Vecka 21 – Kalabalik i badet

Hej på er! Bloggen har blivit lite lidande sen jag började skriva på min bok, orden och tiden räcker helt enkelt inte till. Eller ord finns det ju alltid, men inte i intressanta konstellationer.

Den här veckan har startat i bojkottens tecken. Jag bojkottar vågen ytterligare en vecka och tillsammans med Mannen bojkottade vi alla hjärtans dag. På förmiddagen var vi och motionsimmade ett x antal längder i badhuset och sedan åt vi lunch på stans enda indiska restaurang. Ett ganska nedgånget ställe men med god mat – ända tills igår i alla fall. Vi åt tikka masala i vanlig ordning och efter många frågetecken lyckades jag få en hel portion ris och en halv portion tikka masala… Det är inte alltid lätt att göra sig förstådd, ser ni. Hungriga efter morgonens motion slevade vi i oss maten, gott sa Mannen. Sen satte vi oss i bilen och åkte hemåt när min tikka masala plötsligt begärde expressvägen ut igen! Det var bara att gasa, slira och tuta hela vägen hem, bunkra sig på toaletten och hoppas på det bästa. Nå, tikkan hade bråttom ut och sedan sov jag i nästan tre timmar. Trots allt orkade jag sedan ta mig till jobbet och hålla mig vaken hela natten lång. Puh.

För att återgå till badhuset igen så har det förvandlats till ett dårhus. Två förmodligen nyanlända herrar från något fjärran land stegar in i genomskinliga vita shorts och tittar frågande på alla medelsvennsons som simmar runt i bassängen efter de oskrivna reglerna: inte allt för nära varandra, utan att plaska för mycket och runt, runt runt, längd efter längd. Alla i samma riktning, fint och prydligt. Den ena herrn dippar tårna i poolen och utrbister:

- Galllllld (kallt?) GALLT! GALLT!

Den andra herrn rynkar på ögonbrynen och tycker att han ska liva upp stämningen lite, dyker ner mitt i motionscirkeln och krålar fram och tillbaka som en galning. Alla blir livrädda och nerblötta, stirrar förskräckt på herrn som stannat i ena änden av bassängen med en min som säger ”I’m the King of the bassäng!” Tanterna skakar bort vattendroppar ur sitt permanentade hår och jag glor irriterat på honom, vad gör han?! Här simmar vi åt HÖGER, sedan tillbaka på VÄNSTER. Vi skvätter inte vatten på varandra! Han kliver upp ur bassängen fullständigt omedveten om att varenda kotte har simmat över till bassängens andra sida, han har nu hela motionslängden för sig själv. Men nej, han vill ha sällskap. Med ett beräknat plask gör han sedan en volt rakt ner mellan två simmande kvinnor som skriker till i panik. JÖSSES! Nu kan jag inte låta bli att fnissa lite, igen har alla simmat tillbaka till motionsspåret och lämnat Herr Plask ensam. Han är som en piraya som alla flyr ifrån. Lycklig hänger han vid bassängkanten och ler fånigt, glad över att ha fått till en snygg volt. My goodness…. Ja, det är alltså farligt att simma i den här stan. Fast rätt kul också, gratis underhållning så att säga!

På matfronten har jag hamnat lite ur fas på grund av en massa jobbnätter. Jag har sovit dåligt på dagen och sedan har allt gått åt pipsvängen. Magen krånglar, kurrar och kräver en massa saker. Igår blev jag så hungrig på jobbet att jag hade kunnat äta upp ett kadaver om sådana hade funnits till hands! Idag smög hungern på mig igen när jag storhandlade på Willys, vilket slutade med ett panikinköp av Kellogg’s Rice crispies Squares. Det kändes ungefär som att äta en halv gräddtårta med kolasås på och jag antar att den innehöll ungefär lika mycket kalorier också – men jag blev lurad av att den låg på hyllan tillsammans med hälskokost och nutrilett-bars! I min brådskande hunger trodde jag att det var något nyttigt mellanmål jag köpte…

Katten ansåg väl att vi ätit lite dåligt under helgen för i morse levererade han en djupfryst mus till vår dörr. Så omtänksamt!

OCH SÅ FRÅGAN IGEN: VILKA HÄR SKA TILL LIVSSTILSSKOLAN DEN 5-6 MARS? Lämna ett avtryck, det vore roligt att veta

Vecka 20 – Vägdag, och vet ni vad?

…. Jag tänker inte väga mig! Jag gör revolt! Jag tänker väga mig nästa vecka istället! Känner mig oerhört busig som bryter mot mina egna regler, öh!

Två ägg guppar upp och ner i kastrullen, de låter ”tuk tuk tuk tuk” i det kokande vattnet. Det fick mig att tänka på att det snart (snart….?) är påsk och att det då finns Cloettas Dragéägg till salu i affärerna. Det är mitt absoluta favoritgodis och jag vet inte hur jag ska klara mig igenom en påsk utan att äta dem?! För jag vill inte gå så långt i regelbrytar-andan att jag bryter Mannens och mitt godisstopp som skall vara fram till semestern. Och fram till vems semester, förresten? Min börjar redan vecka 26 medan Mannens börjar vecka 29. Det blir ingen gemensam semester i år alls (gråter blod) och då tycker jag nog att jag ska få äta godis redan vecka 26. Jag ska hamstra dragéägg och ha ett dragéägg-race på måndag vecka 26. Så det så.

För mer än ett år sedan kånkade jag med mig tre stora ikea-kassar med för små kläder till jobbet och delade ut dem bland mina nätta små arbetskamrater. Då hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle bli smal, det var lika bra att ge bort kläderna som bara hånlog mot mig i garderoben. Idag ångrar jag mig bittert! Tänk vad kläder jag hade haft nu om jag inte hade gett bort dem! Igår hittade jag dock en bortglömd liten tvättkasse med sommarkläder längst in i förrådet, dem ska jag gå igenom idag och se om det är något att ha. Hoppas hoppas! Nog för att det är roligt att köpa nya kläder, men det blir ansträngande för plånboken kan jag tala om. Just nu har jag bara ett plagg i garderoben som jag inte kommer i ännu, resten är perfekta eller liiite för stora. Det gapar tomt där inne nu för jag kånkade med mig en jättekasse med för stora kläder till Göteborg förra helgen. Jag hoppas att jag inte står inför samma dilemma igen om ett år: För ett år sedan gav jag bort alla mina för stora kläder för jag tänkte att jag aldrig mer skulle bli tjock. Men nu önskar jag att jag inte hade gjort det…..

Nu måste jag få recensera två mellisar som jag har provat. Det första var Reztart bar och den såg så fräsch och god ut att jag köpte två på en gång. Men ack, den smakade riktigt nasty och hade en konstig konsistens, jag kunde inte äta mer än en tugga. BLÄ för Reztart. Sedan provade jag Danio´s mellanmål med vaniljyogurt och musli, det var supergott! Något sött för min smak, kanske, men jättegott. Det tog bort både sötsuget och hungern! Perfekt!

Jaha. Så för att summera den gångna veckans strapatser med minimagen så kan jag väl säga att jag är dålig på att dricka vatten just nu. Jag glömmer, struntar i. För det andra har jag inte vågat mig till badhuset ännu eftersom magsjukan fortfarande härjar men jag planerar att simma den här veckan, motion är ju så bra för knoppen också. Jag glömmer fortfarande att ta mina tabletter trots att jag har en dosett som ligger framme! Tar dem ungefär varannan dag och hoppas att det räcker. Min mage envisas fortfarande med att skicka maten upp och ner i strupen en stund efter att jag har ätit, och det har hänt flera gånger att jag vaknar av en uppstötning. Fortfarande inga sura sådana, men det är lika äckligt ändå. Det är väl vad som händer på den fronten.

Och till slut, här kommer två bilder på mig när jag var som smalast för ca 4 år sedan. Dessa är min motivation, dit ska jag igen. Och vet ni, nu är det inte långt kvar

Vecka 13 – 3 MÅNADER SOM OPERERAD!

Idag ”firar” jag min tremånadersdag som sleeve-opererad! Helt otroligt vad snabbt det har gått och jag kan knappt tro att jag är endast 1,1 kg från mitt ”halvvägs-mål” som är 15 kg. Sen har jag lika mycket kvar till normalvikt!

I morse låg jag i sängen och funderade på om jag skulle hoppa över vägningen helt och hållet, för det kändes som om inget hade hänt. Kanske vänta till julafton? Eller nyårsafton? Men så tog jag mig i kragen och trippade upp med en yrvaken katt i släptåg och ställde mig på vågen. - 1,2 kg! TACK! Sammanlgat har jag nu tappat 13,9 kg! Vägde katten också, han väger 5 kg. Ungefär som en julskinka… Detta innebär att jag är ca 1,1 kg från mitt mål som var – 15 kg till jul. Men det är helt ok, jag är ju nästan där. Plötsligt känns det inte alls omöjligt att ha kommit ner till 70 kg till sommaren! Känslan går inte att beskriva, det är som om en omöjlig dröm faktiskt håller på att gå i uppfyllelse, några hekto eller kilo åt gången. Tänk att jag har tappat en sån där stor fisk i fett, det är en redig fettklump mindre på kroppen. Det tänker jag på när jag går i trappor. En fet fisk mindre…

Ja, så tre månader har gått sedan Dagen D och jag har:

…inte ångrat mig en enda gång ännu
…lärt mig att mat inte är allt här i livet
…tappat 13,9 kg och 20 cm runt midjan
…kunnat äta lite av allt som jag har önskat
…kommit i kläder som jag inte har haft på flera år
…börjat känna igen mig i spegeln igen
…lärt mig att äta med måtta och vara nöjd o mätt

Listan skulle kunna bli lång, men det blir bara en sammanfattning av allt som jag redan har skrivit om i mina inlägg genom månaderna. Allt som allt är jag supernöjd och glad att jag vågade ta steget till operation och äntligen få kontroll över mitt liv och mitt ätande. Jag ser fram emot att kunna gå i sköna, tunna sommarkläder utan att det skaver mellan låren och utan att svetten rinner som bäckar på ryggen, jag ser fram emot att en dag skaffa barn utan att smälla upp som en ballong och att sedan orka leka och vara en aktiv mamma till barnet, jag ser fram emot en framtid utan fetmarelaterade sjukdomar och framför allt ett längre liv! Lyckan görs inte genom en operation, men det ger definitivt en högre livskvalitet och möjligheter till ett bättre liv.

GOD JUL på er alla, ha det nu riktigt underbart och njut av vårt vinterlandskap, samvaron med nära och kära – och njut av den goda julmaten UTAN dåligt samvete!!! Det tänker jag göra.

Vecka 12 – Sur middag

Jag har halkat lite efter med blogginläggen, det har varit fullt ös medvetslös i över en vecka. På ett positivt sätt, för det mesta – jag älskar att baka och förbereda julen. Men så har jag också jobbat en massa extra, vilket inte är så kul just nu men så har man en större lön att se fram emot i januari.

Vägningsdag som vanligt igår och inga storsummor där, -0,6 kg. Jag har ätit ovanligt dåligt den här veckan, har inte haft någon större aptit och brådskan och alla mina extra-nätter på jobbet har ställt till det lite. Jag har bakat en massa julgodis och en saffrans-cheese cake men har verkligen inte ätit alls mycket av något själv. Frukost har bestått mest av en kaffekopp och mellis av en handfull nötter eller en apelsin.

Jag behöver inte längre hålla koll på klockan för att komma ihåg att äta, min kropp har ställt in sig på att pracka på mig en hemsk hunger med 2,5 – 3 timmars mellanrum. Jag skulle nästan kunna ställa klockan efter min mage, den börjar kräva uppmärksamhet ganska exakt efter den tiden. Vilket jag tycker är skönt, det går liksom per automatik.

I lördags var vi ute och åt med några vänner. Vi fick några skivor hembakat bröd och tapenade innan maten och jag åt en liten, liten bit tillsammans med några klunkar rött vin. Ni som har följt min blogg vet att mina omeprazol (mot magsyra) tog slut och att jag inte hade hunnit hämta ut några ännu…. och då kan ni ju räkna ut att min tomma mage inte riktigt uppskattade denna behandling. Jag sippade på vinet och pratade med min vän när jag plötsligt, HELT utan förvarning, fick en så stor och sur uppstötning att jag med nöd o näppe hann sätta handen framför munnen och stoppa…missödet, eller vad man ska kalla det för. Jag började hosta och höll på att kvävas, så oförberedd var jag. Tappade till och med rösten, så surt var det…. Ursäkta den utförliga beskrivningen, men jag har ju lovat att vara ärlig och inte finmåla detta med att vara opererad! Tur att det var nära vänner som satt där med oss… Hur som helst, jag åt min middag med hes hals och något sur mage, men kvällen gick bra sen ändå. Nästa dag åkte jag DIREKT till apoteket och införskaffade ett jumbo-paket omeprazol….

I motsats till alla som hatar julstressen och allt som har med julklappar, mat och bak att göra så gillar jag tiden innan julen. Julafton är alltid ett antiklimax som jag skulle kunna hoppa över eller tillbringa ensam med min man framför den öppna spisen eller varför inte på ett romantiskt hotellrum i London – så därför har jag bestämt mig för att njuta av julen INNAN julen, dvs alla förberedelser, glöggfester, konserter, lucior, bakning, knäckkokning, pepparkakshuspyntning och julklappsjakten. Det är i den fasen jag är nu, jag stressar i positiv bemärkelse och njuter av det

Jag börjar tveka att jag når mitt -15 kg mål till jul, men det känns helt ok. Nu ska jag bara njuta av min favorithögtid! Ikväll blir det gen.rep inför lördagens julkonsert. Happy Holidays allihop!

 

Vecka 10 – hårigt värre

Jag kan knappt fatta att det redan har gått 10 veckor. Och att det snart är jul. Vart tar tiden vägen?!

Kilona vet jag inte heller var de tar vägen, men bort från mig i alla fall och det är huvudsaken. Hoppas ingen annan stackare får dem… Men vågen visar: – 1 kg. Jaha.

Nu när jag kommer ihåg ska jag återkoppla till kiwi-historien. Jag köpte kiwi och åt kiwi och blev bubblig och konstig i magen, men det gjorde inga underverk som jag så väl hade behövt. Men nu när jag har tagit järntabletterna mer sällan än jag borde, så har magen funkat ok. Hellre lite järnbrist än….än…brist på toabesök så att säga.

Jag har även fått flera frågor gällande håravfall. Och jag kan inte säga att jag skulle ha märkt av det, mitt hår verkar sitta där det sitter. Jag önskar att t.e.x. håren på benen kunde drabbas av lite håravfall, armhålorna skulle också kunna drabbas av en liten släng, men nej. Mina naglar mår bra och växer så det knakar, håret sitter på skalpen och kammen drar inte mer sig mer strån än vanligt. Så är det i mitt fall!

Nu har lönen äntligen kommit och idag bär det av till Willys för storhandling. Förra månaden fick jag för lite lön pga ett fel när det gällde min sjukskrivning i samband med operationen, på papper var jag sjukskriven i 4 veckor istället för de 2 som det var i verkligheten, vilket medförde en hel del förlust i pengar. Så nu ska det handlas KÖTT KÖTT KÖTT, ska bli så gott efter flera dagar på kolhydrats-diet… Gröt, knäcke och fil har utgjort största delen av min kost, vilket inte är bra. Men ikväll blir det lax, potatis och kall sås och resten av månaden blir det väl skinka, höhö….

I fredags var vi på date med min man (ja, man ska gå på date även när man är gift!) och vi provade ett nytt italienskt ställe här i stan. Oh vad det var mysigt och gott! Är ni i krokarna så besök Trattoria Biscotti. Hur som helst så tryckte jag som vanligt upp mitt ”jag är opererad-kort” i ansiket på servitören som såg lika förvirrad ut som de alltid gör (kisar, lutar sig närmare, försöker läsa, ser ut som ett frågetecken, ler lättat när jag istället säger att jag vill ha en mini-barnportion) och så fick jag en otroligt stor liten portion. Orkade knappt hälften och log lite generat när servitören plockade undan. Men gott var det, det är roligt att kunna äta ute även om det alltid uppstår en frågande tystnad kring mitt ”jag är opererad-kort”. Jag ska nog sluta visa den och bara be om en barnportion från och med nu….

Det hala vädret har orsakat mig lite smärtor i magen. Jag antar att man spänner sig mer än vanligt när man är ute och går, och innan helgen fick jag jätteont på vänster sida av magen, i höjd med op.ärren. Det liksom klickade så där som leder kan göra, nånstans långt inne i magen och gjorde ont när jag rörde mig. Det gick så långt att jag ringde CFTK och undrade om jag hade fått bråck eller nåt, men de lugnade mig med att det förmodligen var musklerna som spökade. Nu är det dock borta, så jag tror att de hade rätt. Bäst att skaffa sig såna där halk-grejor till skorna som pensionärerna går runt med….

Inget mer att rapportera just nu, blir säkert nåt mer inlägg senare i veckan. Ta hand om er nu, alla ni opererade, o-opererade, tjocka, smala, långa, korta -ja även ni lchf:are

Vecka 8 – minus 10 kg!

VILKEN LJUVLIG MORGON! Solen skiner, frosten glimmar och katten ger mig en puss på näsan. Och vågen visar -10 kg!

Idag tänker jag fira 10-kilos jubileum (-1,4 denna veckan). Ni kan inte ana vilken lyckokänsla det är, jag kan själv knappt tro att det är sant! Jag visste när jag hade bestämt mig för operation att denna dag skulle komma men åh så roligt det är nu när den är kommen! Tio mjölkpaket mindre att bära på, tjugo smörpaket mindre att kånka runt, 5 mjölpåsar mindre att bli tyngd av. Det går inte att beskriva, jag känner mig lätt som en fjäder idag

Jag lägger upp lite bilder senare idag, måste bara visa hur stor min gamla vinterjacka har blivit. Dessutom blev jag tvungen att kassera en jättefin bh idag för den var helt enkelt alldeles för stor! Synd, för den var fin – men ack så ljuvligt ändå

Så vad har hänt med kroppen nu när den är 10 kg lättare? Om vi börjar inifrån och ut, så mår min mage så mycket bättre nu än den gjorde innan op. Min ”obotliga” IBS (irritable bowl syndrome) känner jag inte av längre, vilket var ett utav mina mål med operationen. Rent mentalt mår jag också bra, jag har inte haft några problem att hantera min nya mage eller min nya spegelbild, även om den kanske inte har förändrats så drastiskt ännu. Fysiskt börjar även jag själv märka skillnad nu. Kläderna sitter lösare så klart, men jag märker också att korvarna runt midjan och magen är mycket mindre, min överkropp från midjan och uppåt ser så gott som normalviktig ut och jag börjar känna lite ben igen (haha, alltså benen vid halsen,  revbenen och höftbenen). Mina lår har smalnat avsevärt och armarna med. SYND att jag inte mätte dem från början!!! Några dagar sen insåg jag att ”julgranen” på ryggen, ni vet – den är borta! Inga stora valkar som putar ut under bh-bandet.

Jag är min mor och far för evigt tacksam för den fantastiska DNA de har gett mig när det gäller min hud. Den har dragit ihop sig med varje kilo som försvunnit och jag har inget häng nånstans. Visst har de feta partierna blivit lösare, men jag är helt hundra på att ju fler kilon försvinner, desto fastare kommer det att bli för min hud är verkligen fantastisk. Det hänger inte ens under armarna!!! DET kan man kalla för mirakel, haha…Ytterligare ett mirakel är att jag än så länge har fått behålla tuttarna också, utan några större förändringar åt det sämre hållet. Vi får se vad de säger efter nästa 10 kg….

Motion och träning då? Vardagsmotionen har minskat i takt med att snön och regnet kom och så fick jag ett brev från Itrim att de har gått i konkurs! Vilken otur man har! Jag var så taggad att börja träna där igen. Så min motion de senaste två veckorna har varit lika med noll. Fy skäms. Så nu funderar jag på nya möjligheter. Jag skulle vilja börja gå på spinning på Friskis&Svettis men är inte helt hundra på att jag pallar det än för det är rätt tufft. Jag gick på spinning flera år sedan och jag minns första gångerna som hemska tortyrpass där man nästan svimmade av cykeln. Men om jag trampar sittandes och sakta, sakta tränar upp kondisen igen så kanske det går… Jag ska fundera på det. Simning är ett annat alternativ, ska även kolla upp vad det kostar.

Hoppas det har gått bra för alla er andra som har opererats och till er som funderar på det säger jag bara: GO FOR IT! Det bästa jag nånsin har gjort! Nu ser ju självklart allas historier olika ut och jag är väl medveten om att jag har haft en himla tur och hjälp ovanifrån med allt för det har gått så himla bra – men ändå, jag skulle ha gjort om det även om det hade inkluderat fler motgångar.

Ha en underbar vecka!

Vecka 4 – Förlorade centimeter kommer aldrig igen!

Hej på er! Nu är jag hemma och mitt i vardagen igen efter en underbar helg i Sälen. Jag antar att motionen och sötsakerna under helgen tog ut varandra och vågen visade som den brukar i morse = -1kg.  Sammanlagt -7kg hittils, på en månad alltså.

Jag plockade fram måttbandet igen, senast mätte jag 7 oktober. Sen dess har jag minskat ytterligare 7cm runt midjan (HELT OFATTBART), sammanlagt 12 cm sen operationen. Höften var bara 2 cm mindre än förra gången, sammanlagt 8 cm mindre sedan operationen. Såna siffror gillar jag Nu ångrar jag att jag inte mätte lår, armar och bröst direkt efter operationen, det skulle ha varit intressant att se vad som händer.

Som jag skrev från Sälen så känner jag mig oförskämt normal när det gäller maten. Min mage har inte protesterat över något nytt som jag har infört och bubblandet har minskat avsevärt. Jag har svårt att äta min mat utan att dricka något till och då vet jag att det bubblar extra mycket, jag borde låta bli att dricka direkt efter. Det blir liksom droppen för magen,  känns som om maten börjar vandra uppåt i matstrupen.

Jag har inte så mycket mer att rapportera just nu, förutom en sak helt OFF TOPIC, att vår katt lämnade en 3cm lång bit bandmask i vår säng i morse. ÖRK! Snabbare har jag nog aldrig sprungit in i duschen och iväg till apoteket, en timme senare har katten fått sin masktablett och nu väntar vi på att han ska göra sina ”behov” och trycka ut den förbannade masken ur magen. Vidrigt! Jag är mer rädd för maskar än för ormar och andra kryp, då kan ni ju kanske se framför er hur snabbt jag tog mig upp ur sängen…

Ha en skön höstvecka allihop! Nu ska jag göra i ordning sidan ”vikten i bilder”, ber om ursäkt att det har dröjt så länge. MEN NU! Bättre sent än aldrig, som sagt.

Dag 2 efter op – Hemma igen! Nya livet börjar nu!

kl 14 torsdag;

Åh vad det är skönt att vara hemma. Men jag saknar en säng där man kan höja huvudändan, det skulle vara fint. Det gör lite ont i magen när man ska ta sig upp från sittande och speciellt liggande. Men det blir nog bättre. När jag kom hem, skjutsad av mor och far, kände jag direkt i dörren att det doftade blommor!

ser ni min actimel i bakgrunden?

Och helt rätt, min älskade man hade lämnat en stooor bukett blommor, ett kort och ett litet paket på bordet. I paketet fanns ett par oerhört vackra örhängen, de var såå fina. Det var både en bröllopsdagsgåva och en välkommen-hem-krya-på-dig-gåva, han är helt underbar min gubbe! Nu blir det vila resten av dagen, bilresan tog på krafterna även om den gick bra och smärtfritt. Det gick dessutom nästan 3 timmar mellan mina matmål och det kändes, jag blev skakig och illamående när jag kom hem. Snabbt (eller så snabbt det går) åt jag en actimel och 1dl filmjölk och så mår jag finfint igen, det gäller att hålla mattiderna! *rap*

Från och med nu märker jag mina inlägg med hur många dagar det har gått sedan operationen, som idag är det dag 2. På så sätt är det enklare att se hur lång tid det har gått och vad som har hänt på viktfronten. Jag kommer att väga mig en gång i veckan till en början, sedan kanske varannan vecka. En gång i månaden lägger jag även upp mina mått, hur de har förändrats sen vi gjorde invägning och inmätning på CFTK. Så, då startar vi på allvar! Häng på!

20 september – stress, glädje, gas och choklad

06:37
Då var det dags. Sitter på tåget, trött och illamående på väg
mot Stockholm och CFTK. Jag ser ut som en självdestruktiv tonåring
med svettband runt handlederna; fast mina döljer inga sår utan
fungerar som ”åkband”, alltså mot illamående! Jag får tvångstankar
att förklara för mina medpassagerare.

"sea band" mot åksjuka

- Det är åksjukeband, jag har inte använt rakblad…eh… Vilka sjuka tankar! Det måste vara pga en dålig nattsömn och det faktum
att jag, nattjobbaren, var tvungen att vakna innan 06:00. Och här sitter jag baklänges och åker mot Stockholm och hoppas desperat att
åksjukebandet funkar… Fy för att fasta på morgonen, länge leve frukost!

07:00
Oh nej! Jag glömde min vattenflaska hemma! Mackan och iskaffet i
väskan kallar på mig när törsten smyger på. Och jag fick en
levande ”askkopp” i sätet bredvid mig från Strängnäs. Men jag tror
att åksjukebandet funkar… jag mår inte illa än i alla fall.

08:23
Framme, efter att ha gått vilse och kommit in genom fel ingång rakt
in på vårdavdelningen på CFTK. Blir av med lite blod, svettig som en
gris efter att ha stressat hit med mobil-gps i högsta hugg! Ändå
gick jag fel. Skyller på stress.

08:49
Korta samtal med psykologen (vilken rar tjej!) och dietisten. Upp på
vågen och antalet procent kroppsfett visar på 47%.  Undrar för mig själv
vad den egentligen ska ligga på. Förmodligen INTE på nästan
hälften… Ut i väntrummet igen och hej hej jag har hällt ut mitt kaffe i
handväskan! Grattis…

09:04 *fniss* Känner mig som ett barn som ska få världens julklapp!
Samtalet med narkosläkaren fick mig att tänka på just det:
jultomten. Han var så snäll o trevlig som herrn med röd toppluva och
talade om vilka roliga mediciner jag ska få imorn innan och efter operationen. Det känns jättetryggt och skönt. Förutom att jag måste injicera mig själv i magfettet med en kanyl ikväll… Imorgon
ska jag hälla i mig en påse tabletter 2 timmar innan op, de ska göra mig lugn, trött och dåsig. Tur att jag inte ska köra! Och så fick jag en komplimang.

- Och du röker inte, det syns för du ser så fräsch ut. Så ser man inte ut om man röker. Tack, sa jag!

09:56
Ett trettiosekunders samtal med självaste Docent Dag Arvidsson, men  han hade inte så mycket att tillägga mer än att vi ses imorgon. Nu är klockan snart 10, undrar vad som ska hända under resten av tiden fram till kl 2? Fint ställe det här, förresten. Men kaffet smakar
lika illa som hos landstinget…

12:09
Sitter på Sandy’s, sista lunchen innan operation: tonfisk baguette + cola light.
Dagen på CFTK avslutades med samtal om kosten tillsammans med dietisten

medicinskåpet får sig ett lyft...

Jeanette. Vilken härlig personal! Jag och ytterligare två som också ska opereras imorgon begav oss mot närmsta apoteket på Odenplan för att hämta ut smärtstillande, sprutor och allehanda vitaminer. Notan landade på runt
900:-. Autch! Därför blev det ingen shopping idag. *bitter*

13:16
Med andan i halsen o svetten rinnande för andra gången idag hoppade
jag i sista minuten på tåget. In på en toa (som för övrigt var ur
funktion, STOR lapp på dörren!), ut o hitta en plats och SABLAR var är
min biljett?! Den var ju i fickan när jag gick in på toan! Men nu är
den putsveck. Hur gick det till…? Snälla konduktören trodde mig o
jag slapp betala dubbelt. Tack!
Rotar i min apoteket-säck (ja, säck! Full med mediciner!) och ojar
mig över utgiften. Nu måste jag relax en stund och så hem och vila, alla intryck har gjort mig så trött. Det blir nog en sista marabou choklad idag också, utifall att jag råkar ut för  samma sak som bloggaren ”viktopererad”, vars smakförändringar efter operationen fick choklad att smaka blod…

15:18 Hemma igen. Försöker få grepp om allt man har tagit in idag, men det är så mycket. Min bild av CFTK efter idag är att de är oerhört professionella, kliniken är superfin och omvårdnaden verkar toppen. Jag känner att jag är i trygga händer och fortfarande är jag inte nervös. Det enda som känns obehagligt är tanken på att jag ska ”pumpas” upp med gas (i magen) så att de kommer åt att operera och se bättre. Sen ska den där gasen ut och det brukar vara lite jobbigt, har jag hört. Man kan även få rätt ont i bröstkorgen och ända upp till nacken om man har otur – allt på grund av denna gas. Men va’sjutton, det är övergående! Och dietisten Jeanette gav oss tillåtelse att fisa och rapa så mycket vi vill..

Världens godaste mat

Min sista måltid ikväll kommer att vara – inte oxfilé, inte pizza, inte kebab, inte hamburgare… MEN: ugnspannkaka med bacon och lingonsylt! Mmm, gott. Vem vet när jag kan äta pannkaka igen?

forts. 16 september – BILDER!

Efter att ha surfat runt på massor av gastric bypass-bloggar (har inget för mig idag…) bestämde jag mig för att ändå våga ”visa mig” för jag antar att före-och-efter-bilderna blir intressantare med ett ansikte istället för en suddig fläck där ögon och mun borde synas.

Så här kommer då ett litet utplock av bilder av mig under det senaste året. BMI på dessa bilder ligger runt 35-36. Ni anar inte hur svårt det var att hitta helkroppsbilder på mig, men här är några…

Januari 2010

April 2010

Juli 2010

dåligt klädval avslöjar sanningen... Augusti 2010

Hej! Det här är jag!

Ja, där har ni sanningen. Mer eller mindre smickrande… :/ Tack för idag!

1 September – Kallelse till operation!

Igår kom då den officiella kallelsen till operation, fakturan och en hel bibba med kostinformation. Nu gäller det att läsa, läsa och läsa. Detta blir ju mitt nya liv!

Min första tanke efter att ha läst igenom kostinformationen var att det kanske vore enklare att bara förbli tjock och få äta det man önskar. Enklare, ja. Men värt det? Nej. Den tanken hann bara flyga genom huvudet innan jag tog mig till sans. Nu ser jag fram emot operationsdagen och önskar att jag redan var där, att vänta är inte min starka sida! Jag vill påbörja mitt projekt nu, idag.

Jag har inte vältrat mig i några matorgier eller moffat mer godis och gott än vanligt. Det är den vanligaste frågan jag får faktiskt, om jag känner press att äta en massa sådant som jag sen inte kan eller får äta. Men nej, det gör jag inte. Jag har bakat ett par gånger mer än vanligt och det kan hända att jag har unnat mig en chokladbit mer än jag skulle ha gjort i normala fall, men inte mer än så. Jag ser fram emot ett nytt, hälsosamt liv och nya matvanor eftersom jag tycker om nyttig mat, frukt och grönsaker. Jag äter hellre frukt än godis, tro det eller ej. Jag vet bara inte hur det blir med maten till min stackars man, jag känner på mig att jag inte kommer ha någon större lust att stå framför spisen och laga mat när jag själv kämpar med att trycka i mig en näringsdryck eller 1 dl yogurt. Han får helt enkelt laga sin mat själv

Som jag skrev sist så berättade jag om min operation på ett personalmöte på jobbet. Även det gick över förväntan och de kommentarer som nådde mina öron var positiva. Jag har inte blivit bombad med frågor och jag tror att det kommer att förbli lugnt.

Nu är det alltså 20 dagar kvar and counting. Snart är det dags!

19 augusti – nattliga aktiviteter

Ju närmare operationsdagen jag kommer, desto mer snurrar tankarna. Nu är detta plötsligt verklighet, inte bara något som händer någon annan, någon anonym. Det händer mig. Varje gång jag pratar med någon om operationen så följer en sömnlös natt med nya tankar, nya vinklar och nya argument för och emot operationen. Nästa morgon vaknar dock jag alltid med samma känsla, jag har gjort rätt beslut. Jag ska göra det. Men det är en stor grej, och jag kommer förmodligen att få tampas med mina tankar en lång tid fram över.

Tankarna som snurrar på kvällen och natten är mestadels mörka, medan de som rör sig i huvudet dagtid matchar med ljuset som då är. Kanske är det för att försvaret ligger nere på natten när man är trött, att de negativa tankarna lyckas få bättre grepp om mig då än på dagen. Jag har ingen egentlig orsak att vara rädd för operationen, för jag är en perfekt kandidat för den. Frisk, ung och inte allt för överviktig (än). Så antagligen är det bara rädslor och katastroftankar som spökar, sådana som brukar dyka upp när man står inför svåra och stora beslut och förändringar i livet. ”Tänk om…” eller ”OM det går fel….”

Jag har ännu inte vågat fantisera om hur bra det kommer att bli så småningom. Jag har inte tillåtit mig själv att planera några nya klädinköp eller fundera på hur skönt det kommer att bli att slippa all extra tyngd på kroppen. Det känns så långt borta, som om vägen dit är oerhört krokig. Som om det är omöjligt, bara en fantasi.

Jag resonerar, att om jag är väl förberedd på allt det svåra och jobbiga så kommer det goda som följer bli extra roligt! Jag vill inte ta ut det i förskott, utan glädjas åt det sen när det händer. Nånstans i magen pirrar det – jag kommer att bli normalviktig. Men jag vågar inte hoppas, inte än. Det kommer när det kommer, sen efter allt det jobbiga. Vi tar en dag i taget, en utmaning åt gången så når jag nog till slut fram till mitt mål – normalvikt.

Nu ska jag glömma allt för en stund och bege mig ut på lunch med en vän!