Vecka 32 – Åldern eller?

Hej….

Jaa, jag borde sova! Men jag kan inte innan Mannen har anlänt och han kommer hem ca 5 minuter efter midnatt. Så här sitter jag med ögonen i kors, kurr i magen och sugen på Ankanplankans laxsoppa. Det ska jag laga imorn om jag hinner, vi ska plocka upp ett par tösar på arlanda nämligen. Ska bli skönt att åka iväg lite, för just idag har jag haft fullt ös med att redigera och göra en massa fotokollage på datorn, printa ut visningsbilder och även hunnit träffa ett blivande brudpar inför fotografering. Den träffen lärde mig dessutom att Tingsgårdens Café i stan stoppar ca 20 skinkskivor i sina frallor, vilket passade mig bra då jag skakade av lågt blodsocker och stress när jag anlände. Den var färsk, knaprig på ytan, mjuk inuti, fräsch sallad/tomat/gurka och en heeel drös skinka – mmmm! Jag bad dem att strunta i osten, kanske var det därför jag fick så mycket skinka? 40:- kändes mycket för en fralla, men det var den faktiskt värd. Över hälften av brödet vart kvar, det var ett sånt tillfälle då man önskade att man hade kunnat äta upp allt!

Insikter. Ja, jag vet inte om det är mindfullness eller åldern som har lärt mig att uppskatta och lägga märke till så många småsaker i livet. Vilken fantastisk, nästan neongrön lyster bladen får när morgonsolen skiner igenom dem! Hur fantastiskt det doftar när man cyklar utmed skogsbrynet. Vad skönt det svider i lårmusklerna när man cyklar uppför en backe. Värmen av solen på min (brunfläckiga) panna. Känslan av en silkesklänning mot huden. Ska jag rabbla upp fler?

Eller är det bara det enkla faktum att jag längre inte är fånge i min kropp, och då menar jag inte fysiskt utan psykiskt. Förr kretsade ofta mina tankar och känslor kring hur det kändes inuti en sån enorm kroppshydda, jag hade inte tid eller tillfälle att uppskatta det som fanns utanför kroppen på samma sätt. Nu kan jag lixom ”glömma” min kropp och sluta lyssna inåt hela tiden – och istället uppskatta och lägga märke till alla små mirakel som finns där utanför. Konstigt va? Den effekten har jag nog inte riktigt fattat att viktnedgången haft på mig. Jag känner mig liksom lite mer fri i tanken! Hela tiden upptäcker jag hur negativt min övervikt har påverkat mig – jag hade ingen aning förrän nu. Återigen gör det operationen värd varenda öre!

Jakten på den perfekta (och ekonomiskt överkomliga) Amerika-resan fortsätter. Vem vill inte susa fram genom californien i en cab, med solglasögon och hatten på och radion inrattad på american classics? Plånboken vill inte, men jag vill. Från början fick vi ett hutlöst pris, sedan trollade jag lite med knäna och fick ner priset nästan 6000:- genom att själv boka hotell etc. Det är fortfarande dyrt… Men vilken upplevelse det skulle bli! Hur mycket pengar är upplevelser värda egentligen? Det är ju de stunderna man minns. Dessutom skulle vi fira 5-års bröllopsdag och 1-års operationsdag där borta

Måste bara skriva en sak som gör mig så glad! Jag har inte haft några egentligen för små kläder kvar i min garderob, men ett par plagg som har varit tighta. Idag fick jag på mig den ena skjortan! En klänning är kvar att prova, det ska jag göra om ett par veckor. Det är en jättefin ”festblåsa” som min Man köpt åt mig i julklapp för 3-4 år sedan men som jag ALDRIG har kunnat ha på mig. Enda anledningen till att jag sparat den är just att jag fått den av min man och att jag drömt om att en vacker dag kunna ha på mig den. Sanningens ögonblick närmar sig… Dessutom har mina relativt nya svarta jeans blivit lösa i midjan. Det är underbart att se och känna att det händer saker fortfarande!

Over and out! Jag ska gräva i kylskåpet!

——————————————————————————————————–

Utmaning Dag 36: Då hatar jag att blogga: Aldrig egentligen, det är alltid kul – annars skulle jag väl inte göra det? Fast det är klart, när vågen har visat 0 eller + så är det inte så kul att berätta sanningen på bloggen Men det har jag gjort! Så mitt svar är; Aldrig.

Vecka 32 – Efter regnet

I förrgår kom jag inte igång förrän vid 20-taget på kvällen, då när de flesta människor börjar varva ner. Det är livet för en nattjobbare, ibland blir det galet.

Efter en hel dag med skitigt hår och datorn i knät hoppade jag i duschen och begav mig sedan ut på en cykeltur. Det hade regnat hela dagen och äntligen sprack det upp så att jag kunde gå ut. Jag älskar den fräscha luften efter regn, doften av fuktig skog och fågelkvittret som uppstår när solen tittar fram. Hela min cykeltur var en enda lång mindfullness-övning och gav mig så mycket energi. Några droppar regn föll på min panna när jag cyklade under ett tak av bladverk som vildvuxna träd skapat över vägen, molnen skapade otroligt vackra mönster på himlen och jag mötte en svart fågel som flög med en köttbit i munnen. Ja, en köttbit. Längre fram på cykelvägen hittade jag en påse med rått kött (?!). Det kan också hända att jag i min mindfullness oavsiktligt mördade ett gäng sniglar som var på väg över vägen. Jag har dåliga bromsar på cykeln och jag hatar sniglar. Men hur som helst, den friska luften och motionen gjorde väldigt gott. Igår blev det också en lång cykeltur och även idag. Sköööönt.

Systerlyste Design

Förutom min mindfullness-tur på cykeln hann jag dessutom med att sy om ett par gula jeans till en kjol (de satt inge bra som byxor, men blev till en skitsnygg kjol!), bädda rent i vår stora drömsäng och städa köket. Och se på Big Brother och äta en liten näve rostade & saltade fågelfrön som bara fastnade mellan tänderna. Och hämta gubben vid tåget, och läsa lite bok. Och smygäta några jordgubbar. Jordgubbar och frukt är faktiskt godare än godis. Jag äter hellre det än godis, men varför köper man då ändå godis?! Det måste vara nån slags drog (förutom socker) i det…

Åh nu regnar det igen, jag som ska cykla bort till Mannens jobb för att köpa skrivarbläck och hämta bilen. Senare idag har jag träff med ett blivande brudpar som ska bestämma sig för vilken typ av bröllopsfotografering de vill ha. Då måste man ju ha med sig exempelbilder och alla mina är borta! Hur lyckas man med det på 55 kvm yta?! Det finns inte så många ställen att gömma saker på.

Nå väl. På med regnrustningen och ut på hojen. Ha en bra dag där ute i cybervärlden! *och nu tittar solen fram*

———————————————————————————————————–

Utmaningen dag 35: Favoritlivsmedel: Enkelt! Grädde! Det förhöjer smaken på allt, jag har det i kaffet, i äggröran, i såser, i gratänger, i efterrätter, i smoothies (med måtta, så klart). Bra och naturlig produkt. Tack kossan!

Nu är det 5 dagar kvar på utmaningen, sen är det slut! *puh*

• Dag 36 – Då hatar jag att blogga
• Dag 37 – Detta tränar jag allra helst i
• Dag 38 – Blogg jag har hört talas mycket om men aldrig läst
• Dag 39 – 10 dödssynder
• Dag 40 – Detta klara jag mig inte utan

Vecka 24 – Storlek M fick följa med hem

Njut. Känn. Dofta. Smaka. Stunder att längta till, stunder att unna sig.

Jag dricker inga stora mängder kaffe men när jag dricker så ska det vara gott, gärna färskmalet och med en skvätt mjölk eller grädde. När man är magsäcksopererad gäller det att njuta av kvalitet och inte kvantitet, det kanske kostar mer för stunden men lönar sig i längden på alla sätt och vis.

Färska kaffebönor, en liten del med smörkolasmak och andra naturella.

Ett, två tre… wroom, wrooom…. Färskmalet, varsågod! Doftar himmel!

Förra veckan åt jag en riktigt luftig och god semla från konditori Amarant.  Till höger syns det som blev kvar efter att jag ätit mig nöjd och mätt. Innan jag åt reflekterade jag över VARFÖR jag skulle äta en semla. Jag kom fram till att det nog var rätt onödigt egentligen, men jag bestämde mig för att bjuda mig själv på något gott. Inte som tröst, inte som belöning, bara gott helt enkelt.

Jag föll för frestelsen och påhejad av Mannen köpte jag denna söta klänning från H&M. Jag tog med mig storlek L till provrummet men hör och häpna, Mannen fick gå iväg efter en M! Och M blev det som följde med hem, helt fantastiskt!

Och med den bildkavalkaden tänker jag också avsäga mig utmaningen där man skulle ladda upp en bild om dagen. Jag ger upp. Det var för utdraget, blev långtråkigt och tog upp onödig plats på bloggen. Sorry! Jag laddar hellre upp bilder som är relevanta till det som jag skriver.

Ha en underbar vårdag! Imorgon får ni läsa om hur hormonerna vann kriget mot Mindfullness.

Vecka 23 – Mindfullness funkar

Att möta så många olika människor med olika operationshistorier har tydligen fått mig att reflektera en hel del. Och så bidrog ju psykolog-Sandras övningar och prat också, så klart.

Sen igår har jag övat mig lite i mindfullness, att vara i nuet och uppleva stunden. Igår bestämde jag mig trots allt för att åka och simma innan nattjobbet, kroppen skrek efter att få röra på sig. Som vanligt på kvällstid var det relativt trångt i motionsbassängen så efter 12 längder bytte jag till den mindre, varmare övningsbassängen och fortsatte med vattengympa. Hela tiden vandrade tankarna till vad jag skulle göra SEN – duschen, bastun, klä på mig, handla mellisar, jobba. Jag var i den sköna, varma bassängen helt ensam men tankarna var redan i framtiden. Jag kom på mig själv och började aktivt arbeta med att känna av nuet istället. Det varma vattnet, ljuden i hallen, känslan i magmusklerna när jag sparkade upp och ner med benen. Hur gott det gjorde i kroppen, hur stressen rann av mig när jag slapp simma tillsammans med 15 andra i motionsspåret. Och vilket lugn som infann sig när jag stannade i nuet!

När jag sedan vaknade strax efter 12 i morse (jag jobbade ju natten som sagt) så fortsatte jag mina övningar. Till sen frukost blev det 1 dl yogurt, 1 liten banan och 5-6 nötter av olika sort. Bananen och yogurten slank ner för snabbt och utan eftertanke som vanligt, men sedan kom jag på mig själv igen och stannade upp. Jag lät nötterna berätta sin historia i munnen (o vad poetiskt), vilken konsistens de hade och hur de smakade. Eftersmaken. Mandeln var sträv och något smaklös, parannöten var vaxaktig och hade en lite bitter eftersmak. Cashewnöten var söt och salt på en och samma gång. Och igen kände jag hur kroppen slappnade av!

Det ÄR viktigt att stanna upp i nuet, annars rusar vi igenom livet utan att uppleva de små sakerna som gör det värt att leva. Kroppen ger oss så många fantastiska upplevelser som vi missar när vi låter hjärnan vandra iväg till framtiden. Det är också en viktig del i viktnedgången, att lära sig lyssna till kroppens signaler och behov.

Jag har så även funderat över mina största problem, sådant som sätter krokben för min hälsa och min viktnedgång. Sådant som jag behöver arbeta med:

• Jag faller för suget, småäter, blundar för det och glömmer bort. Kallar det för osynligt ätande. Lösning = matdagbok. Analysera suget, varför kommer den? Eller är det törst? Jag ska också försöka göra en matsedel dag för dag (i förväg) så att jag har något att följa. Står det inte på matsedeln får det inte ätas. PUNKT.
• Jag är väldigt stillasittande. Både på jobbet och hemma där jag skriver på en bok (och bloggar) och läser. Lösning = Köpa det där träningskortet NU och inte om två år. Skjut inte fram sådant som känns jobbigt och tråkigt. Min kropp behöver det NU.
• Jag är lat. Fruktansvärt lat. Jag vill bara göra sådant som är kul, inte sådant som jag behöver. Att gå ut och promenera är det tråkigaste jag vet, även om jag behöver det. Lösning = våren är här, nu kan jag börja cykla! Köp ny kedja, laga handbromsen och KÖR!

Vecka 23 – Reflektion…

Att ta beslutet att genomgå en viktoperation ser olika ut för olika personer. För en del har det varit en lång process där tanken fått mogna under en tid, medan andra  hoppat rakt in i det utan att behöva fundera speciellt länge över sitt val. Vissa har varit överviktiga så länge som 40 år, andra har kämpat med en mindre övervikt i ett par år. Jag hamnar i kategorin ”överviktig i 15 år” och ”funderat länge på viktoperation” och ”testat allt mellan himmel och jord”. För andra var kanske viktoperation det första försöket och första steget mot normalvikt. Jag önskar att det var så för mig.

För en del har det varit en omvälvande händelse som fått stora konsekvenser i livet, såväl positiva som negativa. De har fått ge upp sådan mat som de tidigare älskat, de får ständigt kämpa med maten. Vissa får kämpa med illamående och smärtor, trötthet och låg sinnesstämning. För en del har det varit psykiskt jobbigt. Någon kämpar med sin självbild, man försöker acceptera den man är eller har blivit. Kanske försöker man fylla tomrummet efter alla år av bantning eller hetsätning, vad ska livet handla om nu? För andra var operationen ingen jättegrej, man förminskade magen och åt mindre och gick ner i vikt och mådde bra. Vi är så olika! Hos någon sitter övervikten i hjärnan, för andra sitter den helt enkelt bara mest på kroppen! Eller lite på båda.

En del av oss stressar med vikten, andra tar det lugnt. En del rasar i vikt, andra hasar. Vi har olika mål och vi når dem olika fort. En del njuter av att äta mindre, för andra är det jättejobbigt och man saknar att hetsäta. Jag kan känna igen mig i båda kategorierna, det är otroligt skönt att äta så lite och ändå bli nöjd medan man ibland önskar att man kunde trycka i sig en chokladkaka och 1 kg smågodis. Så delvis sitter väl även min övervikt i hjärnan, inte bara på kroppen.

Vad jag försöker säga är att det finns lika många sidor av myntet som det finns mynt, var och en unik och med två olika sidor. Fram- och baksidan.

Det jag fick med mig från livsstilsskolan är följande:

• Om jag är noga med att äta proteinfyllda mellisar slipper jag suget!
• Jag ska ha ett icke-värderande, accepterande förhållningssätt mot mig själv. Jag duger!
• Jag kan lära av mina misstag, för misstag gör man.
• Jag ska lita på min kropp, den arbetar för mitt bästa
• De tankar man ger näring kommer att växa och ta över (välj vilka tankar du när!)
• Livet ska inte handla om VIKTEN utan det som är VIKTIGT.
• Jag ska inte låta vågen bestämma om jag får vara glad eller om jag måste vara ledsen.
• Analysera varför jag äter. Är det för att ge kroppen näring för att orka göra det jag vill eller är det för att stänga av känslor?
• Jag kan göra allt NU, IDAG. Jag behöver inte vänta tills jag nått målvikten. Lev i nuet, lev i dag.