Vecka 17 – missunnad lycka

Min omgivning var oerhört positiv när det gällde min operation. Men idag märker jag att det finns en tendens till…. jag vet inte vad riktigt, undermedveten avundsjuka? Låt mig förklara…

Jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle slippa allt som har med bantning och kurer, kalorier och dieter efter att jag opererats. Men det var ju naivt att tro att detta samtalsämne skulle utplånas ur min värld bara för att jag inte längre har behov att prata om det.

Det är ytterst få som kan fråga mig hur det går med vikten utan att själva sedan bli mörka i synen och säga ”Jag skulle också behöva gå ner i vikt, jag tror att viktväktarna skulle funka…” eller ”jag har börjat träna nu, jag MÅSTE gå ner i vikt”. De hinner knappt höra hur många kilo jag har gått ner innan deras glädje för min skull går över i ångest över deras eget behov av att banta. Det är tråkigt. Det känns som att min ”framgång” ger andra dåligt samvete över sin vikt.

Eller är det bara människans oförmåga att helt och hållet kunna glädjas för någon annan? Ni vet, om någon talar om för er att de har vunnit tre miljoner, visst blir man glad men i nästa andetag kommer en liten stickning av avundsjuka och kanske en kommentar som ”..men pengar gör ju inte lyckan” eller ”tänk om jag kunde ha sån tur nån gång” medan mungiporna dras aningen nedåt. Sant, det är helt ok att reagera som en människa -MEN- jag önskar att man kunde låta bli att visa det, För det stjäl ett stycke av den andras lycka. Därmed inte sagt att jag är ett dugg bättre, jag är också sån. Och inte heller sagt att alla reagerar så här på mig, bara en ganska stor andel.

Nå, låt oss gå över till roligare saker Min vikt har betett sig som en jojo de senaste två veckorna, upp och ner mellan 89,3 och 88,6. Nu är jag alltså på 88,6 igen vilket är halvvägs av mitt -30 kg mål. Jag har haft mitt livs längsta pms- och mensperiod, har ingen aning vad detta beror på men har aldrig upplevt något liknande. Började nästan bli rädd för att vara gravid när pms:en bara fortsatte, men sen kom den trista Gästen på riktigt. Och vill inte ge sig av! Hur länge ska detta hålla på nu då?!

Mina besök till badhuset har fortsatt, även efter att ha betett mig som en häxa i duschrummet vågade jag mig ändå tillbaka ytterligare 2 ggr förra veckan. Jag simmar 1500 meter, 30 längder och pausar halvvägs för att genomföra lite vattengympa. Försöker fokusera på mina utomordentligt kurviga lår, de ska bort. Igår var Mannen också med och han överglänste mig så klart (han har tävlingssimmat) med 2,5km i bassängen. Men vad gör det, han måste väl få glänsa lite han med

Jag har förstått att min kroppsuppfattning inte har varit helt korrekt. Det är den inte nu heller, tror jag. Jag hittade en bild från i somras som fick mig att tappa andan -har jag varit så där fet?! Nog visste jag om att jag hade en hel del kilon att dras med, men jag blev ändå helt chockad av bilden. Men det är ju så sjukt konstigt att trots denna reaktion så ser jag ingen större skillnad i spegeln!! Snacka om att hjärnan spelar spratt, jag kan liksom inte se att det är 15 kg mindre idag. Jag ligger i sängen och trycker på mina höftben, knöker in fingrarna under revbenen och undrar var de har kommit ifrån, spänner axlarna framför spegeln och iakttar groparna som bildas vid nyckelbenen (halsbenen?) och undrar om det ska se ut så. Jag VET ju att jag är smalare, dessa ben har jag inte sett på år och dagar. Ändå SER jag det inte riktigt. Mysko. Häromkvällen tvingade jag Mannen att känna på alla mina nyupptäckta ben på kroppen och klagade sedan när han tryckte för hårt: AJ! Ta det försiktigt, dessa ben har inte fått beröring på tio år!

Kontentan av det hela är att jag KÄNNER att jag börjar bli smal, men jag SER det inte i samma omfattning. Folk som inte har sett mig på ett tag blir chockade och ögonbrynen far över huvudet och ner i nacken på dem när jag säger att jag har ytterligare 15 kg kvar att gå ner. SKA DU BLI ETT SKELETT ELLER? Nej, bara normalviktig.

Och så till sist vill jag bara nämna hur roligt det är att så många har börjat blogga om Gastric Sleeve! Om ni ser länklistan till höger så finns där hur många bloggar som helst som handlar om just denna operation. KUL! Och så grattar vi även det stora gänget av bloggarna som nyligen har opererats, vare sig det är sleeve eller bypass. KÄMPA PÅ, det blir lättare I ordets alla bemärkelser

Vecka 16 – häxan i badhuset

Det känns fantastiskt skönt att ha kommit igång med träningen. I morse vaknade jag med underbar träningsvärk i HELA kroppen, i muskler som jag inte visste att jag hade.

I en lagom lugn bassäng simmade jag ikapp med pensionärerna och slutade på en sista plats med 1500 m. Attans vad snabba dessa gamlingar är, jag blev ”omsimmad” på varje längd trots att jag dagen till ära hade trängt in mig i en ytterst trång och åtsmitande baddräkt av hög kvalitet. Den gjorde mig inte ett dugg snabbare… Det måste ha varit låren som gav mig extra motstånd i vattnet, resten av övervikten packade jag ju noggrant in i baddräkten.

Så efter 30 längder och en stunds självdirigerad vattengympa tog jag en omväg till duschen (omväg för att jag inte hittade, fick fråga efter vägen två gånger! Ta med kompass nästa gång: check!). När jag äntligen hittar till rätt duschrum, invirad i min torra sköna handduk, finner jag duschen fylld till bredden av mellanstadie-tjejer som har vattenkrig. Det är världens tryck i duschslangarna och jag får plötsligt en rejäl ofrivillig dusch på mig och min torra handduk, varpå jag säger till tjejen i fråga ”var snäll och spruta inte på mig, jag har en torr handduk på mig” lite lagom surt och med återhållen vrede. JAG ÄR FETMAOPERERAD OCH FRYSER! Sen vänder jag ryggen till och får ytterligare en rejäl dusch (av misstag) och vänder mig om och blänger på tjejen och morrar ”snälla, blöt inte ner mig!!!”. Hon ser lite rädd ut nu. När jag sen precis ska ta av mig handduken får jag en tredje dusch som blöter ner hela mig! Jag hinner bara vända mig om och blänga på henne när hon snabbt gnyr ”förlåt” och ser skräckslagen ut.
Sen känner jag mig som en elak, tjurig gammal tant och skäms lite. Det verkar som att jag blir surare ju smalare jag blir…. det är nog sant att tjockisar är gladare Men till mitt försvar så frös jag fruktansvärt resten av dagen, det var ingen höjdare att ”torka” min beniga (NOT) kropp med en blöt handduk…

Ja ja, nu har jag gjort en höna av en fjäder igen, eller rättare sagt skrivit en novell om mitt 60 minuter långa besök på badhuset. Ber om ursäkt, jag har en tendens att komma av mig på oväsentliga detaljer.

Vad jag ville säga var att det var skönt att simma, det var skönt att komma igång och att jag tänker fortsätta. Nu är klockan snart 02:30 här på jobbet och jag ska ta mig i kragen och göra något vettigt. God natt på er lyckliga som får sova!

Vecka 16 – Nakenvägning

Oh my, det är inte lätt att stilla ett pms-begär när magen bara kan ta emot en viss mängd! (tur det) Igår hade jag mitt första moff-moff-begär och visste inte hur jag skulle tysta monstret, med choklad eller med glass? Choklad räknas väl egentligen till godis och det får jag ju inte äta förrän semestern börjar, så det blev glass fastän det inte är någon favorit (med choklad i). En 2-3 cm tjock skiva vienetta-glass gick ner med nöd och näppe, med lite magsäcksvred och stickningar som följd. Värt det? Ja, kanske den här gången för suget var så svårt.

En sak som jag märkte under helgen var att jag nu har börjat tappa lite mer hårstrån än normalt. Inte så det är flintvarning eller ens tunnhårs-varning, men fler strån än vanligt. Nu väntar jag ivrigt på att benhåren ska börja falla av också. Den som väntar på något gott….?

Ja och så till vägningen då, jag fick tvinga mig själv att genomgå det i morse. Pms-svullen, förstoppad och grinig ställde jag mig där i bara mässingen, medan katten såg lite misstänksamt på mig. Man vill ju inte ha extra gram p.g.a onödiga kläder?! Resultatet? Först 88,6 kg i fredags (-0,7) sedan 89,3 idag (0 kg). ARGH!

Nu ska jag åka och motionssimma för första gången, hoppas att gårdagens gottande inte sänker mig till bassängens botten… På återseende om jag överlever!