Vad jag önskar att jag hade vetat

När man väntar sitt första barn vet man inte vad det är man väntar på egentligen.

En ny liten människa, någon som kommer att vända ut och in på vår värld, någon som vi ska ta hand om och lära om livet, någon som eventuellt inte kommer att låta oss sova, någon som jag ska mata genom min kropp och någon som testar mig till min gräns.
Jo visst serru, sådant kan vara svårt att förbereda sig på. Det är också svårt att veta hur man själv reagerar, vad som blir svårt och vad som kommer att utmana dig.
Här kommer några saker som jag önskade att jag nu i efterhand kunde resa tillbaka i tiden och tala om för mig själv – både ytliga och djupa saker.

Jag skulle tala om för mig själv att inget är bestående. Till de nätter som jag grät av utmattning och undrade hur jag skulle överleva utan att någonsin mer få sova, önskar jag att jag kunde resa tillbaka till nu, klappa mig själv på axeln och viska att det kommer att bli bättre.

Till den slitna, ömma nya mamman som jag var, som inte vågade sova ordentligt i rädsla av att rulla på sin nyfödda bebis och klämma ihjäl honom, skulle jag vilja resa tillbaka i tiden och tipsa henne om en annan sorts säng; en Babybay
-säng som man ställer intill sin egen säng.

Jag skulle vilja uppmuntra mig själv som nybliven mamma att våga lita på sin magkänsla. Inte oroa sig så mycket, göra sitt bästa och stå för det. Amma så länge det känns bra, eller så kort tid som det känns bra. Lägga sitt barn för natten så tidigt eller så sent som man vill, göra det som funkar – inte det som man borde. Låta barnet sova inne hos er eller i eget rum, vagga till sömns eller amma till sömns, inte lyssna så mycket på trender, råd och bvc. Jag önskar att jag hade vågat följa mitt hjärta, jag visste bäst.

Jag skulle vilja resa tillbaka och slå mig själv som dödstrött, sliten och tjurig mamma på käften och säga BE OM HJÄLP, man måste inte klara allt ensam. Barnet far inte illa av att gå på vagnpromenad med något mindre känt ansikte i en timme så du får vila eller sova. Jag skulle också vilja peppa mig själv att kräva mina släktingar och vänner att ställa upp, att berätta om mina behov. Att våga lita på andra. Ingen är skapt att klara den första tiden ensam, så som jag trodde och tyckte att jag borde klara det.

Jag skulle vilja resa tillbaka och be mig själv att klä mig i något annat än för stora leggins. Fy! Men jag minns att jag knappt såg vad jag drog på mig, det hade likväl kunnat vara farfars gamla kalsonger – så trött var jag. Om jag knappt har tid att sminka mig nu, så kan jag väl inte kräva att jag skulle ha brytt mig mer då…?

Det allra viktigaste jag skulle vilja tala om för mig själv under min tidsresa bakåt, är att låta saker och ting ha sin gång. Allt löser sig med tiden! Det ordnar sig, det blir bra, stressa inte, du blir en bättre mamma för varje dag som går och ditt barn utvecklas hela tiden och orosmoment byts ut mot framgångar och glädje.