Orsaken varför jag funderar är en instagrambild som fick folk att reagera. En supersöt ettåring är ute på kvällspromenad kl 19, ser glad och nöjd ut på bilden. Folk blir som tokiga och undrar vad det är för en mamma som låter sitt barn vara uppe så sent! Mamman förklarar att det inte funkar att somna vid 19, de har provat allt. I kommentarsfältet får hon både pepp och tips, men också ”förståsigpåare” som skuldbelägger och kritiserar henne för hennes barns sömnmönster (!!!???!!!)

Hur sjukt är inte det? Alla föräldrar känner väl sitt barn bäst, alla gör olika och alla gör de vad de tror är bäst för just sitt barn. Och så kommer någon och säger att ”på 1177.com står det att 1-åringar SKA somna kl 19 och att de SKA sova en hel natt på 12 timmar itan att vakna.” My ass.

Alla barn är, precis som vuxna, olika! En del somnar tidigt, andra sent, vissa sover hela nätter och andra inte (…ähum…). Vissa vill ligga intill sina föräldrar, andra fixar att sova själva.
Sluta forma ditt barn efter ”så ska det vara-modellen” och möt hen istället där hen är, acceptera, uppmuntra och gå till mötes. Gilla olika!

Elvin fick förtids-presenter av mormor. Tänk att imorgon blir han 1 år…

Spara honom i en burk

På fredag blir han 1 år. Jag söker mig bakåt i bloggen och i fotoalbum och inser hur fort man glömmer. Hur såg han ut när han var 6 veckor? Hur gjorde vi på nätterna? Hur funkade hans mage? Hur doftade hans nackfjun? När började han le? Jag trodde att jag skulle minnas allting i evighet, men tydligen är även jag bara människa och glömmer som alla andra.

Jag minns hur jag nästan föraktfullt såg på världen och undrade hur allt kunde fortsätta som förr nu när vi hade fått Elvin! Det var ju årtiondets händelse, det här att jag fött barn! Allt hade förändrats för oss och det verkade så konstigt att övriga världen bara fortsatte som förr.

Han har verkligen förändrat världen, den där pojken – då menar jag vår värld förstås. Jag tänker inte längre på mitt eget bästa först, utan på hans bästa. Allt annat kommer i andra hand. Det är en stor förändring i en egoistisk människas värld, att inte kunna göra det man vill, när man vill, hur man vill. Och ändå ”försakar” man sig själv så gärna, kärleken för den där lilla människan är så obeskrivligt stor.

Och så förändrades vår yttre ”värld”, också. Det första som hände var att nästan alla mattor i vårt hem plockades bort (och jag ääälskar mina mattor!!!). Först pga mina skräcktankar om att snubbla på en mattkant och tappa Elvin i golvet, sedan pga att han började röja runt med sin gåstol. Det är leksaker överallt, köket är konstsnt kladdigt och vårt sovrum ser ut som stryk med en minisoffa som Elvins förlängning till vår säng, en stol som hindrar honom från att klättra ur soffan på natten och till sist ett nattygsbord som hindrar stolen från att glida iväg om han nu skulle klättra mot den. Inredningsstil: kaos.

Jag vet exakt hur hans mjuka hår känns under min handflata idag, hur hans små tänder ser ut, hur han ler när jag kommer hem från jobbet och hans goseljud när han vaknar efter tuppluren och borrar in sitt huvud mot min hals. Jag vet hur lycklig han ser ut när han får en ostskiva i handen, hur hans morgonvarma mage känns mot mina läppar, hur vassa hans naglar är när han nyper mig och hur ljuvliga hans pussar är. Men kommer jag att minnas om ett år? Jag önskar att man kunde spara stunder, känslor, dofter och ljud i glasburkar med små etiketter.

Känslor

Att småbarnsföräldrar i det stora hela är slitna, trötta och irriterade vet man ju, så är det bara. Men när jag själv är sådär äckligt trött-tjurig och hemsk så har jag bara lust att slå mig själv på käften, säga åt mig att skärpa mig och be hela världen om ursäkt.

För jag är hemsk. Hemsk! Jag skulle då inte vilja vara gift med mig, speciellt inte de dagar då jag har jobbat natt. Min underläpp hänger, min överläpp är så spänd att den nästan spricker och hela ansiktet strålar återhållen ilska. Oftast helt utan orsak! Och jag hatar mig själv när jag är så, jag klagar på allt Mannen gör, tycker att allt är orättvist och utgår helt (ir)rationellt från att alla kan läsa mina tankar och förstå mina behov. Och när de inte gör det, good lord help them.

Det är som att iakkta sig själv utifrån. Jag ser hur töntig jag är, men jag kan inte sluta. Jag kan inte bara gräva ner trött-yxan och bete mig som en människa, jag kan bara fortsätta tjura och sucka och spänna läppen. Urjobbigt.

När jag sedan åker till jobbet på kvällen ångrar jag mitt beteende så fort jag gått ut genom dörren. Jag måste ringa Mannen och säga förlåt och hur bra han är, jag längtar ihjäl mig eftet Elvin och skickar tvångsmässigt emoji-hjärtan till alla i min adressbok. Jag bannar mig själv för att jag inte kunde släppa det där med utebliven sovmorgon eller oplockad diskmaskin, för vad gör det i slutändan? Vi har världens sötaste pojke som vi har förmånen att få ta hand om och njuta av varje dag – vem vill ens ha egentid?!

…men tröttheten gör mig till en häxa. Och så fortsätter det, dag ut och dag in. Varför är det så svårt att bara vara normal? Lite glad och tacksam så där? Och snäll mot sin partner?

Världens sötaste hockeyfrilla.

Maten, livet, leken

Vi försöker ge lilleman så mycket hemlagad mat som möjligt och nu när han i princip kan äta allt som vi äter så är det verkligen kul.

Han smakar på allt han bara får och han tycks gilla allt, under hela sitt liv har han spottat ut en enda sak: avokado.
Idag fick han en helt egen portion av köttbullar och mos (på ikea) och ett litet smakprov av glasspinne till efterrätt. Mmm, succé!

Förut har han inte vart så intresserad av att äta själv, men sedan någon vecka tillbaka vill han inte äta alls om han inte får pilla själv. Jag är usel på att klara av kladd (urrrh…) och får konstant öva mig på att låta honom kladda och smeta in sig i mat. Det är roligt att se hur mycket han gillar det och hur duktig han är på att få i sig maten – jag får helt enkelt gå i kladd-terapi och bara acceptera läget (självklart!)

En eller två gånger i veckan försöker vi komma iväg till biblioteket och elvin är verkligen en bokslukare (hö hö…)

Utöver böcker så är det mest bara ”riktiga” saker som duger som leksaker nu. Mobiler, fjärrkontroller, kastruller och byttor, vispar och slevar. Ja, och musikinstrument. Inget är så kul som pappas gitarr!

Vi sitter just i bilen på väg hem från ikea, lilleman somnade och jag passar på att blogga då. Jag förstår inte hur småbarnsmammor har tid att blogga, NÄR gör de det liksom?! Hos oss är det fullt ös från morgon till kväll och när han sover så sover jag. Blogga?! Nä inte vet jag, tiden bara rinner iväg. När vi kommer hem ska vi göra klart lite finlir i Elvins rum och sedan flyter det på med mellisar, lek, sova middag, äta, bada…. och så är dagen slut.

Elvins rum – almost done

Tipitält

Snaaart klaaar… Pinnarna måste bli kortare och så ska jag hitta på något bra sätt att fästa tyget vid stavarna. Band?

Nattljus i staden

Vår stad har satsat en hel del på sitt utseende på sistone och det senaste projektet har varit ”nattljus”.

Igår kväll var vi ute på en kvällspromenad för att kika på alla ljusinstallationer och Elvin tyckte det var superspännande. Han har dessutom börjat sitta framåtvänd i vagnen, fastän jag helst skulle ha honom vänd mot mig. Men han tycks gilla det bättre framåt för att se allt spännande omkring sig så då får väl jag ge mig.

Tänk att han fyller ett år om exakt 20 dagar. Vår lilla bebis är nu en liten pojke och han tycks växa och utvecklas mitt framför ögonen på oss. Igår GICK han från vardagsrummet till köket! Nej, inte själv och inte med gåvagnen utan med fårskinnspallen! Knasiga unge.
Så nu har jag 20 dagar på mig att fixa klart hans rum. Tipi-tältet börjar ta form:

Sedan ska självhäftande vimplar upp på väggen, höghus av samma material och lite annat fluffluff – sen är det klart. Jag har hittar såå fina prylar på Netto på sistone, bland annat dessa korgar att förvara mjukisdjur i.

Nu vankas en liten tupplur för mig som knappt sovit i natt, medan en snorig lilleman kör järnet med mormor…

Grismusik

Elvin har ju som känt en musiker till pappa och han tycks ha ärvt musikaliteten.

Han visar tydligt vilka sånger och rytmer han gillar och är det något som faller honom i smaken så trampar han takten, diggar med huvudet och rör hela kroppen i takt med det han hör.

Så långt är ju allt normalt, men sedan kommer det speciella med denna kille. Bakgrundsinformationen är att hans pappa kom hem med en batteridriven gris från London. Ni vet en sån där som grymtar och går framåt? Hur som helst. Elvin är lite misstänksam mot denna gris och han klättrar gärna upp i vår famn när grisen närmar sig. Om han däremot får titta på grisen på håll, så tycks han gilla grymtandet för han börjar digga i takt med grisljuden… Det ser hysteriskt roligt ut! Familjens tokigaste musiker.

Tandagnisslan

Mm, fullt ös är det. Och samtidigt försöker jag jobba, orka vara vaken på natten och sedan försöka sova på dagen när jag bara vill gosa med ungen. Hans ena framtand sprack igenom i förrgår och då var han vaken fyra timmar mitt i natten… Det är lite av ett töcken just nu, men åh så vi skrattar när han gör slängkyssar, blinkar och flirtar – då glömmer man hur trött man egentligen är.

Jag kommer att blogga fram till Elvins ettårskalas, sedan gör vi ett kalasartat avslut och tackar för oss på bloggen. Hoppas ni hänger med tills dess! Jag hoppas hinna visa er tipitältet, Elvins rum när det blir klart och allt vad vi nu hinner hitta på innan ett år blir fyllt.

Ingen nej-sägare

Ni som har små kottar hemma känner säkert igen sig i följande:

– Neeeej! Inte sladden! Neeej, inte den! Akta! Näääääj, inte där! Aj aj!

Det blir väldigt mycket nej, ibland säger man inget annat. Han tar smörkniven, han tar mitt glas, han drar i sladden, han klättrar upp på en stol, han rattar på spisen, han pillar i uttagen, han drar i håret och han trycker in sin tumme i mitt öga. Neeeeeeheeeeej!

Detta blir ju så trist och negativt i längden. Så vi har gjort upp en policy här hemma: välj vad som är värt att säga nej till. Vad kan hända om han får ta smörkniven eller om han drar i en sladd? Eller om han får tag i tidningen och slickar lite på den?
Vi försöker minska ner på nej så mycket det bara går. Har hans påhitt inga katastrofala följder så kan han väl få hålla på, och finns där risk för hans säkerhet så väljer man kanske eventuellt ett annat ord än NEJ och flyttar på honom och ger möjlighet till att göra något annat.
Det har faktiskt funkat, det kräver lite eftertanke och att man tänker efter innan NEJet flyger ut ur munnen, men det bidrar till så mycket trevligare atmosfär här hemma.

Man kan också eliminera många NEJ genom att ta bort saker som man vet att han gärna pillar på trots att han inte får. Sladdar kan gömmas, uttag kan barnsäkras, knivar hållas på avstånd osv. Om du hela tiden skriker nej kan det vara läge att fundera på om det är ditt eller barnets fel. Kan du förbättra/barnsäkra er omgivning så att man inte behöver gasta nej hela tiden?

Mormor håller oss sällskap när pappa är i London. Att Elvin kikar på tv tillhör ovanligheterna, vi har nästan aldrig tv:n på när han är vaken och tecknat mm får vänta tills han är ett par år gammal.

Får man ha ångest?

Tre saker orsakar mig ångest denna gråa morgon.

1. Att Mannen och hans sällskap hamnade bakom en hästtransport på vägen till flygplatsen och hade bara kommit ynka 20 km på 30 min…. Hinner de med flyget, tro? Och om de hinner med flyget, sitter det någon med ebola där?

2. Att ryssland eventuellt simmar i svenska vatten. Ska vi ha krig nu?

3. Ebola. Förut hade jag inte lyft ett ögonbryn men efter att jag blev mamma oroar jag mig hela tiden. Hur skyddar man sitt barn från allt ont?!?!

Det spädde ju på rädslan att det igår just när vi var på Arlanda landade en man där med ebolasymptom. Grattis. Det känns så overkligt, ebola var ett ord som vi lekte med när jag var liten. Typ ”har du ebola eller?” Nu är det svårt att ta ordet på allvar och ändå är jag rädd för det.

Motsträvig resa

Mannen åker till London med en polare i morgon. Vissa far medan andra stannar kvar…

Det har inte varit helt problemfritt, detta med London. Hans resesällskap höll på att inte hinna hämta ut sitt nya pass och vi skrattade lite åt hans sistaminuten-ish inställning. Meeen se det skrattet satte vi i halsen när jag, klockan 4.00 i lördags morse, kommer på med anledning av ett mail att Storbritannien inte ingår i Schengen och att min man inte kommer kunna resa dit med sitt internationella id-kort. Vilket han by the way inte ens ville ha, utan fick istället för ett pass pga fel som gjordes hos polisen. Detta id-kort är värdelöst!!!!
Och VAR skaffar man ett pass under helgen?!

Jo, man packar in en trött kvinna (mig) som jobbat natt, en lika trött unge (Elvin) och en irriterad man i en bil och kör 150km till Arlanda, betalar 980kr för ett rosa, provisoriskt pass (den är faktiskt jättefin) och så åker man hem igen medan det nu dödströtta barnet skriker halva vägen. Ingen jättekul söndagsutflykt, men vad gör man inte för att han, min fina man, ska komma iväg på sin resa.

Får jag en medalj för årets bästa fru nu? Hur som helst, i morgon åker han (om inga fler incidenter sätter käppar i hjulet) och jag stannar hemma med denna lilla underbara hockeyfrilla.

Mammahjärtat

Det har gått bra att börja jobba, men något inom mig stretar emot. Mammahjärtat?

Varje gång jag kliver ut genom dörren gör det lite ont, ett sting av längtan redan innan jag vinkat hejdå och ett sting av dåligt samvete trots att parveln ler, mår bra och älskar att vara med sin pappa. Förut hade jag inte kunnat förstå eller föreställa mig känslan men nu bär jag med mig den överallt. Det känns fel i hela min kropp att vara isär, om det nu kan förklara den komplexa känslan av det hela?

I kväll (påhejad av tillfällig sömnbrist) fick jag ett litet jag-är-en-usel-mamma-och-en-ännu-sämre-fru-bryt. Mannen tröstade medan jag fulgrät och sedan gjorde han mig en salamimacka som jag åt i sängen. Han är bäst, den där. Jag har två riktigt fina grabbar närmast mitt hjärta, vad mer behöver jag? Inget! Bara en occational salamimacka i sängen.

Du får mig att le

Nä ok, stryk det. Igår lärde han sig att gå med gåvagnen. Gå och gråta, men gå ändå.

Jag blir så full i skratt över den här lilla människan. Han pratar och pratar medan han tittar på mig och kisar och blinkar uttrycksfullt med ögonen, jag önskar så att jag förstod vad han berättar. Han gör alltid så när vi varit ifrån varandra en stund och jag är helt säker på att han berättar vad som har hänt under tiden.

Hur trött man än är så kan man inte låta bli att kväva ett fniss i kudden när man vaknar av att han sitter käpprätt i sängen och växlar frenetiskt mellan två nappar. Han har en i vardera hand och sedan stoppar han dem in och ut i munnen. Ser han att jag är vaken så får jag också smaka. Sötaste tokstolle!

Vi har en hög med sladdar och modem i hallen och dit kryper han gärna och meckar lite, fastän han vet att han inte får. Om vi kommer på honom och ropar ”AJ AJ!” så skriker han tillbaka och försöker hinna göra såå mycket bus med sladdarna han bara kan innan man når fram! Hela hans lilla kropp skakar av upphetsning och han skrattar hysteriskt medan han sliter och drar för kung och fosterland. (Självklart har vi skydd för instickshålen så att han inte blir electricuted…)

Som ettårspresent funderar jag på, eller nej, jag har bestämt mig för, att bygga en tipi åt Elvin. Han älskar att krypa in i vrån och under täcken och filtar, jag tror att detta kommer passa honom perfekt.
Vad ger ni era smågrisar i ettårspresent?

Vad han kan!

Nä, han kan inte gå, inte ens med gåvagn och han kryper helt ”fel” som min mamma brukar påpeka… (med kärlek och glimt förstås)

Men han kan så många andra söta saker och nya dyker upp varje dag. Min mamma har gjort några ramsor på finska med Elvin, bl.a en där ”kråkan kokar gröt”, då man alltså rör om i elvins handflata med ett finger och ”matar” sedan varje finger i takt med ramsan. Bara efter två gånger började han göra rörelserna till ramsan själv, han tittar storögd på en och börjar röra om med sitt pekfinger i sin andra handflata. Om man då hänger på och börjar med ramsan blir han överlycklig!

Han har börjat nicka ja och nej, speciellt när det gäller ost eller smörgås. Det räcker bara att han ser förpackningen så börjar han nicka. Sen kan man ju ha lite kul på hans bekostnad och ställa en massa frågor och se om han nickar eller skakar på huvudet… ”Är du mammas pojke?” ”Visst fiser pappa mycket?” och så vidare…

Igår var det fantastiskt höstväder och vi var nere i vår park för att fotografera min guddotter med familj. Jag passade på att fota de mina också och Elvin han var en fin assistent. (Pappa/son bilderna är från ett tidigare tillfälle)

Nattinatt

Ni är för underbara, tack för alla fina kommentarer i samband med mitt ”bloggavslutsbeslut” ❤️

Jag satt på toan igår (….) och tänkte på att jag skulle blogga om hur våra nattnings- och kvällsrutiner är nu för tiden, för den det nu intresserar. Jag vet att jag emellanåt desperat har googlat efter någon som kan tala om huuur alla andra får sina ungar att sova så kanske kan jag belysa samma fråga för någon annan. Jo, och så tänkte jag förstås att det är skönt att han sover relativt bra nu och att jag är relativt pigg…. Ni vet ju hur det alltid slutar när jag vågar tänka något sådant? Ja, i natt var han svårnattad och vaknade dessutom mitt i natten och höll låda i två timmar. Jag skyller på fullmånen, inte på att jag igen jinxade det genom att tänka så…

Elvin har hittar burklådan…

Nå, bortsett från i natt då så går våra nattningar som en dans. Jag tror att sist jag skrev om ämnet så hade jag slutat vagga/bära honom eftersom det var för tungt och att jag nattade honom i vagnen, visst? Det funkade bra tills han kom på hur kul det är att åla sig ut ur vagnen…
Som tur var började han somna snabbare, så jag/vi återgick till att vagga i famnen då det oftast bara tar 5 min och sedan lägger vi ner honom i spjälsängen. Det klarar till och med min rygg av.
Han får en flaska välling i famnen, på hans rum, nersläckt, så nynnar vi ”trollmors vaggvisa”. Efter flaskan vänder han sig alltid in mot min kropp, kurar ihop sig och somnar efter en stunds vaggande. Så mysigt, ofta lägger han sin lilla arm om min hals och drar mig närmare så att han somnar snosandes på min hals.

Louise Hallin sa något så fint i podden ”Pampers Barnvagnspromenader”, det är varje bebis rättighet att få somna vaggad i en famn med magen full av välling. Varför envisas vi svenskar med att ungarna så tidigt som möjligt ska lära sig att somna ensamma i en tom, kall säng? Jag har slutat sträva efter det!

Just nu sover han inne på sitt rum till ca midnatt, sedan vaknar han till och då bär jag in honom till oss. Där ligger han sedan i en liten soffa som står som förlängning till vår säng och sover oftast gott till 6-7.00 med några nappningar, även om han oftast stoppar in nappen själv. Ibland vaknar jag av att han ligger och sticker in sina små fingrar i min näsa…

Dagtid har vi ganska fasta rutiner som byggts upp baserat på vad han tycks vilja och behöva. Han sover två tupplurer, en på morgonen vid 9-10 (30-60min) och en på eftermiddagen vid 14.00 (1,5-2 tim) och sedan läggdags vid 19:30 ca.
Funkar toppen, det är inga tider som vi har bestämt och rutat in honom på, utan det är då han blir trött och behöver vila.

Så går det till på vårt ”Saltkråkan”.
Jag skulle också tala om att det har gått oväntat bra att börja jobba igen, gubbarna har det gott här hemma och nätterna har gått bra. Förutom att jag känt mig rentav schizofren på jobbet, längtat hem som en galning men samtidigt tyckt att det är skönt att jobba. Kluvet var ordet. Livet har gått in i en ny fas igen, vilket är spännande och kul. Lite ombytta roller med Mannen, alla sover bättre och alla är gladare på dagen. Allt blir enklare med tiden. Och tiden hörni, om ca en månade blir Elvin ETT ÅR! Aaah!

Vad jag önskar att jag hade vetat

När man väntar sitt första barn vet man inte vad det är man väntar på egentligen.

En ny liten människa, någon som kommer att vända ut och in på vår värld, någon som vi ska ta hand om och lära om livet, någon som eventuellt inte kommer att låta oss sova, någon som jag ska mata genom min kropp och någon som testar mig till min gräns.
Jo visst serru, sådant kan vara svårt att förbereda sig på. Det är också svårt att veta hur man själv reagerar, vad som blir svårt och vad som kommer att utmana dig.
Här kommer några saker som jag önskade att jag nu i efterhand kunde resa tillbaka i tiden och tala om för mig själv – både ytliga och djupa saker.

Jag skulle tala om för mig själv att inget är bestående. Till de nätter som jag grät av utmattning och undrade hur jag skulle överleva utan att någonsin mer få sova, önskar jag att jag kunde resa tillbaka till nu, klappa mig själv på axeln och viska att det kommer att bli bättre.

Till den slitna, ömma nya mamman som jag var, som inte vågade sova ordentligt i rädsla av att rulla på sin nyfödda bebis och klämma ihjäl honom, skulle jag vilja resa tillbaka i tiden och tipsa henne om en annan sorts säng; en Babybay
-säng som man ställer intill sin egen säng.

Jag skulle vilja uppmuntra mig själv som nybliven mamma att våga lita på sin magkänsla. Inte oroa sig så mycket, göra sitt bästa och stå för det. Amma så länge det känns bra, eller så kort tid som det känns bra. Lägga sitt barn för natten så tidigt eller så sent som man vill, göra det som funkar – inte det som man borde. Låta barnet sova inne hos er eller i eget rum, vagga till sömns eller amma till sömns, inte lyssna så mycket på trender, råd och bvc. Jag önskar att jag hade vågat följa mitt hjärta, jag visste bäst.

Jag skulle vilja resa tillbaka och slå mig själv som dödstrött, sliten och tjurig mamma på käften och säga BE OM HJÄLP, man måste inte klara allt ensam. Barnet far inte illa av att gå på vagnpromenad med något mindre känt ansikte i en timme så du får vila eller sova. Jag skulle också vilja peppa mig själv att kräva mina släktingar och vänner att ställa upp, att berätta om mina behov. Att våga lita på andra. Ingen är skapt att klara den första tiden ensam, så som jag trodde och tyckte att jag borde klara det.

Jag skulle vilja resa tillbaka och be mig själv att klä mig i något annat än för stora leggins. Fy! Men jag minns att jag knappt såg vad jag drog på mig, det hade likväl kunnat vara farfars gamla kalsonger – så trött var jag. Om jag knappt har tid att sminka mig nu, så kan jag väl inte kräva att jag skulle ha brytt mig mer då…?

Det allra viktigaste jag skulle vilja tala om för mig själv under min tidsresa bakåt, är att låta saker och ting ha sin gång. Allt löser sig med tiden! Det ordnar sig, det blir bra, stressa inte, du blir en bättre mamma för varje dag som går och ditt barn utvecklas hela tiden och orosmoment byts ut mot framgångar och glädje.