Mammahjärtat

Det har gått bra att börja jobba, men något inom mig stretar emot. Mammahjärtat?

Varje gång jag kliver ut genom dörren gör det lite ont, ett sting av längtan redan innan jag vinkat hejdå och ett sting av dåligt samvete trots att parveln ler, mår bra och älskar att vara med sin pappa. Förut hade jag inte kunnat förstå eller föreställa mig känslan men nu bär jag med mig den överallt. Det känns fel i hela min kropp att vara isär, om det nu kan förklara den komplexa känslan av det hela?

I kväll (påhejad av tillfällig sömnbrist) fick jag ett litet jag-är-en-usel-mamma-och-en-ännu-sämre-fru-bryt. Mannen tröstade medan jag fulgrät och sedan gjorde han mig en salamimacka som jag åt i sängen. Han är bäst, den där. Jag har två riktigt fina grabbar närmast mitt hjärta, vad mer behöver jag? Inget! Bara en occational salamimacka i sängen.